Behärskad Pence balanserar bombastisk Trump

WASHINGTON

”Inte värt mer än en hink ljummet piss”.

Så sa John Nance Garner, vicepresident under Franklin D Roosevelt 1933 till 1941, om sitt jobb, som egentligen bara består i att vara redo ifall presidenten dör och lägga utslagsrösten om det väger jämnt i senaten.

På senare år har vicepresidenten, förkortat ”veep”, blivit synligare. Al Gore hade egna ansvarsområden hos Bill Clinton, Dick Cheney påstods vara den som styrde George W Bush med järnhand och Joe Biden kallades in av Barack Obama vid kniviga budgetförhandlingar.

Förra sommaren våndades Donald Trump i flera dagar innan han fastnade för guvernören i Indiana, Mike Pence, en silverhårig före detta kongressman och radiopratare. Dennes mest kända uttalande löd: ”Jag är kristen, konservativ, republikan, exakt i den ordningen”.

Många republikanska väljare andades ut, särskilt i Tea party-kretsar och i kristna högern. Ett kryss kunde nämligen fyllas i varenda ruta över deras prioriteringar: Emot abort, emot samkönade äktenskap, för friskolor, emot en nationell läroplan som kallas Common Core, emot skärpt vapenlagstiftning, för strypning av federala budgeten, för sänkta bolagsskatter, emot Obamas stimulanspaket, emot ett förslag till invandringsreform.

Valåret 2016 låg Pence illa till hemma i Indiana och det ansågs inte givet att han skulle väljas om som guvernör. Han hade hamnat i blåsväder efter att ha tagit till ”religionsfrihet” som instrument i kampen mot hbtq-rättigheter. En lag, Religious Freedom Restoration Act, som han skrev under kritiserades hårt och ledde till en allt kännbarare ekonomisk bojkott. Pence tvingades backa och skriva under ett tillägg om att homosexuella skulle skyddas.

Pence var alltså, till skillnad mot Trump, pålitligt konservativ. Hans sansade framtoning och långa politiska bana blev en tröst för väljare som tvekade inför den bombastiske Trump. Innerst inne hoppades de att Trump skulle försvinna ut i kulisserna efter valsegern och bereda plats för – president Mike Pence.

Så skedde inte, som bekant. Mike Pence står troget vid presidentens sida med ett vänligt leende, utan att avslöja ifall han tar illa vid sig av Trumps beteende. Efter sammandrabbningarna under alt-right-demonstrationen i Charlottesville i augusti beklagade Pence händelserna som ”en tragedi” och berättade att han ber för den dödade kvinnans familj och vänner. Men han vägrade att ta avstånd från Trumps påstående om att ”båda sidor” delade ansvaret för våldet, utan fastslog: ”Jag stöttar presidenten”.

På den berättigade frågan hur en troende kristen kan arbeta hos Trump ges svar som att det var Gud ville ha honom där och att han lyder bibelord att försöka omvända eller påverka syndare. Och, mer krasst, möjligheter att driva på i Vita huset på ett helt annat sätt än i kongressen eller som guvernör. Här har Pence redan bidragit till inskränkningar i aborträttigheterna och siktar på att riva upp en skattelag som hindrar religiösa samfund att stötta politiska kandidater.

Vicepresident Mike Pence besökte koncentrationslägret Dachau i Tyskland i februari. Foto: US Embassy Berlin

Det är svårt att föreställa sig en lojalare vicepresident än Mike Pence. Han ger få djupintervjuer och det läcker definitivt inte från hansstab som är tillsagd på skarpen att klartecken måste inhämtas före eventuella kontakter med medier. Pence schema är späckat och under de gångna månaderna har han turnerat runt i Europa, Asien och Sydamerika. Där försäkrade han värdarna att USA:s ledarroll i världen förblir densamma, samtidigt som han pressade på i Trumps hjärtefrågor.

Än så länge är Pence inte indragen i Trumps ryska härva. En tidigare medarbetare beskrev i Politico att Pence är så mån om att undvika skandaler att han följer maximen ”Om det finns en linje du inte vill överträda – gå då aldrig ända fram dit, utan stanna en meter innan”. Pence kan med rätta peka på att han kom in sent i valkampanjen och därför inte var medveten om några kontakter till Moskva. Men det fanns tillfällen under våren där han fällde kommentarer om avskedandena av säkerhetsrådgivaren Mike Flynn och FBI-chefen James Comey som sedan motsades antingen av Trump eller av vad som framkom i mediebevakningen – och det spekuleras i att Pence förr eller senare kommer att kallas till förhör av specialåklagaren Robert Mueller som utreder Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet.

Donald Trump uppskattar Pence, som inte utsatts för några offentliga gliringar. Än, får man tillägga. Pence förbereder sig utan tvekan för presidentskapet, antingen om något händer Trump eller om Trumps återvalschanser 2020 ser usla ut. Efter orkanen Harvey var Pence snabbt på plats i Texas och ryckte in i räddningsarbetet med uppkavlade ärmar och en utsträckt famn till drabbade.

Denne ambitiöse politiker såg också till att skaffa sig en PAC, en Political Action Committee, där han kan samla in pengar till en framtida kampanj och han bjuder in rika partisympatisörer till middagar i vicepresidentbostaden. När tidningen New York Times oftast välunderrättade reportrar skrev om hans ”skuggkampanj” utlöste det en ovanligt kraftfull dementi från Pence. Absurda, skrattretande, skandalösa, helt och hållet falska uppgifter, dundrade han i ett skriftligt uttalande.

Orkanen Harvey drabbade Houston i Texas hårt med rekordstora regnmängder. Foto: Shutterstock 

Formellt finns det två möjligheter att avsätta en president, fällande dom i riksrättsmål eller med hänvisning till det 25:e författningstillägget om att han inte längre kan sköta sitt uppdrag. I båda fallen rör det sig om en politisk process och inget verkar särskilt sannolikt. Riksrättsförfarandet inleds i representanthusets justitieutskott, idag med republikansk majoritet. Det 25:e tillägget bygger på att en hög tjänsteman, vicepresidenten eller ministrar i regeringen tar initiativet. Och det ska mycket till för att en vicepresident tar steget att fälla mannen som upphöjde honom.

Om nu Mike Pence tar över kommer han troligen att hålla fast vid några vallöften som Trump segrade på, men i övrigt närma sig det republikanska ledarskapet i kongressen. Men förhoppningarna om att ett lugn då skulle infinna sig i Washington är fåfänga. Långt troligare är en bitter eftersmak som den som Gerald Ford fick känna på efter Richard Nixons avgång. Pence bekände sig till trumpismen och det kan han knappast ta avstånd från – och att ena det republikanska partiet bakom sig kan visa sig bli mycket svårt efter Donald Trump.