Belarus vill skilja ut sig från mäktiga grannen Ryssland
Analys. Belarus (Vitryssland) fick åter uppmärksamhet när landet deltog i den stora ryska militärövningen Zapad 2017. Övningen bekräftade att landet är militärt integrerat med Ryssland, men Belarus visade samtidigt att man är måna om att hålla en viss distans till den stora grannen. UI:s Ingmar Oldberg beskriver hur Belarus försöker skapa sig en egen identitet trots den starka ekonomiska och politiska kopplingen till Ryssland.
Publicerad: 2017-09-28
Vårt föga kända grannland Belarus (även kallat Vitryssland) kom åter i rampljuset, då det nyligen medverkade i den ryska storövningen Zapad 2017. Huvudscenariot var försvar mot luftangrepp och intervention från Nato mot Belarus. Övningen sågs i väst som ett hot mot de baltiska grannstaterna då 100 000 man troddes delta och att vissa styrkor skulle lämnas kvar i Belarus efter övningen. Men övningens storlek var troligen klart överdriven (om än större än uppgivna 13 000) och inga styrkor stannade kvar. Den hade dock utlöpare över hela Ryssland och inbegrep en rad vapenslag. Den skiljde sig från tidigare Zapad-övningar genom färre nukleära inslag.
Övningen bekräftade att Belarus sedan 1990-talet är militärt integrerat med Ryssland. Landet ingår i Rysslands kollektiva säkerhetsavtal (CSTO) med gemensam krigsplanering, övningar och materielförsörjning och hyser en rysk luftförsvarsbas.
Pansar i aktion under militärövningen Zapad 2017. Foto: Kremlin.ru
Men det finns nyanser. Under Zapad 2017 tog Belarus initiativet att inbjuda en rad västliga observatörer, upprättade en egen internetsida för övningen, och president Aljaksandr Lukasjenka bevistade inte övningsmoment tillsammans med sin ryske kollega Vladimir Putin. Belarus har i flera år motsatt sig en rysk flygbas på sitt område. Konstitutionen förbjuder belarusiska soldater att kämpa utomlands och de har inte deltagit i Rysslands krig på senare år.
Belarus har inte erkänt Sydossetien och Abchazien som självständiga stater, vilka Ryssland skapade genom kriget mot Georgien 2008, inte heller annekteringen av Krim eller separatistregimerna i Donbas. I Rysslands konflikt med Ukraina sedan 2014 försöker Belarus bidra till en förhandlingslösning genom Minsk-processen och att upprätthålla goda relationer med den nuvarande regimen i Kiev.
Belarus är vidare politiskt knutet till Ryssland genom att ha varit en del av Tsarryssland och Sovjetunionen i hundratals år och sedan 1999 i en speciell union med gemensamt parlament (vid sidan av egna) och öppna gränser. Belarus är liksom Ryssland en auktoritär stat styrd av en allsmäktig president, som skyr västlig demokrati och rättsstatliga principer (”Europas sista diktatur”) och kväser all politisk opposition. Det är det enda landet i Europa som inte valts i Europarådet. Ryska medier dominerar informationsflödet, ryska är det mest talade språket och i båda länderna är de ortodoxa kyrkorna förhärskande. Allt detta uppskattas i Ryssland.
Parlamentsbyggnaden i Minsk med Leninstatyn. Foto: Shutterstock
Emellertid vill Lukasjenka först och främst bevara sin egen makt över landet och eftersträvar en jämlik relation med Ryssland, vilket lett till att unionsstaten inte utvecklats. Angående planerna på en gemensam valuta ville Lukasjenka till exempel också ha rätt att trycka sedlar. På senare år har nationella symboler som flaggor och vapensköldar blivit alltmer synliga och ingripanden har skett mot ryska sådana. Lukasjenka har börjat hålla tal på belarusiska och framhävt landets traditioner sedan det medeltida litauiska furstendömet, som kämpade mot Moskvastaten. Mycket mindre än i Ryssland hyllas Stalin och beklagas Sovjetunionens sönderfall, och det finns inga imperieambitioner som i Ryssland. Belarus håller långsamt på att utveckla en egen identitet vid sidan av Ryssland.
Samtidigt är dock Belarus fast knutet till Ryssland i ekonomiskt avseende sedan sovjettiden. Landet är med i Eurasiska ekonomiska unionen (EEU), Rysslands motsvarighet till EU, och dess föregångare, vilket innebär tullfri handel, finansiell samordning och gemensamma organ. Staten dominerar näringslivet. Belarus är helt beroende av subventionerad rysk olja, som sedan raffineras och exporteras med vinst västerut, av rysk gas och av statliga ryska lån. Ryssland är också mottagare av belarusiska industrivaror, som inte säljer i väst, samt över 600 000 migrantarbetare. Ryssland bygger också ett kärnkraftverk i Belarus nära gränsen till Litauen.
Men också här uppträder problem. På grund av ekonomiska kriser i Ryssland – som då oljepriset på världsmarknaden sjönk och väst införde sanktioner för Rysslands aggression mot Ukraina 2014 – har man understundom minskat sina energileveranser eller höjt priserna, vilket drabbat Belarus hårt. 2011 tvingades Belarus sälja de sista andelarna av gasledningen Beltransgaz till Gazprom mot sänkta priser. 2016-2017 ställde Lukasjenka in flera möten med Putin. Ett nytt ryskt krav är att Belarus ska exportera den raffinerade oljan via ryska hamnar i stället för baltiska, vilket skulle försämra de goda relationerna med baltstaterna.
Belarusiska rubler. Foto: Shutterstock
Det bör också nämnas att Belarus inte drabbas av västliga ekonomiska sanktioner mot Ryssland angående Ukrainakonflikten, inte heller av Rysslands motsanktion att förbjuda import av livsmedel från väst. Detta har ökat vidareexporten, så norsk lax har till exempel kommit till Ryssland som ”produce of Belarus”. I samband med att Belarus i januari 2017 införde visumfrihet (72 timmar vid Minsk flygplats) för 80 länder, inklusive EU, upprättade Ryssland en gränszon mot Belarus. Men problemen brukar lösa sig genom belarusiska eftergifter och Ryssland fortsätter att subventionera Belarus. Majoriteten av befolkningen tycks acceptera Lukasjenkas auktoritära styre i utbyte mot större ekonomisk stabilitet, mindre brottslighet, mindre interetniska konflikter och mindre ekonomiska klyftor än i Ryssland. Den politiska oppositionen är svag och splittrad, och valen manipuleras för säkerhets skull av regimen – liksom i Ryssland.
En avslutande fråga är om EU och väst utgör något alternativ för Belarus. Naturligtvis har handeln och kontakterna västerut ökat kraftigt sedan 1990-talet – som i alla före detta sovjetrepubliker. Belarus togs med i EU:s östliga partnerskapsprogram 2009 och i februari 2016 togs vissa EU-sanktioner mot Belarus för dess politiska förtryck bort, eftersom de inte fungerat men några fångar släppts. Emellertid förblir EU-länderna skeptiska mot regimen efter många års tvister och är varken villiga eller i stånd att stödja landet och försöka tävla med Ryssland om inflytande. EU har egna ekonomiska problem och lusten till att ta steg mot utvidgning inskränker sig till Balkan.
Man kan alltså dra slutsatsen att ”tack vare” Lukasjenkas hårdföra styre har Belarus kunnat bevara sin självständighet från Ryssland. Om Belarus skulle orientera sig mot väst och få en demokratisk ”färgrevolution”, är det stor risk att Ryssland skulle intervenera – som i Ukraina. Men som läget nu är räcker det för Ryssland att använda sina starka ekonomiska påtryckningsmedel.