Putins grannar i Moskva röstade på oppositionen

Att valen i Ryssland är ointressanta, eftersom man redan vet vem som vinner är inte sant. De nuvarande ryska makthavarna skulle knappast låta sig besegras och avsättas i fria val. Men förutom att se till att de vinner är det viktigt hur de vinner. Valprocessen innebär ändå en risk för makthavarna.

Den 10 september gick den så kallade enade valdagen av stapeln i Ryssland. Bland annat valdes genom direkta val 16 guvernörer, lagstiftande församlingarna i sex federationssubjekt samt ett stort antal församlingar på stads- och distriktsnivå. Överraskningen var framför allt oppositionens framgångar i lokalvalen i Moskva, där de fick majoritet i nära en sjundedel av de 125 direktvalda stadsdelsnämnderna. Det som inte överraskade var att maktpartiet Enade Rysslands kandidater vann samtliga guvernörsval i första valomgången.  

Centralmaktens kontroll över valresultatet är inte total, även om hotet mot denna kontroll för det mesta inte kommer från väljarna eller oppositionen. De viktigaste aktörerna i valprocessen är partiet Enade Rysslands olika fraktioner, valkommissionerna och de lokala makthavarna. Hur och vilken utsträckning dessa aktörer överlappar varandra när det gäller personer och intressen är avgörande för hur valprocessen ser ut och vad den får för resultat.  

Det ryska parlamentets underhus, duman, i Moskva. Foto: Shutterstock

I dumavalet 2016 kunde man till exempel ana att det fuskades mer på lokalnivå än vad partiet Enade Ryssland hade intresse av på central nivå. Förvisso var det önskvärt med en seger för presidentens parti, men det fanns inget behov av en förkrossande seger (eftersom de andra parlamentariska partierna, Rättvisa Ryssland, Kommunistpartiet och LDPR röstar lojalt med makten). Ändå tog Enade Ryssland nästan alla enmansvalkretsar och fick 76 procent av platserna i duman. Det var många lokala ”starka män”, som inte hade lust att offra just sitt mandat för att det övergripande resultatet skulle se balanserat ut. 

Det är framför allt tre saker makthavarna behöver ta hänsyn till när de tänker strategiskt inför val, och det gäller val på alla nivåer: 

För det första är det vilka motkandidater de vill ha och hur de skall förhålla sig till dem. För två år sedan när det hölls lokalval blev nationalistiska kandidater och partilistor – partiet Rodina och partiet Rysslands patrioter – inte registrerade i valen till lokala lagstiftande församlingar. Det var, kan man gissa, för att Enade Rysslands kandidater själva ville surfa på den patriotiska våg som annekteringen av Krim hade skapat. Samtidigt ville de inte skrämma bort mer moderata väljare med en alltför aggressiv nationalistisk retorik, de ville inte behöva tävla med de brunröda på kanten om vem som var mest patriotisk. I tidigare val har man låtit dessa högerspöken vara kvar, så att Enade Ryssland har kunnat framstå som ett centristiskt parti. Att stoppa misshagliga kandidater på olika formalistiska grunder (ibland sådana absurda saker som att personen stavat fel till sitt eget namn), är en av de vanligaste metoderna för myndigheterna att stympa demokratin i Ryssland. 

För det andra är det valdeltagandet, det reella och det påstådda. Ju lägre reellt valdeltagande det är, desto lättare är det att förfalska resultatet, eftersom den vanligaste metoden att förfalska resultatet är att addera röster. Å andra sidan måste man ha ett visst reellt valdeltagande, man kan inte ha val som är en helt fiktiv process. För att valen skall ha sin rituella, mobiliserande och legitimerande funktion, måste det vara en process som har deltagare. Ett sätt att få upp valdeltagandet är att låta genuina motkandidater ställa upp och inte bara ”tekniska” kandidater, men då riskerar man att behöva fuska mer och man riskerar också att intresset från inhemska valövervakare blir högre.  

För det tredje är det hur makthavarna skall förhålla sig till fusk. Å ena sidan är de illegitima metoderna nödvändiga. Det är nödvändigt att använda den så kallade ”administrativa resursen” för att mobilisera väljare, det är nödvändigt att på olika sätt sabotera för motkandidaterna, det är ofta nödvändigt att förfalska slutprotokollen. Å andra sidan måste de ge sken av att de tar itu med dessa problem. När det gällde dumavalet 2016 så valde centrala valkommissionen taktiken att sila mygg och svälja kameler – erkänna och ta tag i enskilda fall, men inte erkänna omfattningen. 

Oppositionspolitikern Dmitrij Gudov: Foto: Shutterstock

Om man ser till kandidater, valdeltagande och fusk, hur gick det till i valet i Moskva?  

Den liberala oppositionens kandidater hindrades inte att ställa upp. Det var dels kandidater från Jabloko, dels oberoende kandidater, kopplade till politikern Dmitrij Gudkov (att formellt ställa upp som oberoende, men i praktiken samarbeta med andra kandidater i vad de kallar för en ”kampanj” är ett sätt att komma runt all den byråkrati som omgärdar partibildning i Ryssland). Troligtvis tilläts detta för att undvika bråk under registreringsprocessen, samt för att låta oppositionen lätta på trycket, sysselsätta dem med något. Med tanke på de begränsade befogenheter som stadsdelsnämnderna har kunde makthavarna riskera att en och annan oppositionell kom in.  

När det gäller valdeltagandet blev det extremt lågt, inte ens 15 procent. Moskvas valkommission hade inte informerat om valen i den utsträckning de brukar, valen har skämtsamt kallats för ”de hemliga valen”. Det tyder på valkommissionens intention var att hålla valdeltagandet nere.  

Hur var det då med valfusket och med hanteringen av det? Mest utmärkande för Moskva har alltid varit att det är svårare att förfalska resultaten i huvudstaden än i många andra delar av Ryssland. Det stora antalet valövervakare, journalister, engagerade kandidater och välinformerade väljare, gör att valförrättarna har ögonen på sig.   

En händelse som med största sannolikhet påverkade förekomsten av valfusk, var en skandal som briserade på fredagen, endast två dagar före valen. En film, som visade hur en stadsdelsdirektör mutade valförrättare och instruerade dem hur de skulle förstöra valsedlar med röster för oppositionen, laddades upp på Youtube. Moskvas borgmästare reagerade genom att redan på lördagen ge stadsdelsdirektören sparken och byta ut ordförandena i samtliga valnämnder i stadsdelen. Detta sände en tydlig signal till valförrättarna att valfusk inte skulle tillåtas. Trots det gjordes försök till valfusk, framför allt under rösträkningen. Flera av dem stoppades, andra kommer att gå till domstol. 

Oppositionen gick fram på ett sätt som överträffade de allra flestas förväntningar. Från att ha haft en handfull representanter, utspridda över Moskva, har de nu majoriteten i 17 stadsdelar (av 125). I åtta av dem, däribland Gagarinskij rajon, där Putin bor, fick oppositionen alla platser, tolv av tolv. Enade Ryssland fick alltså inte ett enda mandat, Putins grannar röstar inte på Enade Ryssland.  

Ett 40 meter högt monument till minnet av Jurij Gagarin, den första människan i rymden, står i Gagarinskijdistriktet i Moskva. Foto: Shutterstock

Det är ett halvår kvar till presidentvalet och Putin har inte officiellt deklarerat sin kandidatur. Trots det utgår man från att han kommer ställa upp till omval. Om han väljer att kandidera blir det intressant att se hur valmyndigheterna kommer hantera opinionsläget i Moskva. Oppositionen och valövervakarna har fått stärkt självförtroende och i de flesta vallokaler tycks valen ha genomförts utan fusk. I förra presidentvalet fick Putin enligt officiella siffror endast 47 procent av rösterna i Moskva, det är rimligt att anta att stödet för honom i Moskva har sjunkit ytterligare.  

Vågar myndigheterna valfuska i Moskva, med tanke på vilka protester och skandaler det skulle kunna leda till? Kan de släppa fram en populär motkandidat och riskera att denne vinner en symbolisk seger i Moskva? Eller kan de kanske låta vad som helst hända – eftersom de statliga medierna totalt dominerar informationssfären kan de ganska effektivt bara ignorera det som händer i Moskva. Det är så de statliga medierna hanterat situationen med oppositionens framgångar den här gången. 

Det går mer eller mindre seriösa rykten om vilka kandidater som kommer vilja ställa upp eller tillåtas att ställa upp i presidentvalet om ett halvår. Hur strategerna i presidentadministrationen just nu resonerar kring motkandidater, valdeltagande och valfusk kan man bara spekulera i. Men vi vet att Putin fällde en tår på valnatten 2012 på valmötet på Manezj-torget i centrala Moskva – kanske av lättnad. Anspänningen lär inte bli mindre 2018.