Försiktig Suu Kyi vill inte stöta sig med opinionen

Rangoon

Omvärlden har skakats av bilder på tiotusentals muslimska rohingyer på flykt undan massmord, bränder och våldtäkter i Burma. Svältande har de tagit sig över gränsen till Bangladesh med Burmas armé nästan hack i häl. Aung San Suu Kyi, som i praktiken leder Burmas regering, har utpekats som ett monster som låter detta ske. En del menar att hon är ansvarig för något som liknar etnisk rensning och att det Nobels fredspris hon fick 1991 för hennes fredliga kamp mot landets dåvarande militärdiktatur borde tas ifrån henne. Världspressen är full av artiklar om den fallna demokrati-ikonen som för bara några år sedan liknades vid Nelson Mandela, Martin Luther King och Mahatma Gandhi. Nu har hon tydligen blivit en tyrann och våldsverkare.

Dessvärre grundar sig den kritiken i en missuppfattning om hur Burma styrs – och vem som verkligen skickat in trupper för att driva ut rohingyerna. Burma styrs sedan ett riggat val 2010 av en ny författning som infördes efter en likaledes riggad folkomröstning två år tidigare. Efter flera årtionden av direkt militärdiktatur, som ledde till bojkotter och sanktioner, bestämde sig militären för att införa ett mer parlamentariskt system för att bryta den internationella isoleringen. Pressfrihet infördes för första gången sedan militären grep makten 1962, politiska partier fick verka fritt och många oppositionella i exil tilläts återvända.

Aung San Suu Kyi med EU:s utrikesansvariga Federica Mogherini. Foto: Europeiska utrikestjänsten/Creative Commons

Men 2008 års författning hade redan innan allt detta skedde lagt grunden till en ny typ av system där allmänna val kunde hållas och utan att äventyra militärens makt. De tre viktigaste ministrarna, försvar, inrikes och gränsfrågor, utses av militären. De väpnade styrkorna står helt utanför civil kontroll och under inrikesministeriet finns inte bara polisen utan även ett förvaltningsorgan som utser statstjänstemän på alla nivåer, från den centrala administrationen ner till distrikt, städer och även byar på landsbygden. Samtidigt utser militärens överbefälhavare general Min Aung Hlaing en fjärdedel av alla ledamöterna i landets centrala parlament och lokala församlingar. Och för att ändra på alla viktiga punkter i författningen krävs att mer än tre fjärdedelar av alla parlamentsledamöter röstar för ett sådant förslag. Detta ger militären vetorätt mot alla försök att införa en mer demokratisk ordning.

Trots detta jublade folk och dansade på gatorna i ladets största stad och tidigare huvudstad Rangoon (Yangon) då Aung San Suu Kyis parti, the National League for Democracy (NLD) vann en jordskredsseger i valet i november 2015, det första fria valet sedan 1960. För första gången sedan 1962 fick Burma en regering till största delen bestående av civila, folkvalda ministrar. Suu Kyi kunde inte bli landets president därför att författningen föreskriver att den posten inte är öppen för personer med nära släktingar som är utländska medborgare. Det var en lag som infördes speciellt för att blockera Suu Kyi. Men NLD fann en lösning på det problemet genom att skapa en helt ny post, State Counsellor, som gjorde henne till faktisk regeringschef.

Detta system har gjort att NLD:s ministrar – och Suu Kyi – blivit maktlösa frontfigurer för vad som fortfarande är militärstyre. Men de får skulden för vad landets väpnade styrkor gör medan överbefälhavaren bara i år rest till Österrike, Tyskland, Ryssland, Indien och Japan där den röda mattan rullats ut för honom och hans militära entourage.

Suu Kyi kan därför inte kritiseras för det hon inte gör, vilket är inget när det gäller försvars- och gränsfrågor. Även de uttalanden som kommer från hennes kontor är skrivna av Zaw Htay, en militär som var rådgivare även till den förra regeringen. Men hon kan kritiseras för att inte själv säga något. Hon kanske inte vill stöta sig med den mäktiga militären som säger att de försvarar landet mot "bengaliska extremistiska terrorister", och därför är överdrivet försiktig och avstår från att göra egna uttalanden. Hela frågan om folkgruppen rohingya är också ytterst känslig i Burma där de anses vara illegala immigranter från Bangladesh. Den militära kampanjen i gränsområdena mot Bangladesh är därför populär bland allmänheten här i Rangoon. Här finns ingen sympati för rohingya och om Suu Kyi skulle göra de uttalanden omvärlden kräver skulle hon förlora det folkliga stöd hon fortfarande åtnjuter.

Rohingyerna bor huvudsakligen i delstaten Rakhine. Foto: Shutterstock

Men, som politiska analytiker säger i Burma, det finns en rad åtgärder hon skulle ha kunnat vidta utan att utmana militären eller förlora folkets stöd. Hon skulle t ex ha kunnat resa till Rakhine, den delstat där rohingya är en minoritet och buddhister majoritet och konflikter mellan de två folkgrupperna inte är något nytt. Där skulle hon kunna tala med de folkvalda ledamöterna i den lokala församlingen, hon skulle ha kunnat besökt sjukhus och där hälsat på offer för våldet – och de är inte bara muslimer utan även buddhister och hinduer. På det sättet hade det civila elementet som trots allt finns inom förvaltningen givits om än inte mer makt så större utrymme på den politiska scenen för att visa att det inte bara är militären som betyder något. Men nu har hon outsourcat allt till militären.

I andra sammanhang har Suu Kyi gett Burmas press större utrymme genom att ge intervjuer och hålla presskonferenser. Men nu har hon intervjuats bara av ett litet fåtal väl valda utländska korrespondenter. Hon skulle kunna framträda i TV varje vecka och tala om frågor som hälsa, utbildning, andra sociala frågor och kultur. Suu Kyi var en gång i tiden känd som en fantastisk talare som lockade stora folkmassor till offentliga möten. Nu har hon blivit en ensling i den nya huvudstaden Naypyitaw, isolerad från de människor som röstade på henne och hennes parti 2015. Och på det internationella planet har hon blivit en slagpåse som fått tagit emot sig kritik för övergrepp som det inte står i hennes makt att avstyra.

Det är svårt att säga varför hon låtit detta ske. En del analytiker här menar att Suu Kyi fallit offer för ett fenomen som ofta drabbar populära folkledare så snart de hamnat i regeringsposition: de blir mer intresserade av att inte skada ett bräckligt status quo än att ändra på det. Men det pris hon fått betala för det är högt och det är frågan om hon nu efter rohingyakrisen någonsin kommer att återfå den ställning hon tidigare åtnjöt i det internationella samfundet.

På hemmaplan är en av hennes största svagheter att hon inte gjort NLD berett på ett generationsskifte. Hon fyllde 72 år i juni och hennes hälsa är inte den bästa. Då hon inte längre orkar leda NLD kommer det därför att uppstå ett maktvakuum inom partilivet som med största sannolikhet kommer att fyllas av före detta militärer. Med andra ord, Burma kommer att vara tillbaka i det tillstånd som rådde innan valet 2015.

Nästa val kommer att hållas 2020 och vem som än bildar regering då kommer att ärva ett system där militären dominerar – och som NLD inte gjorde några försök att ändra på till exempel genom att utvidga det civila elementet inom politiken och det sociala livet vilket på lång sikt skulle ha kunnat påverka förhållandet mellan militären och det civila samhället. Men nu kommer Aung San Suu Kyi på det internationella planet lämna efter sig en bild av sig själv som en känslolös tyrann – och, bland den egna opinionen, en sorgsen bild av en regering som inte lyckades leva upp till de höga förväntningarna folket hade då det röstade på henne och NLD 2015.