Beroendet av utländska makter destabiliserar Syrien

Professor Charles Tilly anlägger i sin banbrytande bok ”Coercion, Capital and European States” (1990) ett tusenårigt perspektiv på statsbyggnad i Europa. Han beskriver framväxten av nationalstaten i Europa mot bakgrunden av de otaliga krigen som fördes i Europa. Dessa krig speglade en grundläggande intressekonflikt mellan de makthavare som ville expandera och konsolidera sin maktbas och de grupper i samhället som bidrog med resurser och kapital för att försörja makthavarnas krigsföring.

Som framkommer i titeln av boken är två nyckelbegrepp i Tillys analys tvång och kapital. Makthavarna söker vinna krig och underkuva samhället de styr över genom en ökad koncentration av tvångsåtgärder. En ökad grad av tvång kräver i sin tur en högre grad av organisering vilket kräver mer kapital. Detta förhållande gör makthavarna mer beroende av de samhällsgrupper och den organisering som tillhandahåller de resurser som behövs för att makten kan upprätthållas.

Med tiden vann de grupper som bidrog med resurser till krigsföringen ett ökat inflytande i styrningen av staten. Från omkring 1850-talet utgjorde den egna befolkningen staters rekryteringsbas istället för inhyrda legosoldater. I och med att militären underställdes civil makt vann befolkningen gradvis medborgerliga rättigheter i samhället.

Hafez al-Assad med sönerna Basil och Bashar. Foto: Creative Commons 

Tillys teorier är även användbara för att förstå den grundläggande politiska konflikten i Syrien. Då Hafez al-Assad grep makten 1970 ackumulerades och koncentrerades den militära, politiska och ekonomiska makten i ett fåtal händer. Samma person var president, tillika överbefälhavare samt ordförande för det enda tillåtna partiet som enligt konstitutionen spelade en ”ledande roll i staten och samhället” (artikel 8 i 1973 års konstitution). Ramen för yttrandefriheten begränsades till vad som skulle kunna accepteras som ”konstruktiv kritik” (artikel 38 i 1973 års konstitution). I 48 år (1963-2011) styrdes Syrien formellt av undantagslagar vilket gav presidenten obegränsade befogenheter. Den ekonomiska makten koncentrerades till familjemedlemmar och nära allierade grupper i samhället. Koncentrationen av makt i Syrien ledde till en totalitär kontroll över samhället.

Enligt Tillys teori möjliggör städer en ohejdad maktdominans. Stadsbor har en begränsad förmåga att mobilisera en motvikt till den koncentration av tvång och kapital som regimen förfogade över i städerna. Eftersom 75 procent av syrierna är stadsbor är regimens förutsättningar till dominans av stora delar av befolkningen mycket omfattande.

De processer som Tilly studerat skiljer sig dock på en väsentlig punkt från utvecklingen i Syrien vilket är att den syriska regimens maktkoncentration har till stora delar understötts av resurser utanför Syrien och utan det syriska folkets medverkan.

Syrien är en kolonial skapelse som kom till i förhandlingar mellan Storbritannien och Frankrike. Av den anledningen är den syriska staten redan från början skild från folket. Det är en nationalstat till namnet men saknar den folkliga förankringen. Beroendet av externa krafter snarare än inhemska utgör en röd tråd i den moderna syriska historien. Till exempel mellan 1958-1961 bildade Syrien en gemensam stat med Egypten.

Under sjuttiotalet blev Syrien en av Sovjetunionens allierade som försåg den syriska statsledningen med krediter, vapen och infrastruktur. 1971 byggde Sovjetunionen en marinbas i Tartus vilken under senare år kompletterats med flera andra militärbaser. Under åttiotalet fram tills idag har Iran varit en av den syriska maktapparatens främsta allierade som försörjer den syriska statsapparaten med olja, kontanter, vapen, militärrådgivare och stridande grupper. Det finns inga exakta uppgifter på volymen av det iranska ekonomiska stödet till den syriska regimen. Medieuppgifter uppskattar det till mellan sex och 12 miljarder dollar per år.

Rysslands, Irans och Syriens försvarsministrar vid ett möte i juni 2016. Foto: Mohammad Agah/Creative Commons

Idag utgör Syrien, Ryssland och Iran en järntriangel i vilken Iran bidrar med pengar och Ryssland med vapen. Den syriska regimen är vapenbeställare och upplåter sitt territorium och sitt självbestämmande för Rysslands och Irans geopolitiska intressen i regionen. Då de främsta försörjarna i Assad-regimens krigsföring utgör Ryssland och Iran samt utländska miliser är det svårt att tillämpa Tillys i huvudsak positiva tes om att makten med tiden blir civil. Anledningen är att regimen står i skuld till dessa länder och inte till den syriska befolkningen. En annan anledning är att det syriska folket inte är en del av den syriska maktapparaten och saknar därför enligt Tillys resonemang förutsättningar för en mer jämn maktbalans mellan makten och folket.

Beroendet av utländska intressen fördjupar klyftan mellan de styrande och befolkningen, destabiliserar landet och bidrar till att förminska värdet av den egna befolkningen.

Efter Hafez al-Assads död år 2000 inleddes ett år av en trevande öppning i samhällsklimatet. Damaskus-deklarationen med krav på reformer skrevs under av tusen intellektuella och avslutades i och med att huvudpersonerna bakom initiativet fängslades anklagade för ”sekteristisk uppvigling.”

Tio år senare började landsomfattande demonstrationer mot Assad-regimen. Den tändande gnistan uppstod i jordbruksprovinsen Daraa sydväst om huvudstaden Damaskus. Enligt Tillys analysmodell var detta möjligt eftersom resurserna och tvångsapparaten på landsbygden inte var lika sammanflätade som i städerna. Samhället i Daraa har organiserats efter jordbruket, lokala seder och dess lokala stamkultur som regimen inte kunnat underordna med samma effektivitet som i städerna. Samma resonemang gäller landsbygden och förorterna till Damaskus, Homs, Hama och Aleppo i vilka demonstrationerna snabbt fick fäste. En hög koncentration av tvångsåtgärder och kapital gynnar regimens kontroll av dessa städer. Under lång tid av kriget och delvis än i dag slutar regimens kontroll där förorterna och landsbygden tar vid.

Kvintessensen i Tillys tes är att medborgarna i nationalstater styrda av civila har ett egenvärde. Detta värde har tillkommit eftersom de har villkorat ett överlämnande av de resurser och kapital som de förfogar över med ett medinflytande över statens styrelse. De främsta resurserna som den syriska regimen har använt för att understödja sin maktapparat har kommit utifrån. Detta beroende av externa istället för interna resurser ger en förklaring till den syriska regimens misslyckande att utveckla en stabil och representativ statsbildning.