En grå generation träder fram ur skuggan på Kuba

Den 19 april får Kuba en ny president, någon som för första gången på drygt 40 år inte heter Castro i efternamn (se fotnot). Det mesta tyder på att det blir den 57-årige Miguel Díaz-Canel, en av Raúl Castros sex vicepresidenter. Att dessutom de tre, vid sidan av Raúl Castro, ledande och fortfarande aktiva representanterna för den ”historiska generationen” nyligen belönades med utmärkelsen ”Arbetets hjältar”, som brukar utdelas i slutet av ens karriär, bekräftar att det rör sig om ett genomgripande generationsskifte. Veteranerna från revolutionen, de vars auktoritet och moraliska upphöjdhet vilat på deras roll i den episka berättelsen om revolutionen och som lett Kuba i 60 år, och som nu är en bra bit över 80 år, vandrar äntligen ut. In kommer en ny generation, de som vuxit upp efter segern 1959 och gjort sina karriärer inspirerade av, men i skuggan av de historiska hjältarna.

För de flesta kubaner rör det sig om helt okända ansikten. Sådana som stått i den anonyma klungan längst bak på scenen på alla stora möten. En ganska grå generation.

Men det är ändå en ny generation. Och bara därför också en förändring.

En del menar att förändringen redan skett och hänvisar till att medelåldern i nationalförsamlingen idag till och med ligger under 50 år. En liknande förnyelse har skett inom andra statliga strukturer.

Vicepresident Miguel Díaz-Canel och EU:s utrikesansvariga Federica Mogherini 2015. Foto: Europeiska utrikestjänsten/Creative Commons

Men många menar att generationsskiftet bara är en dimridå. Det viktiga, menar de, är att Raúl Castro fortfarande, åtminstone fram till nästa partikongress 2021, är kommunistpartiets generalsekreterare och dessutom överbefälhavare för de väpnade styrkorna – de två institutioner där den verkliga makten på Kuba finns. Han kommer också att sitta kvar som deputerad i nationalförsamlingen. Dessutom är Raúl Castros son Alejandro, som är överste, chef för det Nationella försvars- och säkerhetsrådet, som samordnar alla säkerhetstjänster på Kuba. En nyckelposition som gör honom till en av landets verkligt mäktiga figurer.

Att en ny ung president träder till innebär med andra ord inte att Raúl Castro tar definitivt avsked från makten.

Men det är ändå ett steg.  

En första förändring är att de nya ledarna inte kan stödja sig mot gamla bedrifter, utan måste kunna visa resultat i samklang med folks förväntningar. De måste arbeta mer kollektivt, fördela och dela ansvar – ingen kan göra anspråk på att spela den roll som ouppnåelig caudillo som samlar all makt i sina händer som Fidel Castro och Raúl Castro gjort. Och ingen kan heller låtsas glömma löften med samma lätthet som de.

 
Havanna 2016. Foto: Shutterstock

Vad kubanerna mest av allt önskar är inte fram för allt politiska förändringar, utan ekonomiska. De inofficiella opinionsmätningar som USA-ägda institutioner regelbundet genomfört på Kuba under ganska lång tid visar att det är ekonomin som främst bekymrar kubanerna. Man vill ha riktiga arbeten med riktig lön, riktiga pensioner man kan leva på, rätt att driva ekonomiska verksamheter på eget initiativ och, inte minst, tillgång till de varor man behöver utan att behöva leta under timmar, stå i kö eller betala rövarpriser.

Efter de ekonomiska frågorna kommer frihet – frihet att resa, frihet att röra sig i landet, frihet att bo där man vill, frihet att ge uttryck för sina åsikter, frihet att skriva och läsa och se det man vill... Först längre ner på listan kommer krav på fria val, flerpartisystem och andra politiska reformer.

Det finns naturligtvis inga vattentäta skott mellan de olika kraven, men enkäterna visar att kubanerna är mycket mer anpassade till det politiska systemet än vad kritiker i och utanför Kuba oftast tror. Det är därför inte alls säkert att de kommer att uppfatta ett mer kollektivt styre med större ansvarsfördelning som en självklart positiv förändring. Det viktiga kommer att vara hur den nye presidenten och hans team lyckas ta itu med ekonomin.

Raúl Castro och Venezuelas president Nicolás Maduro. Foto: Shutterstock

De tio år som Raúl Castro varit president har det hänt mycket inom Kubas ekonomi – mer arbete för egen räkning, ökade möjligheter att bilda företag och kooperativ, fördelning av jord till nya lantbrukare, öppning av fria marknader för bostäder och bilar och en hel del till. Men samtidigt fungerar de statliga företagen allt sämre och i takt med krisen i Venezuela har biståndet därifrån minskat dramatiskt. Rädslan för att de nya egenföretagarna ska förvandlas till en politiskt oppositionell sektor har dessutom fått regeringen att ta steg för att minska den ekonomiska öppningen istället för att öka den. Till det kommer den dubbla valutan som deformerar ekonomin och omöjliggör rationella kalkyler.

Just nu ser läget mörkt ut för den kubanska ekonomin.

Men även om de ekonomiska reformer som Raúl Castro redan drivit igenom inte har haft de effekter man hoppats, så har de väckt förväntningar om fortsatta förändringar.

Kanske är det i själva verket så att förväntningarna på ett bättre liv, efter Sovjetblockets fall, aldrig har varit så höga som nu, samtidigt som ojämlikheten i levnadsstandard aldrig varit så iögonfallande som nu.

Ingen vet hur den nye presidenten ska ta itu med situationen. Förmodligen kommer han att försöka förverkliga de reformer som Kommunistpartiet redan beslutat om – ekonomisk och administrativ decentralisering, upphävande av ransoneringsboken, fusionera de dubbla valutorna i en, öppna dörrarna än mer för utländska investeringar... Det är reformer med höga sociala kostnader på kort sikt och förutsättningarna är inte enkla.

När Barack Obama och Raúl Castro den 17 december 2014, var och en för sig, offentliggjorde att Kuba och USA skulle återupprätta normala diplomatiska förbindelser så drog ett sus av optimistisk hoppfullhet över Kuba. En normalisering, och så småningom upphävandet av USA:s handelsembargo, skapade förutsättningar för en ny ekonomisk dynamik.

Men så kom Donald Trump och påståendena om ”akustisk terrorism” mot USA:s ambassad i Havanna och idag är relationerna mellan Kuba och USA åter på bottennivå. 

Affär i Havanna. Foto:  Julian Peters/Shutterstock

Hur ska den nye presidenten ta itu med den situationen? Enda gången jag hört Miguel Díaz-Canel live var på ett möte i Caracas. Han såg inte lika grå ut som han lät. Han omgavs av ett visst skimmer och ansågs mer öppen än andra partifunktionärer. Han hade stött gayrörelsen innan det blev riktigt opportunt och han hade försvarat yttrandefriheten på internet. Han visade större villighet att svara på frågor och tala med pressen än vad som var brukligt bland partifunktionärer på hans nivå. Även om han verkade grå, så tycktes han vara av ett annat slag än de andra byråkraterna.

Men så, för bara några månader sen, filtrerades en video från ett internt partimöte där Díaz-Canel betonade att det inte kunde bli tal om några förändringar av den kubanska modellen. Vad det handlade om var att aktualisera den och förbättra den. En upprepning av vad Raúl Castro brukade säga, men utan hans löften om hur det skulle gå till. Díaz-Canel lät nästan överdrivet oresonlig, som om syftet med hans inlägg var att förneka alla liberala rykten om honom.

Kanske var det ett slags självförsvar.

Det har funnits unga kronprinsar tidigare på Kuba men de har alltid förvisats till glömskans kyliga mörker. Kubanerna minns den förre utrikesministern Roberto Robaina, de minns den förre ”premiärministern” Carlos Lage och de minns den förre utrikesministern Felipe Pérez Roque – unga, skärpta, frimodiga, representanter för den nya generationen som skulle modernisera revolutionen. Alla var handplockade av Fidel Castro. Och alla förvisades ut i mörkret när de på något sätt som aldrig riktigt blev klargjort hade förbrukat Fidel Castros förtroende.

Var det för att undvika det som Miguel Díaz-Canel förnekade sig själv i den filtrerade videon?

Eller var det tvärtom...

Fotnot: Bröderna Fidel och Raúl Castro har i praktiken haft makten på Kuba ända sedan revolutionen 1959. Fidel Castro tog över presidentposten 1976 när Kuba införde en socialistisk författning efter sovjetisk modell. 2008 efterträddes den sjuklige Fidel av brodern Raúl. Fidel Castros företrädare på presidentposten var Osvaldo Dorticós Torrado från Kommunistpartiet.