Dynasti med sovjetiska rötter styr Azerbajdzjan

Utvecklingen i Azerbajdzjan tvingar oss att i grunden ändra vår syn på 1900-talets supermakt Sovjetunionen. Den kännetecknades av centralstyrning, en stor kärnvapenarsenal men få kvalitetsprodukter för vanliga konsumenter samt censur. När den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov under åren kring 1990 avskaffade begränsningarna i yttrandefriheten kollapsade det statsbärande kommunistpartiet. Det väckte förväntningar på ett radikalt systemskifte när unionen vid ingången till 1992 ersattes av femton nya stater.

Nationalistiska strömningar i en del sovjetrepubliker bidrog till upplösningen. Det var dock i första hand kommunistpartiets misskötsel av ekonomin som gjorde att delstaternas parlament och regeringar sent omsider fick utöva den makt som de dittills bara haft på pappret. Men där saknades oftast starka alternativa partier. För att förändra ett samhälle i grunden krävs en organisation med kunskap och resurser att samla människor bakom en konkret idé.

Nätverken inom den nomenklatura som berövats sitt kommunistparti förblev däremot en stark kraft bakom kulisserna – de satt kvar på nyckelposter i företag och förvaltning och skaffade sig nya politiska plattformar. Det informella samarbetet mellan dem kunde till en början vara vällovligt – det gällde att försöka rädda landets försörjning i en kaotisk tid som i Azerbajdzjan dessutom förvärrades av ett krig med grannstaten Armenien.

Heydar Aliyev i KGB-uniform. Foto: Creative Commons

Speciellt för Azerbajdzjan är att en politisk dynasti etablerat sig redan under sovjetepoken och tog kontroll över landets högsta ämbete kort efter att landet blev suveränt. Dynastins förste president Heydar Aliyev hade lagt grunden till sin makt redan på 1960-talet då han avancerade till chef för säkerhetstjänsten KGB i sin hemstat. Michail Gorbatjov har gett sin syn på detta i den av hans memoarböcker som kom ut på svenska 2013 under titeln ”Som jag minns det”.

Från posten som KGB-chef befordrades Heydar Aliyev 1969 till den högsta posten i Azerbajdzjan, förstesekreterare i Kommunistpartiet. Han vann sovjetledaren Brezjnevs gillande genom att sparka många korrupta funktionärer i republiken. Men i deras ställe placerade han sina egna förtrogna. För att använda Gorbatjovs ord kom han att bli ”Azerbajdzjans envåldshärskare” eftersom ”släktförbindelserna dominerade nära nog intill tionde led”.

När chefen för hela Sovjetunionens KGB, Jurij Andropov, 1982 utsågs till landets politiske ledare upphöjde han sin gamle KGB-kollega Aliyev till fullvärdig medlem av kommunistpartiets politbyrå. Det innebar att han kom att tillhöra den absoluta makteliten. Fem år senare avsattes han av den nye partichefen Gorbatjov. Åren kring Sovjetunionens sönderfall tillbringade Aliyev under klanens beskydd som talman hemma i den azerbajdzjanska exklaven Nachitjevan.

Den yttrandefrihet som blev ett särmärke för Gorbatjovs styre överlevde under Azerbajdzjans första år av suveränitet. Partiet Müsavat, som återuppstod 1989, hade spelat en viktig roll redan i den kortlivade Demokratiska republiken Azerbajdzjan 1918–20. Partiet representerade på den tiden en ideologisk blandning av socialdemokrati, panturkism och reformvänlig islam.

Nizamigatan i Baku. Foto: Shutterstock

För hundra år sedan införde det muslimska Azerbajdzjan allmän rösträtt, alltså även för kvinnor. Landsfadern och Müsavats ledare på den tiden, Mammed Amin Rasulzade, hade spelat en viktig roll i Ryssland 1917. Mellan februarirevolutionen (då tsaren tvingades att abdikera) och oktoberrevolutionen (då bolsjevikerna tog makten) hölls i maj i Moskva en kongress med 800 delegater som representerade de elva procent av det ryska imperiets befolkning som var muslimer. Deltagarna företrädde hela det politiska fältet från höger till vänster utom bolsjevikerna.

Som talesman för flera av de närvarande föreslog Rasulzade att Ryssland skulle omvandlas till en förbundsstat. Hans skiss hade stora likheter med den sovjetunion som bolsjevikerna skapade fem år senare för att blidka de nationalistiska strömningarna bland de ickeryska folken. Ledaren för dagens Müsavat, Isa Gambar, erhöll officiellt 15 procent av rösterna vid presidentvalet 2003 men sannolikt hade betydligt fler väljare gett honom sitt stöd.

Ett annat framträdande oppositionsparti är Folkfronten, som grundats 1988. Den hade liksom sina systerorganisationer i andra sovjetrepubliker till en början landets suveränitet som främsta mål. Partiet har varit representerat i parlamentet åren 1990–2005 men valde att bojkotta det senaste valet på grund av repression som det länge varit utsatt för.

När presidentval hölls första gången i den suveräna staten i juni 1992 vann Folkfrontens kandidat Abulfaz Eltjibej med övertygande 61 procent av rösterna. Eltjibej hade en bakgrund som forskare i orientaliska studier och hade redan på 1970-talet suttit fängslad för att ha agiterat för ett återupprättande av Demokratiska republiken Azerbajdzjan.

När jag intervjuade Eltjibej en vecka efter valet sa han att Folkfronten mer sökte sina politiska förebilder från Västeuropa än Turkiet. När jag frågade om han såg Heydar Aliyev som ett hot satt han länge tyst och tittade ut i luften. Sen svarade han ”Jag är den ende av presidentkandidaterna som har en rörelse bakom mig. Vem kan i längden sätta sig emot en sådan kraft?”

Men de successiva reträtterna från Karabach, i det krig mot Armenien (för bakgrund läs här) som börjat redan innan staterna blivit självständiga, tog över inrikespolitiken. Det 360-hövdade parlament som valts 1990 ersatte sig själv med ett slags expeditionsparlament som bestod av 25 kommunister och 25 företrädare för de nya partierna. Den siste kommunistledaren som valts till president inför självständigheten tvingades avgå liksom två månader senare talmannen som tog hans plats som tillförordnad statschef. Båda utsågs till syndabockar för förlusterna i kriget.

Heydar Aliyev. Foto: Shutterstock

När Surat Hüseynov, en affärsman som satt upp en egen armédivision, lämnade fronten i mitten av 1993 för att avsätta Eltjibej kallade parlamentet till sig Heydar Aliyev. Eltjibej accepterade att träda tillbaka för att undvika ytterligare territoriella förluster. Som talman blev Aliyev tillförordnad statschef och valdes några månader senare till president.

Därefter har azerisk politik fått en helt annan karaktär. Journalister, oppositionella politiker och demonstranter har trakasserats och misshandlats. Valen har hört till de i Europa som kritiserats hårdast av internationella observatörer. Den första generationen av oppositionspolitiker kom att betraktas som förlorare. Parallellt med den arabiska våren 2011 intogs deras plats delvis av en ny generation oppositionella som ofta stödde sig på sociala medier. Bland dem har Ilgar Mammadov, ledare för det nya Republikanska alternativpartiet, kommit att framstå som frontfigur sedan han dömdes till ett sjuårigt fängelsestraff 2013. 

När ett nytt presidentval nalkades 2003 såg ingen tung politiker någon mening i att försöka utmana Heydar Aliyev. Märkligt nog registrerade sig också hans son Ilham som kandidat men denne försäkrade att det bara var ett sätt att bidra till faderns valkampanj. Rykten om den äldre Aliyevs hälsa cirkulerade dock efter att han kollapsat i anslutning till några offentliga framträdanden. Först två veckor före valdagen lät han en statlig TV-kanal läsa upp en appell där han förklarade att han drog tillbaka sin kandidatur och uppmanade väljarna att i stället rösta på sonen. Eftersom ingen tung kandidat fanns bland utmanarna vann Ilham lätt. Heydar Aliyev dog av sin sjukdom två veckor efter valet.

För två år sedan ändrades konstitutionen så att presidenten fick rätt att själv utnämna en vicepresident. Aliyev utsåg sin hustru Mehriban. Via olika urkunder, bland annat dokument från panamanska advokatbyrån Mossack Fonseca som blev kända 2016, har framgått att tillgångar värda miljarder i företag och banker finns registrerade på hustrun och döttrarna. Liksom i Sovjetunionen finns inga barriärer mellan politik och näringsliv. Ägandet är en viktig del av maktutövningen. Med egendom kan man köpa både stöd och tystnad. Genom att begränsa egendom för personer som man inte litar på förebygger man resursstarka utmanare.

Heydar Aliyev Center i Baku. Foto: Shutterstock

Den politiska kampen i Azerbajdzjan förs i dag alltså av arvtagare till samma krafter som stod emot varandra för hundra år sedan, bolsjeviker och utvecklingsvänliga nationalister. Bolsjevikernas organisation i Azerbajdzjan kapades dock redan för drygt 50 år sedan av en nationell dynasti i spetsen för några klaner som saknade koppling till bolsjevikernas ideologi. Detta stämmer inte med vår gängse bild av Sovjetunionen som ett avslutat kapitel. Men för att förstå vad som händer i dag och agera rationellt inför framtiden måste vi inse att det i realiteten har gått till så här.

Det är också en påminnelse om att djupgående förändringar sällan inträffar hastigt men i bästa fall gradvis även om människor utsätts för tvära kast längs vägen. Det är dock värt att notera att ledningen i Azerbajdzjan är lika nervös som kollegorna i andra forna sovjetrepubliker efter Rysslands militära intåg i Ukraina 2014. Därför har den exempelvis försökt blidka Europarådet genom att tillåta ett par tidigare fängslade men mindre framträdande oppositionspolitiker att delta i det senaste presidentvalet. Enligt The Azerbaijani Centre for Protection of Political Prisoners fanns 162 politiska fångar i början av 2018, varav tre fjärdedelar med religiös bakgrund.