Merkels fjärde regering imponerar inte på tyskarna

Redan dag ett efter valet i september hade förbundskanslern Angela Merkel sin analys klar; ”många, många orsaker hade lett till en protesthållning”, nu krävdes det att man löste problemen med ”bra politik”. Merkel framförde sin valanalys på en presskonferens i CDU-högkvarteret på Klingelhöferstrasse i Berlin efter att ha träffat den övriga partiledningen på förmiddagen. CDU och det bayerska systerpartiet CSU hade tappat en miljon röster till högerpopulistiska Alternativ för Tyskland (AFD) och 1,3 miljoner tidigare CDU-väljare hade gått till liberala FDP.

Angela Merkel skulle få vänta i hela 170 dagar innan hon fick chansen att ta itu med de problem hon trodde hade skapat förtroendekrisen. Först i mitten av mars kunde den nya regeringen sväras in. Det blev efter många turer ännu en så kallad stor koalition mellan CDU/CSU och Socialdemokraterna (SPD).

Det hade varit en frustrerande tid för de inblandade, inte minst för Angela Merkel själv. Hon, som i tolv års tid varit van vid att regera, fick nöja sig med att leda en expeditionsministär och samtidigt utstå en massiv ”Merkel-bashing” i media och från politiska konkurrenter.

Kanslern hade själv bidragit genom att på den redan omtalade presskonferensen dagen efter valet säga att hon inte kunde se hur hon kunde ha gjort något annorlunda i valrörelsen. Det framstod som höjden av självtillräcklighet för en ledare vars parti noterat sitt näst sämsta resultat sedan bildandet.

När sedan liberala FDP hoppade av regeringsförhandlingarna i slutet av november sågs det som ett personligt misslyckande för Merkel; hon hade inte förmått skapa ett förhandlingsklimat där både FDP och De gröna kände sig väl till mods.

De mer konspiratoriskt lagda trodde att FDP-ledaren Christian Lindner var i maskopi med de konservativa inom CDU och att avhoppet var avsett att framkalla en kris som skulle få Merkel på fall.

Tiden mellan valdagen och regeringsbildandet blev dock mest omvälvande för SPD som under sin Canossa-vandring från självvald opposition till regeringen fick byta ordförande.  

Annegret Kramp-Karrenbauer på en valaffisch i Saarland 2012. Foto: CDU Saar/Creative Commons

Angela Merkel hade för sin del hanterat kritiken i de egna leden med en blandning av offensiva och defensiva åtgärder. Till offensiven hörde utnämningen av hennes förtrogna Annegret Kramp-Karrenbauer till ny generalsekreterare i CDU. Den 55-åriga Karrenbauer, allmänt kallad AKK, hade i nästan sju års tid framgångsrikt lett delstatsregeringen i Saarlandet nere vid den franska gränsen. Hennes opretentiösa, pragmatiska framtoning hade bidragit till epitetet ”Mini-Merkel” och partiet tog emot henne med öppna armar. AKK valdes med 98,9 procent av rösterna på extrakongressen i februari.

Kramp-Karrenbauer ska som ny generalsekreterare leda arbetet med att ge CDU ett nytt partiprogram, en bättre position för en blivande partiordförande är svår att tänka sig och rubriken ”Merkels kronprinsessa” var oundviklig efter utnämningen.

 Utnämningarna av CSU-ledaren Horst Seehofer till inrikesminister och den konservative utmanaren Jens Spahn till sjukvårdsminister var snarast att betrakta som eftergifter. Att Merkel släppte fram två av sina värsta kritiker är inget uttryck för styrka, hon var så illa tvungen med tanke på det interna opinionsläget efter valnederlaget.

Horst Seehofer gjorde under flyktingkrisen hösten 2015 en rad utspel som vore han landets oppositionsledare; han bjöd in den ungerske regeringschefen Viktor Orbán till ett CSU-möte i Bayern, han besökte den ryske presidenten Vladimir Putin i Moskva, han hotade med att få flyktingpolitiken prövad i författningsdomstolen och han kallade tillståndet i landet för ”orättens herravälde”.

Horst Seehofer med hustrun Karin vid invigningen av Oktoberfesten i München. Foto: Shutterstock

Profileringen till trots gjorde partiet ett med CSU-mått mätt uselt val till förbundsdagen och fick bara 38 procent av rösterna i Bayern.

Seehofer tvingades släppa posten som regeringschef i Bayern till sin rival Markus Söder, han är dock kvar som partiordförande och i höst är det delstatsval i Bayern. Det borgar för att Seehofer kommer att låta höra talas om sig och inte sitta still i båten.

Seehofer inledde sin ministerbana med att deklarera islam inte hör till Tyskland. Han anknöt till en gammal tvistefråga som inleddes för åtta år sedan med att den förrförre presidenten Christian Wulff förkunnade motsatsen i ett uppmärksammat tal – islam är en del av Tyskland, det finns drygt fyra miljoner muslimer i landet.

I sitt installationstal den 14 mars tog inte Merkel någon notis om sin inrikesminister, utan slog fast att islam är en del av Tyskland.

Horst Seehofer är ändå den som ska ta itu med de ”många, många orsaker” som enligt Merkel ledde till protestvalet den 24 september. AFD blev näst största parti i Östtyskland, i det forna DDR, och allra störst i delstaten Sachsen. Enligt valanalysen var det följden av rena glesbygdsproblem i de avfolkade landsändarna i öster; kollektivtrafiken är gles liksom läkarförsörjningen, polisen finns inte på plats när den behövs och det saknas en heltäckande bredbandsutbyggnad.

En av Seehofers uppgifter är därför att leda en kommission som ska verka för likvärdiga levnadsförhållanden i hela Tyskland. Han blir ”Heimatminister”, den som ska täta sprickorna och hejda den tilltagande polarisering som valresultatet var ett uttryck för.

CSU-ledaren får också ansvaret för integrationen och den inre säkerheten, själv tycks han lägga störst vikt vid att få igång avvisningarna av dem som inte har rätt att stanna i landet.

Seehofer ersätter Thomas de Maizière, evigt lojal mot Merkel, dock med en teknokrats torra framtoning. Även om han själv kom från Sachsen var han inte mannen att vända det populistiska upproret i Dresden med omgivningar. I Merkels kalkyl ingår förmodligen förhoppningen att den folklige fullblodspolitikern Seehofer ska nå ut på ett annat sätt. 

Merkel och Seehofer har känt varandra sedan början av 1990-talet då bägge var ministrar under Helmut Kohl. Den idag 68-årige Horst Seehofer var även minister i Merkels allra första regering. Trots alla meningsskiljaktigheter och stridigheter under åren tycks det finns en ömsesidig respekt dem emellan, det återstår att se om Merkel kan tygla sin nye inrikesminister.

Jens Spahn, sjukvårdsminister med ambition att efterträda Merkel. Foto: Shutterstock

Jens Spahn är ett politiskt underbarn, redan 2002 valdes han som 22-åring in i förbundsdagen och med åren har han blivit de unga konservativas hopp. Spahn ses av sina anhängare som ett värn mot ”socialdemokratiseringen” av CDU, en utveckling som de konservativa tillskriver Merkel.

Spahn har sett till att sakta men säkert stärka sin position och samtidigt i möjligaste mån undvika direkta konfrontationer med partiledaren, det blev därför omöjligt för Merkel att förbigå honom på ministerlistan.

Om Spahn har ambitionen att bli ny CDU-ledare någon gång, vilket han sannolikt har, har han fått en sämre utgångsposition än rivalen Annegret Kramp-Karrenbauer. Möjligheterna att profilera sig är begränsade för en sjukvårdsminister. Spahn har dock redan visat att han inte tänker hålla sig inom sitt anvisade revir. Som nyutnämnd minister har han på kort tid gjort uttalanden i helt andra frågor som väckt debatt och det lär han fortsätta med. Jens Spahn är en eftersökt intervjuperson just tack vare positionen som motpol till Angela Merkel.

Efter koalitionsförhandlingarna fick Angela Merkel hård kritik, både internt och medialt, för att ha släppt tre tunga ministerposter till SPD. Den mindre koalitionspartnern fick fortsätta att leda arbetet på såväl utrikesdepartementet som arbetsmarknads- och socialdepartementet, till det kom finansministerposten, en lucka som uppstod när CDU-veteranen Wolfgang Schäuble utsågs till talman.

Få tycktes tänka tanken att den nye finansministern, socialdemokraten Olaf Scholz, kanske var den bäste kandidaten i Angela Merkels ögon. Scholz, lyckosam borgmästare i Hamburg och tidigare minister i Merkels första regering, är en pragmatiker helt i Merkels stil.

Finansminister och socialdemokraten Olaf Scholz med Angela Merkel i förbundsdagen. Foto: Spreefoto/Shutterstock

En månad efter höstens valnederlag publicerade han en valanalys som åtminstone delvis var ”merkelsk” i synen på Tysklands roll i världen; en bärande tanke var att landet måste anta de utmaningar som digitaliseringen och globaliseringen innebär, det går inte att stänga världen ute. Den var dessutom skriven med ett anspråksfullt tonfall som kunde tolkas som att Scholz hade ambitionen att ta över som partiledare. På SPD-kongressen i december stod det dock klart att den stele och kylige Scholz inte har det breda stöd i partiet som krävs.

Istället för Scholz är det Andrea Nahles som blir partiledare, tillsammans bildar de det tandem som ska restaurera SPD.

I regeringsarbetet lär Scholz bereda Merkel mindre svårigheter än herrarna Seehofer och Spahn.

En stor och avgörande skillnad gentemot den förra mandatperioden är sammansättningen i förbundsdagen. Den tidigare vänstermajoriteten (SPD, De gröna och Vänstern) har förbytts i en klar högermajoritet. Partierna till höger om mitten – CDU/CSU, FDP och AFD – har 418 av de 709 mandaten.

När debatten handlar om flyktingpolitik och integration kommer förbundskanslern för första gången att stöta på en hård opposition från höger, inte bara från AFD utan också från FDP. Den unge FDP-ledaren Christian Lindner tycks vilja positionera sig någonstans mellan AFD och CDU/CSU, kanske inspirerad av de framgångar Sebastian Kurz hade i Österrike när han lösgjorde sig från sitt parti ÖVP och närmade sig högerpopulistiska FPÖ.

Tyskland är sig inte likt efter valet i september och det politiska läget försköts snabbt. Så sent som i augusti 2017 hade CDU/CSU sympatisiffror på runt 40 procent hos trovärdiga opinionsinstitut. Nu när förtroendet ska återvinnas ligger opinionssiffrorna för både CDU/CSU och SPD kvar på de rekordusla nivåerna från valdagen. Turerna runt regeringsbildningen har uppenbarligen inte imponerat på väljarna.