Slag mot FN-organ förvärrar palestinsk flyktingkris

Det är nu 70 år sedan en majoritet av den palestinska befolkningen – drygt 700 000 män, kvinnor och barn – fördrevs eller flydde från sina hem i Palestina. Flyktingskapet har sedan dess förblivit många palestiniers öde. De som en gång flydde och deras ättlingar har konsekvent förvägrats möjligheten att återvända.

Detta är en avgörande orsak till den konflikt mellan palestinier och israeler som förblivit olöst decennium efter decennium och som nu förvärrats såväl humanitärt som politiskt.

Katastrofal situation i Gaza

Det var själva ”återvändandet” som var det symboliska målet för demonstrationerna under försommaren i Gaza (March of the Return). Men i praktiken handlade det också om den misär som fördjupats som följd av den långvariga israelisk-egyptiska blockaden.

Blockaden och de upprepade bombräderna har gjort området närmast obeboeligt. De tunnlar som tidigare möjliggjorde viss handel har sprängts och mycket av den lokala produktionen har slagits sönder.

Vatten- och avloppsystemen har brakat samman, också i brist på dieselolja att driva pumpanläggningarna. Dricksvattnet blir alltmer förorenat och risken för epidemier är nu överhängande.

Arbetslösheten är skyhög. Bland de unga uppskattas den till över 50 procent. Värst är den bland unga kvinnor där den beräknas uppgå till 88 procent.

Gazabor räddar ägodelar efter ett israeliskt bombanfall mot ett bostadshus i augusti 2014. Foto: Shareef Sarhan/UN Photo/Creative Commons

Omkring halva befolkningen, 900 000, beräknas nu leva under fattigdomsgränsen och en tredjedel av dem i en misär som även drabbar deras tillgång till mat och andra basala förnödenheter.

Vi som besökt Gaza under senare tid kan vittna om verkligt lidande och desperat förtvivlan. Inte minst barnen är svårt utsatta, fysiskt och psykiskt.

Dråpslag mot FN:s biståndsorganisation UNRWA

I denna situation har FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna, UNRWA, varit en livlina, bräcklig men enormt viktig. Utan dess program för nödbistånd, utbildning och hälsovård skulle situationen varit ännu värre.

Det är därför som de amerikanska utspelen på senare tid mot detta FN-organ är särskilt alarmerande. Tidigare var USA dess största bidragsgivare. Skälet var att UNRWA:s stödinsatser bland flyktingarna skulle dämpa risken för spänningar och våldsutbrott. Och allt tyder på att detta faktiskt varit en sidoeffekt av hjälpen.

Men president Donald Trump beslöt att sänka bidraget i år från 350 till 60 miljoner dollar och kastade därmed UNRWA ned i en svår finansiell kris. Några andra regeringar, inklusive den svenska, har försökt täcka en del av gapet men det har inte räckt. Alla program har påverkats, även de i Libanon, Syrien, Jordanien och på Västbanken. Drygt 100 medarbetare har redan sagts upp och 500 andra fått sina arbetstider reducerade.

Trots allt kunde samtliga UNRWA-skolor öppna som planerat häromveckan, men det finns inte finansiering längre än till slutet av september. Fortsättning av de mest prioriterade programmen till årets slut skulle kräva bidrag på 270 miljoner dollar, uppgav FN häromdagen.

Donald Trump gjorde ingen hemlighet av motivet för den dramatiska nedskärningen, det var hans svar på de palestinska protesterna mot hans ensidiga beslut att lyfta frågan om Jerusalems status bort från förhandlingsbordet.

Donald Trump, Jared Kushner och Benjamin Netanyahu i Jerusalem 2017. Foto: Kobi Gideon/GPO/Creative Commons

Ytterligare nedskärningar av amerikanskt bistånd

Det har senare framkommit att Trumpregimens negativa hållning till UNRWA är mer djupgående. Det har avslöjats att svärsonen Jared Kushner – en huvudperson i Trumps projekt för ”århundradets uppgörelse”– uppmanat den jordanska regeringen att bryta med hjälporganet och själv ta det sociala ansvaret för palestinska flyktingar. I gengäld skulle kungariket få amerikanska dollar som ursprungligen budgeterats för UNRWA.

Detta är i linje med vad premiärminister Benjamin Netanyahu argumenterat för sedan tidigare: UNRWA skulle läggas ned och frågan om palestinska flyktingar överföras till ett annat FN-organ, UNHCR. Avsikten var förstås inte bara att göra en omflyttning mellan organisationerna utan att under en sådan process eliminera aspekter av UNRWA:s program.

En av Netanyahus irritationer har gällt själva flyktingbegreppet, att de ursprungliga flyktingarnas barn och senare ättlingar också får denna status när de lever i en flyktingtillvaro. Att detta inte är unikt för palestinierna utan är förhållandet även i andra större flyktingkolonier (i de fallen under UNHCR:s beskydd) har inte hindrat amerikanska förslag om att alla utom de ursprungliga flyktingarna skulle berövas sin flyktingstatus.

Häromdagen rapporterade israelisk TV att Vita huset förbereder ett beslut om att UNRWA skulle pressas att avföra alla utom en halv miljon personer från listan av personer med rätt till stöd. Nittio procent av flyktingarna skulle således inte längre få FN-hjälp.

Israeliska regeringen skulle också ha uppmanats av den amerikanska administrationen att stoppa UNRWA:s verksamhet på Västbanken, där behoven skulle täckas via andra kanaler. Netanyahu har tidigare vädjat om fortsatt internationellt bistånd till det ockuperade området; det avlastar ansvar från hans regering från de skyldigheter den egentligen har enligt folkrätten att garantera befolkningens välfärd.

Samtidigt har Donald Trump nu beslutat att hålla tillbaka större delen av det bilaterala biståndet på 250 miljoner dollar för de ockuperade områdena som kongressen beslutat för detta år. De enda utbetalningar som godkänts av presidenten har varit till palestiniernas säkerhetssamarbete mellan Israel. Hur det övriga anslaget ska användas är fortfarande oklart. Resultatet är att projekten för utbildning, sjukvård, institutionsbyggande och för att stärka civilsamhället nu är frysta.

Det palestinska flyktinglägret Sabra och Shatila i Beirut, Libanon. Foto: Shutterstock

Planer om att avföra också flyktingfrågan från förhandlingsbordet

Den palestinska flyktingkrisen har varit en av de frågor vars konkreta lösning har bordlagts gång efter gång. Andra ”slut-status”-frågor har varit Jerusalems status, dragningen av de slutliga gränserna och åtgärder för att garantera säkerheten i området.

På den palestinska sidan har uttryckts oro för att den ”lösning” som Israel och USA siktar mot är att också flyktingfrågan ska lyftas bort från förhandlingsbordet, precis som frågan om Jerusalems status.

Läckor från det amerikanska arbetet med ”århundrades uppgörelse” bekräftar att Trumpregimen kommer att ta avstånd från den rätt till återvändande som FN-resolution 194 från 1948 slog fast och som därefter bekräftats gång på gång av Förenta Nationernas generalförsamling.

Den resolutionen säger att de flyktingar som vill återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar ska tillåtas göra så vid tidigast möjliga datum, och att kompensation ska betalas för tillgångar ägda av dem som väljer att inte återvända och för förlusten av eller skadan på tillgångar som enligt folkrätten ska gottgöras av vederbörande regering eller myndighet.

Resolutionen antogs av generalförsamlingen samma månad som deklarationen om mänskliga rättigheter, som bland annat i en artikel fastställde rätten att återvända till sitt land.

Förhandlingsviljan saknas

Tolkningen av resolution 194 har utvecklats och fördjupats vid otaliga möten och förhandlingar genom åren, men kvar har stått att orättvisan av den påtvingade exilen måste få en lösning som är godtagbar för de drabbade. Ordet kompensation har varit viktig i de diskussionerna.

Under försöken att finna en möjlighet till kompromiss har förslag lagts fram om att flyktingarna skulle kunna välkomnas i den framtida palestinska staten, även för flyktingar vars ursprungliga hemort låg på israelisk mark.

Israelisk bosättning på Västbanken. Foto: Shutterstock

Vid den tid då det faktiskt pågick försök till fredsförhandlingar presenterades seriösa trevare som byggde på en kombination av skälig kompensation, återvändande i vissa begränsade fall till hemorter i Israel, och en öppning för alla andra att komma till den framtida palestinska staten. En förutsättning har också varit att israeliska företrädare medgav ett ansvar för flyktingarnas öde.

Men några verkliga förhandlingar kring sådana möjligheter har inte hållits, det israeliska motståndet har utgjort ett hinder. Som en del av den så kallade Madridprocessen i början av 90-talet tillsattes en särskild arbetsgrupp om just flyktingfrågan under ledning av kanadensiska diplomater. Jag representerade Sverige och kunde notera hur verkligt seriösa försök till slut stöp på de israeliska delegaternas ovilja att medverka. Mitt intryck var att de ville undvika varje medgivande som skulle kunna uppfattas som ett erkännande av ansvar för flyktingkrisen.

Sådana diplomatiska misslyckanden har hittills maskerats av en föreställning om att flyktingfrågan är bordlagd fram till ett läge då de slutgiltiga förhandlingarna skulle kunna börja.

Allt tyder på att detta numera är en illusion utan fotfäste. Västbanken, som skulle vara dit de flesta flyktingar skulle kunna komma, annekteras nu steg för steg av Netanyahus regering. Bosättningspolitiken har intensifierats och palestinierna – flyktingarna och andra – utsätts för ett tryck att lämna.  

Nedmonteringen av FN-biståndet och förnekandet av flyktingarnas mänskliga rättigheter bäddar knappast för en stabil fred.