Ambitiös klimatpolitik en utmaning för demokratier

Samma dag som COP24-mötet i Katowice påbörjades marscherade 65 000 demonstranter i Bryssel med budskapen ”Save Our Planet” och ”Sick of Pollution” på egengjorda skyltar. Organisatörerna skriver att de vill att politikerna ska göra tydliga utfästelser om att bekämpa klimatförändringar.

Samtidigt sker våldsamma protester i Paris som från början handlade om höjda bensin- och dieselpriser som infördes som en del i Frankrikes arbete för att nå målen angivna i Parisavtalet.

Liknande kontraster går att finna världen över och tycks peka på att åsikterna bland väljarna går isär inte minst när det gäller de krav de ställer på sina politiker i klimatfrågan. Inför det svenska riksdagsvalet 2018 talades det om att klimatfrågan skulle påverka valutgången. Trots detta hamnade det parti som starkast profilerar sig som ett parti för den som bryr sig om klimatet bara precis över riksdagsspärren. Det är svårt att slå fast någon trend i den klimatpolitiska rörelsen.

Sedan 1980-talet har det funnits en konsensus i den vetenskapliga världen kring att mänsklig aktivitet påverkar planetens klimat och att det krävs en kraftig minskning i användningen av fossila bränslen och utsläppen av växthusgaser. Allt eftersom åren har gått har forskningen fortsatt att visa på samma slutsats, med allt större betoning på hur allvarligt och akut läget är. Samhällsdebatten och politiken har generellt godtagit slutsatsen att klimatförändringar är ett verkligt problem som kräver handling, även om det inte lett till så stora konkreta åtgärder som man skulle önska. Som ett resultat av den växande vetenskapliga insikten, fick vi se en internationell framväxt av partier som bekände sig till ideologin ekologism. Även traditionella partier integrerade klimatåtgärder i sin politik.

Trumpanhängare från West Virginia på Republikanska partiets konvent i juli 2016. Foto: Mark Reinstein/Shutterstock

Med Donald Trumps kampanj inför det amerikanska presidentvalet 2016 uppstod det en ny ton i klimatdebatten. I valet 2008 diskuterade kandidaterna för både det demokratiska och republikanska partiet klimatåtgärder under sina kampanjer. Nu har det skett ett skifte; för republikaner finns det inget som tyder på att det skulle finnas någon politisk nackdel med att argumentera emot höjda klimatambitioner. Opinionsundersökningar tyder på att klimatförändringarna inte i någon större grad påverkar hur det amerikanska folket röstar.

Den amerikanska presidenten och det republikanska partiet verkar inte ha en gemensam linje i klimatfrågan. Trump har dock varit tydlig med att han nedprioriterar aktioner mot den globala uppvärmningen gentemot omsorg om den amerikanska ekonomin och sysselsättningen. Utöver att meddela att USA ämnar dra sig ur Parisavtalet har Trump under sina snart två år på presidentposten bland annat försvagat landets miljöskyddsmyndighet och öppnat naturreservat för gruvdrift. Det antas att det är viktigt för Trumps väljare att prioritera landets egen industri och att amerikanska arbetare sysselsätts. För Trump har det också varit symboliskt viktigt att alliera sig med landets kolgruvearbetare.

USA är inte det enda landet där avfärdande av klimatåtgärder har lett till politisk framgång. Jair Bolsonaro, som vann det brasilianska presidentvalet 2018, är lik den amerikanska presidenten i sin inställning till klimatpolitik. Han hotade under sin valkampanj att dra Brasilien ur Parisavtalet – en ståndpunkt som han dock nu har backat från – och har även han uttryckt sin avsikt att lägga ner eller minska befogenheterna hos flera statliga myndigheter och institutioner som ansvarar för miljö och naturskydd, samt ändra regleringar som ska skydda regnskogen från skövling.

Europeiska gröna partiet (EGP) samlades i Berlin i november för att förbereda sig för EU-valet 2019. Foto: European Greens/Creative Commons

Trenderna i Europa gällande stöd för gröna partier är blandade. I länder som Belgien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland har de sett en uppgång i nationella så väl som regionala val de senaste åren. Samtidigt åkte det gröna partiet ur parlamentet i Österrike och stödet för partier med en stark klimatpolitisk agenda har varit mycket begränsat i Östeuropa.

Den folkliga viljan för en politik som prioriterar ekologisk hållbarhet kan tyckas sval. Journalister pekar på det faktum att gapet mellan vad politiker genomför och vad klimatforskare åberopar som nödvändigt ökar. Ser man på politiken som en förlängning av folkviljan så blir detta möjligtvis mindre uppseendeväckande.

Vissa menar på att det demokratiska systemet i sig inte är anpassat för att hantera den slags långsiktig, komplex samhällsutmaning som klimatförändring utgör. Både det mänskliga psyket och det sätt som det politiska systemet är utformat är inriktat på att hantera kortsiktiga problem, exempelvis en ekonomisk kris. De är dock sämre på att mobilisera en folkopinion och generera politiska lösningar på ett problem som global uppvärmning som växer fram under längre tid och får konsekvenser för fler än dem som röstar i ett visst nationellt val.

Förre amerikanske vicepresidenten Al Gores klimatdokumentär ”En obekväm sanning” från 2006 summerar kanske i titeln varför det inte finns en större folkopinion som tvingar fram klimatåtgärder. Bekvämligheten som finns i att ignorera problemet är för tilltalande och lätt att intala sig själv att tro på, speciellt när krisen upplevs som abstrakt och framtida.

Idag är dock effekterna av klimatförändringarna mer påtagliga än de varit tidigare med värmeböljor, skogsbränder och översvämningar. Detta skulle kunna vara det tillfälle där den globala uppvärmningen har blivit såpass märkbar att väljarna och demokratiska institutioner lättare reagerar medan det fortfarande finns tid kvar att handla.

Andra menar att det är missvisande att beskylla demokratiers bristande handlingskraft när det gäller klimatförändringar på det demokratiska systemets eller människans natur. Istället pekar man på utmaningen som ligger i politikens sårbarhet inför grupper med ekonomiska intressen som står i motsättning till skärpta klimatåtgärder. Bland de viktigaste aktörerna här är fossilindustrin som har satsat enorma summor på lobbyism mot politiker och desinformation gällande fossila bränslens påverkan på klimatet.

Luftkvaliteten i polska Katowice är bland den sämsta i Europa på grund av koleldningen. Foto: Shutterstock

När FN:s klimatpanel IPCC presenterade sin senaste klimatrapport, där de redogjorde för nödvändigheten i att omgående kraftigt reducera användningen av kol, kommenterade Katie Warrick från World Coal Association att man måste fokusera på mängden utsläpp istället för bränslet i sig. Med teknik för att avskilja och lagra koldioxid menar hennes organisation att kolet fortfarande har en viktig roll i framtidens energiproduktion. Trots att detta står i motsättning till vad klimatforskare framför får dessa budskap ändå stor påverkan på politiken. Den maktobalans som finns i vilka aktörer som har resurser för att göra sina röster hörda i det demokratiska samtalet är en faktor som kan påverka vilken slags klimatpolitik som förs.

Mycket tyder på att väljare saknar förtroende för att en mer ambitiös klimatpolitik skulle genomföras på ett sätt som inte skulle förstärka orättvisor i deras samhällen. De senaste protesterna i Frankrike är det tydligaste exemplet på detta. Opinionsundersökningar från Pew Research Center visar att 86 procent av Frankrikes befolkning stödjer en begränsning av utsläpp genom internationella avtal. Det är därför fel att se protesterna mot höjda drivmedelspriser som ett avvisande av klimatåtgärder; de kan istället ses som ett uttryck för ett folkligt missnöje med höga levnadskostnader och att de mest utsatta ska behöva bära kostnaden för en klimatomställning.

När människor redan upplever att de har en svag ställning i samhället och att staten tar deras pengar genom beskattning är det föga förvånande att det är svårt att sälja in budskapet om att de ska axla en ny börda. En anledning till att gröna partier inte plockar röster från missnöjda arbetare kan därför vara en skepsis mot deras politiska lösningar och allmän misstro mot makthavare.

"De gula västarna" demonstrerar i Paris mot president Macron. Foto: Birdog Vasile-Radu/Shutterstock

Samtidigt som det redan nu finns gott om svårigheter i den demokratiska processen för att föra en mer ambitiös klimatpolitik, kommer samhällsutmaningarna att fortsätta att växa. Klimatförändringar kommer att orsaka allt ifrån minskade skördar till att städer svämmas över, som i sin tur kommer att leda till brist på mat, människor som tvingas in i fattigdom, konflikter över naturresurser och klimatflyktingar.

Klimatforskare menar att det fortfarande går att hejda planetens uppvärmning till 1,5 eller 2 grader. Denna slutsats tar sin grund i vad som är fysiskt möjligt. IPCC:s rapport exemplifierar detta med scenariot där alla utsläpp skulle upphöra idag. För att förstå vad som är politiskt möjligt behöver andra scenarion målas upp och fler faktorer tas hänsyn till. Utmaningar kopplade till det demokratiska systemets korta tidshorisonter, ekonomiska intressens påverkan på det demokratiska samtalet och folklig misstro mot politiker finns bland det som kan stå vägen för demokratiers införande av en mer radikal klimatpolitik.