Försoningsprocesser blir globala i migrationens spår

Namn efter namn rullar upp på en filmduk i det stora auditoriet som långsamt fylls med folk. Celestin, Joseph, Susane, Jeanclaude, Samuel… De hundratals namn som passerar är alla personer som dog under folkmordet i Rwanda 1994, och som nu hedras under den minneshögtid som snart ska starta i ett kulturhus i Bryssel.

När Rwanda i april varje år minneshåller folkmordet är det många som inte är på plats i landet. Flykt och flytt har gjort att många rwandier numera bor i grannländerna i Östafrika, eller längre bort i Europa och Nordamerika.

Snart 25 år har gått sedan de skräckfyllda hundra dagar då närmare en miljon människor dödades. Men att bevara minnet av det som hänt är viktigare än någonsin. En sorgeperiod inleds varje år den 7 april med att president Paul Kagame tänder en eldslåga som förblir brinnande fram till befrielsedagen den 4 juli. Under denna period hålls ceremonier, konferenser, gudstjänster och minnesvandringar över hela landet.

Att behovet av att hantera det förflutna inte stannar vid nationsgränser blir tydligt när hundratals rwandier samlas i Bryssel för att lyssna på vittnesmål, tal och musik, och få möjligheter att dela med sig av sina egna tankar och erfarenheter. Ett fackeltåg som går genom centrala Bryssel varje år till minne av folkmordsoffren lockar över tusen deltagare, de flesta av rwandisk härkomst.

”Det är lättare i Rwanda”, säger en man som är aktiv i en organisation för folkmordets överlevare. ”Folk där har nära till sina anhörigas gravar. De kan gå dit och sörja”.

President Paul Kagame tänder tillsammans med hustrun Jeanette Kagame elden som ska inleda sorgeperioden. Bilden är från 20-årsminnet 2014. Foto: Kigali Genocide Memorial/Creative Commons

De som befinner sig långt från Rwanda där släktingar, gravar och minnesplatser finns får hitta andra sätt att symboliskt länka ihop sig med hemlandet. På en annan minneshögtid hålls en tyst minut exakt på samma tid i Bryssel som i Rwanda. Allt blir stilla i salen, folk står upp med nedböjda huvuden, och det är lätt att föreställa sig hur också människor och trafik i Rwanda stannar upp för att hedra offren just i denna stund.

Att prata om det som hänt och minnas dem som gått förlorade är en viktig del av en personlig sorgeprocess för de som drabbats, men också betydelsefullt av andra anledningar. Genom att lära sig av historien kan man förhoppningsvis förebygga liknande katastrofer i framtiden. I USA intervjuar jag en kvinna som var barn i Rwanda 1994 och enda överlevande i sin familj. Hon har ägnat mycket tid åt att tala om sin erfarenhet.

”Det kändes ofattbart att unga människor här i USA visste så lite om det som hänt i Rwanda. Det var smärtsamt att se, för oss som mist våra familjer. Vi som förlorat så mycket känner att det är vårt ansvar att prata om det som hänt, att dela med oss”.   

Rwandas regering har fungerat som en stark drivkraft för att hantera arvet från folkmordet. Förutom det omfattande högtidlighållandet varje år har man gjort stora ansträngningar för att förövarna ska ställas till svars. Att hundra tusentals människor beräknas ha deltagit i dödandet har inneburit stora utmaningar. I Internationella Rwandatribunalen (ICTR) som skapades efter folkmordet har ett mindre antal av de högst ansvariga dömts. Rwandas regering införde samtidigt ett omfattande system med lokala folkdomstolar – gacaca – där misstänkta prövats och straff utmätts i massiv skala.

Strävan efter att få fast förövare är något som inte bara berör människor på plats i Rwanda utan också diasporan. När Rwandiska Patriotiska Fronten (RPF) tog makten i Rwanda i juli 1994 flydde många av dem som organiserat och utfört folkmordet utomlands. På senare år har arbetet med att hitta dessa förövare intensifierats. Andra rwandier i diasporan har ibland en avgörande betydelse för att spåra dem.

Namnen på offren för folkmordet vid en massgrav i huvudstaden Kigali. Foto: Shutterstock

I juni 2018 dömde Stockholms tingsrätt en man som arbetat som busschaufför i Örebro till livstids fängelse för folkmord, bland annat för att ha deltagit i en attack mot en skola där hundratals människor som sökt skydd dödades. Mannen är från Rwanda men har bott i Sverige länge och är svensk medborgare. Hans fall utgör ett exempel på hur rättsskipningsprocesser kring folkmord och andra grova folkrättsbrott genom migration blir en fråga för rättsväsendet i länder långt borta från där brotten en gång begicks.   

Rättsprocessen i fallet med örebroaren – den tredje rättegången i Sverige som berör folkmordet i Rwanda – har krävt ett minutiöst arbete. Utredningen bygger på omfattande vittnesmål, då teknisk bevisning saknas. Såväl polisens utredare som tingsrätten har vid flera tillfällen besökt Rwanda och vittnen har också hörts via länk. Även rwandier i diasporan har vittnat.

Från svenskt perspektiv har det varit viktigt att lägga resurser på dessa rättegångar, för att undvika att Sverige blir en fristad för grova förbrytare. Samtidigt har kritiska röster höjts mot Rwandas enträgna arbete med att spåra och lagföra folkmordsbrottslingar. Örebroaren och hans försvarsadvokater har överklagat domen och menar att Rwanda ofta använder sig av falska folkmordsanklagelser för att tysta oppositionella. Liknande misstankar finns hos flera exilrwandier jag intervjuat. 

”Om de vet att du var i Rwanda 1994 så kan de fabricera anklagelser, även om du är oskyldig. Alla över 40 kan bli anklagade för att vara en folkmordsförövare. Det gör dem rädda för att prata”, menar en man i Kanada.

Även rättsprocesser som går korrekt till och leder till att skyldiga döms, är del i ett projekt för att skipa rättvisa som är ofullständigt och selektivt. Förutom folkmordet finns det nämligen andra mycket grova brott i Rwandas historia som det inte talas om och som inte hanteras av någon rättsinstans.

Den 22 april är till exempel årsdagen av massakern i Kibeho där hundratals hutuflyktingar dödades 1995. Några diasporagrupper minneshåller dagen, men annars är det tyst om denna och flera andra storskaliga våldsdåd. Vissa menar att det förutom folkmordet mot tutsier 1994 också förekom systematiskt dödande av hutuer utfört av RPF. Rwandas regering, å sin sida, menar att anklagelser mot RPF om folkmord på hutuer syftar till att förminska och förneka folkmordet mot tutsier.

Internationella Rwandatribunalen i Arusha i Tanzania 1998. Foto: Milton Grant/UN Photo

Nyligen släpptes Victoire Ingabire, en oppositionsledare som suttit i fängelse sedan 2010. Hon var bland annat anklagad för det regeringen kallar ”folkmordsideologi” och för att skapa splittring mellan etniska grupper efter att hon gjort uttalanden om att också hutuer som mist livet måste få hedras.  

Att sätta ljuset på att det finns fler offer än de tutsier som dog i folkmordet och som minneshålls av staten är känsligt. Om det finns fler offer finns det nämligen också fler förövare än de hutuextremister som organiserade och utförde folkmordet. Några av dem som pekas ut för mord på hutuer är högt uppsatta i Rwandas nuvarande regering. 

Hur ett samhälle ska hantera sitt våldsamma förflutna diskuteras ofta under rubriken övergångsrättvisa, eller transitional justice. Det är en globalt utbredd uppfattning att länder behöver ta itu med att finna sanningen, ställa skyldiga inför rätta, minnas offren och kompensera anhöriga. Detta för att möjliggöra försoning och signalera att nya människorättsbrott inte accepteras.

Men vilka förövare som ska straffas och vilka offer som ska hedras ger ofta upphov till kontroverser. Hur det förflutna ska förstås och hanteras leder därför till fortsatta eller nya konflikter. Övergångsrättvisa är nämligen nära kopplad till frågan om makt. Samhällen där de som var skyldiga till de grövsta brotten har förlorat makten är mer benägna att skipa rättvisa, medan makthavare med ett eget våldsamt förflutet saknar intresse av att granska sig själva. 

Vad som gör diaspora-aktörer extra intressanta i strävan mot rättvisa, sanning och försoning är att de befinner sig på platser där maktkonstellationerna ser annorlunda ut än i hemlandet. Ibland är det bara möjligt att utmana hemlandets partiska rättskipande och ensidiga bild av det förflutna om man är utomlands.

Minnesmarsch i Bryssel i april 2014. Foto: Kwibuka Rwanda/Creative Commons

Förutom det årliga fackeltåget äger en annan marsch rum i Bryssel varje år. Den drar betydligt mindre folk, runt fyrtio personer, och hålls i förorten Saint Pierre. Också i detta minneståg är de flesta deltagarna rwandier i diasporan. De gör tillsammans en stilla vandring genom några av Bryssels fina kvarter med blommor i händerna. Målet är ett monument i en anspråkslös liten rondell. Verket uppfördes av den belgiska skulptören Tom Franzén till minne av folkmordet i Rwanda på dess tioårsdag. Men gruppen som tågar dit kommer inte fram till skulpturen för att lägga ner sina blommor. En polisavspärrning hindrar dem. Poliserna bakom metallstängslet har till uppgift att hindra vad Rwandas ambassadör i Belgien kallat ”folkmordsförenekare” från att använda platsen för sina aktiviteter.

“Vi förnekar inte att ett folkmord mot tutsier genomfördes. Men vi vill minnas också andra offer”, säger manifestationens organisatör när han talar till gruppen som samlats framför avspärrningen.

De som lägger ner sina blommor framför barriären vill bredda förståelsen kring vad som hände 1994 i Rwanda. De vill minnas inte bara de tutsier som var måltavla i folkmordet, utan också alla hutuer som dödades för att de tillhörde oppositionen eller motsatte sig dödandet. De vill också skapa utrymme för att prata om andra historiska grymheter – och om andra förövare, inklusive Rwandas nuvarande president Kagame. Deras minnesceremoni innebär en utmaning av den offentliga rwandiska versionen av landets våldsamma historia – samtidigt som poliserna som hindrar dem från att komma fram till monumentet påminner om att även i Europa är utrymmet begränsat för rwandier som vill ifrågasätta styret i Kigali. Också i diasporan har oppositionella utsatts för hot och mordförsök.

En kamp om hur Rwandas förflutna ska förstås utspelar sig alltså på Bryssels gator, i en domstol i Stockholm och i kyrkor, möteslokaler och på en lång rad andra platser i länder som Kanada, USA och Storbritannien, liksom på nyhetssajter och i sociala medier. Vad som står på spel är inte bara historieskrivningen, utan makten i Rwanda och det rådande styrets legitimitet.

Kvarlevor efter offren vid Genocide Memorial Church i Karongi-Kibuye. Foto: Adam Jones/Creative Commons

Rwanda med sin extremt våldsamma och omtvistade historia må vara ett extra tydligt exempel på hur övergångsrättvisa globaliserats. Men fallet Rwanda är en del av en större trend där allt fler aktörer involveras i processen att söka rättvisa, sanning och försoning, och där diasporagrupper tar en aktiv roll. Väpnade konflikter och repression som pågår idag bidrar till att överlevare, anhöriga och förövare hamnar på olika platser i världen. Syriska förövare har hittills ställts inför rätta i Tyskland och Sverige, medan frivilligorganisationer i Europa samlar dokumentation om krigsbrott för framtida rättegångar mot ännu högre ansvariga.

För de människor som samlas i Bryssel för en minneskväll i ett kulturcenter eller för att lägga blommor framför en polisavspärrning, och för andra i förskingring världen över som på olika sätt minns och kräver rättvisa för sina döda, är det förflutna inte något som hör till en avlägsen dåtid. Det är i högsta grad en del av vem de är just nu, som personer och som medlemmar av en diaspora – och en del av kampen om hur framtiden ska se ut, i Rwanda och i andra våldsdrabbade samhällen.