Demokratiseringsvågen har kommit av sig i Afrika

De till syntes oändliga korruptionsskandalerna kring Jacob Zumas styre i Sydafrika har i åratal skapat rubriker och många har frågat sig hur ett av Afrikas mest framgångsrika länder inte lyckas få ordning på situationen. Hur går det egentligen med demokratin på kontinenten?

Nyhetsrapporteringen från den politiska scenen i de olika länderna i Afrika tecknar en oklar bild av läget och utvecklingen den senaste tiden. Den långdragna kampen om maktskiftet i Sydafrika, ledde till att Zuma till sist tvingades avgå. I Kenya kulminerade efterspelet kring den kontroversiella valprocessen i slutet av januari när landets president Uhuru Kenyatta släckte ner en rad tv-kanaler och radiostationer i samband med att oppositionsledaren Raila Odinga symboliskt svors in som "folkets president".

Kenyas president Uhuru Kenyatta med sin sydafrikanske kollega Jacob Zuma vid ett möte i Durban i janauri. Foto: GCIS/Creative Commons

Osäkerhet präglar situationen i Kongo-Kinshasa där nya val ska organiseras den 23 december i år – drygt två år efter att Joseph Kabilas mandatperiod tog slut. Tiden fram till valet – under en regim som förra året avrättade över tusen oppositionella – kan komma bli kaosartad och våldsam. Ständiga rubriker om krympande utrymme för journalister och det civila samhällets verksamhet samt rutinmässiga trakasserier av oppositionspolitiker och aktivister kantar rapporterna från Magufulis Tanzania, Musevenis Uganda och Sisis Egypten – för att nämna några.

Samtidigt fick nyligen Afrikas första kvinnliga president, Ellen Sirleaf Johnson, ta emot Mo Ibrahim pris för förtjänstfullt ledarskap i Afrika för sitt arbete med att leda Liberias demokratiska process framåt. I Zimbabwe har avsättningen av Robert Mugabe efter hans 37 år vid makten skapat förväntningar på landets demokratiska framtid. Gambia har hyllats som en modell för en "demokratisk kupp" där man, med stöd från samarbetsorganisationen Ecowas, lyckades byta ut en auktoritär regim vid valurnorna. Efter ett år vid makten har Adama Barrow påbörjat det långsiktiga arbetet med att bygga upp landet från grunden.

Ellen Johnson Sirleaf. Foto: UN Women/Ryan Brown

Men hur ser egentligen trenden ut på kontinenten, när det gäller demokratiseringen i Afrika?

Economist Intelligence Unit (EIU) mäter årligen tillståndet för demokratin i världens länder. Fokus för mätningen, som i sin tur ger ett så kallat demokratiindex, ligger på fem nyckelfrågor: valprocesser och pluralism, medborgerliga rättigheter, regeringens funktionsduglighet, politiskt deltagande och sist, men inte minst, politisk kultur.

Om man jämför demokrati på en skala från 0 (auktoritär regim) till 10 (fullständig demokrati) under de senaste tolv åren har demokratin i Afrika i genomsnitt ökat från 4,11 till 4,28 enligt EIU. Matchande globala siffror är 5,52 och 5,48. Den goda nyheten är att demokratiutvecklingen över tid visserligen gått i rätt riktning. Den dåliga nyheten är att utvecklingen inte bara gått mycket sakta men också mattats av rejält. Medan ökningen under åren 2006–2011 var på 0,15 sjönk den till bara 0,02 under 2011–2017.

Framgång i nord och i väst – tillbakagång i öst

De största framstegen har man sett i Nord- och Västafrika där mer än hälften av länderna har visat på avsevärda förbättringar. Inte överraskande ligger Tunisien i topp där den arabiska våren ledde till regimbyte och nya demokratiska institutioner är på god väg att bli etablerade. Utöver Tunisien har bara sex andra länder avancerat med mer än en poäng på EIU:s demokratiindex under perioden. Fem av dessa ligger i Västafrika: Ghana, Togo, Guinea, Sierra Leone och Burkina Faso. Det råder visserligen stora olikheter dem emellan – Ghana har till stor del lyckas stärka existerande demokratiliknande institutioner och räknas som en av de få stabila demokratierna, medan Togo och Guinea trots mödosamma framsteg fortfarande är att betrakta som två av (för) många auktoritära regimer på kontinenten.

Av de tio länderna där demokratiutvecklingen har märkbart försämrats ligger fyra i Östafrika. Den nära på totala avsaknaden av trovärdiga val och politisk pluralism är huvudorsaken till de dåliga resultaten i Etiopien, Sudan och Rwanda medan Madagaskar efter kuppen i 2009 och den påföljande politiska krisen i landet har påbörjat en långsam process tillbaka till ett mer demokratiskt samhälle. I botten finner vi dock Burundi som efter mer gradvisa nedgångar rasade på EIU:s mätningar i efterdyningarna av det oroliga och mycket kontroversiella valet i 2015 där den sittande presidenten Pierre Nkurunziza kandiderade för en tredje mandatperiod, och slutligen vann en överlägsen seger.

Men mest av allt: same old, same old

Nära hälften av kontinenten brottas emellertid med demokratisk stagnation. Värst är situationen i Centralafrika där demokratiprojektet ser ut att ha hamnat i totalt dödläge i fem av åtta länder. Centralafrikanska Republiken, Tchad och Ekvatorialguinea har dock inte bara stillestånd – de är också de tre länderna som, tillsammans med Kongo-Kinshasa till följd av Kabilas politik de senaste åren, ligger sämst till vad gäller demokrati på hela kontinenten.   

Protest mot rivningen av ett bostadsområde tanför Lagos i Nigeria. Foto: Creative Commons

Fyra byggstenar för demokratiska framsteg

Man ska vara försiktig med att generalisera – Africa is not a country. När det är sagt så finns en hel del jämförbara problem som länderna på kontinenten måste få kontroll på för att demokratiprojektet ska lyckas. Här är en sammanfattning av fyra byggstenar som demokratiförkämparna måste gripa tag i för att skapa en positiv utveckling.

1. Främja social sammanhållning

Ett av huvudsyftena bakom staten som konstruktion är att verka för att medborgarna kan bo och leva tillsammans. Statens förmåga att hantera olikheter och bygga broar mellan folk är särskilt viktigt i länder där man definierar sig själva utifrån till exempel etnisk eller religiös tillhörighet – som så ofta är tillfället i Afrika. Samtidigt tenderar det politiska spelet i många länder att istället påkalla och skärpa dessa motsättningar. Den framträdande roll som etnicitet spelar på den politiska scenen i Kenya utgör bara ett exempel.

Framöver kommer det bli viktigt att hålla ögonen på nya potentiella grupper inom samhället. Med ökande urbanisering kommer politikernas förmåga att säkerställa samspelet mellan stadsbor och landsbygdsbor bli allt viktigare. Detsamma gäller för generationsklyftan. Ett misslyckande på det här området skulle fortsätta ge näring till extremism och terrorism som i sin tur kommer att undergräva demokratiutvecklingen ytterligare.

2. Bekämpa korruption

Korruption bland eliten påverkar utsikterna för demokrati på två sett. Först undergrävs trovärdigheten och legitimiteten till inte bara politikerna själva men också hela systemet inom vilket de är verksamma. De många korruptionsskandalerna som kantat Zumas presidentskap i Sydafrika har dock visat sig inte bara ge Zuma möjlighet att utforska alla möjliga gråzoner för att berika sin familj och sina vänner, utan samtidigt också öppnat för mäktiga individer, institutioner och företag att påverka landets politik och lagstiftning i syfte att tjäna privata intressen. Utbredd korruption har lett till att Sydafrika bedöms av allt flera som en ”captured state.” Vad är poängen med fria och rättfärdiga val om de folkvalda använder skattebetalarnas pengar till att berika sig själva och även låter andra intressen styra politiska prioriteringar?

Demonstration i Kapstaden mot president Jacob Zuma i april 2017. Foto: Shutterstock

För det andra har korruption självklart en mer praktisk konsekvens: den skadar demokratins möjlighet att leverera produkten som väljarna har ”köpt” via rösturnorna. Pengarna som skulle gått till utveckling på landsbygden, utbildning, och hälsa försvinner helt enkelt långt innan de var tänkta att komma fram.

Bekämpningen av korruption behöver samtidigt anta en ”bottom-up approach”. I en undersökning från 2015 i 28 länder på kontinenten rapporterade Transparency International att i snitt en av fem betalt mutor till representanter för den offentliga förvaltningen. I Liberia var antalet så högt som sju av tio. Organisationen har också påpekat den starka länken mellan korruption och val i Afrika. Fadumo Dayib, som kandiderade i presidentvalet i Somalia i fjol resonerade så här i efterdyningarna av valet:

Corruption was the biggest challenge. Whenever I spoke to people in politics or power the first thing they would ask was “What do you have for us?”, “How much money do you have?” or “How much can you pay?” They were not interested in my vision for Somalia. This was very frustrating. How can you come into elected office through unconstitutional means and then demand that the citizens adhere to the rule of law when you yourself have not done so?

3. Uppvisa resultat

Biståndsretoriken om demokratifrämjande fokuserar ofta på politiska och civila rättigheter – men man blir inte mätt på att delta vid val, behandlas rättvist eller bemötas som en jämlik: Demokratin måste visa resultat. System måste byggas och resurser och kapacitet måste tillföras för att effektivisera förvaltningen som skall tillhandahålla offentliga tjänster – nationellt, men också på regional och lokal nivå. Med ökande befolkning och pressade resurser handlar det också om att engagera den privata sfären och genomföra reformer som kan ge nödvändig ekonomisk utveckling – inklusive arbetstillfällen. Hur detta ska genomföras beror givetvis på den lokala kontexten i varje land, men fokus på maktfördelning samt mekanismer för utövande av ansvarsskyldighet kommer vara A och O i sammanhanget.

En ung aktivist talar på ett oppositiosnmöte i Mbale i Uganda 2011. Foto: Gaborbasch/Shutterstock

4. Öka engagemanget bland unga

Afrika är värdens yngsta kontinent. Hela 19 av värdens 20 yngsta länder mätt efter genomsnittsålder ligger här och omkring 65 procent av befolkning är under 35 år. I detta ligger otroliga socio-ekonomiska utmaningar – hur skaffar man jobb till alla? – men samtidigt också fantastiska möjligheter – mängden utbildad, energisk, teknologikunnig och kreativ arbetskraft. Avgörande för den demokratiska utvecklingen är att få dessa unga med på tåget. Utan de ungas stöd – som bara kan säkras genom deras deltagande och inflytande – kommer de spirande demokratiska institutionerna och processerna i många länder att fallera.

Unga måste få tillgång till den politiska scenen. Lagarna måste ses över för att unga ska ha möjlighet att bli invalda i beslutsfattande organ och politiska partier måste ta ett mycket större ansvar för att unga ges möjligheter att verka och driva sina frågor in på lokala och nationella politiska agendor. Vidare har politikerna skyldighet att söka unga där de finns.

Intrycket av att unga är ointresserade av poliska frågor kan snabbt  vederläggas med till exempel några tangenttryckningar på Facebook och Twitter. Kampanjerna #FeesMustFall och #MyFlag i Sydafrika och Zimbabwe är några av bevisen på detta. Ungas frustration med dagens styresätt handlar framför allt om uppfattningen om ett otillräckligt politiskt ledarskap. Åtgärder som skulle reducera politisk korruption och öka demokratisk utdelning kommer samtidigt locka fler unga att engagera sig på den demokratiska spelplanen.

Vägen framåt                                                                            

En sak är säker: demokratin har en lång väg att gå och farten på utvecklingen lämnar mycket att önska. Under det senaste decenniet har framgångar varvats med bakslag och stagnation. De komplexa och rejäla utmaningarna länkad till sammanhållning, korruption, resultat och ungas inflytande utgör bara några av byggstenarna som måste på plats för att fler länder i Afrika ska lyckas hamna i samma klass som Mauritius, det enda landet som enligt EIU i nuläget kvalar in som en full demokrati på kontinenten.