Om diplomatin som den första försvarslinjen

I en alltmer osäker omvärld där nyhetsflödet alarmistiskt beskriver hot om kärnvapenkrig, påminner Anders Lidén i sin nyutgivna självbiografi om diplomatin som den ”första försvarslinjen.” I Diplomati och uppriktiga samtal (Carlsson) tar den före detta svenske FN-ambassadören (2004-10) läsaren genom maktens korridorer efter en lång karriär inom Utrikesdepartementet. När Sverige nu åter sitter i FN:s säkerhetsråd ger hans erfarenheter som tidigare tjänsteman nyttig insikt om centrala processer i diplomatis inre liv.

I boken skildras den hektiska kampanj som bedrevs på 1990-talet för att Sverige skulle bli invalt i FN:s säkerhetsråd. Anders Lidén deltog i slutspurten för att säkra stöd till en svensk plats i rådet åren 1997­–1998. Med parollen never take a no for an answer lyckades Sverige säkra en plats efter viktiga insatser från bland annat Jan Eliasson, dåvarande kabinettsekreterare samt med de nordiska ländernas stöd i ryggen.

Författaren skildrar hur han som andreman till Peter Osvald, dåvarande FN-ambassadör, lade grunderna till stora delar av dagens svenska politik i säkerhetsrådet. Ett exempel är hur utrikesminister Lena Hjelm-Wallén under Sveriges tidigare ordförandeskap i rådet lade fram en resolution om att främja en större roll för poliser, speciellt kvinnliga, i internationella fredsuppdrag. Förslaget antogs enhälligt och idag driver Sverige en liknande linje med fokus på jämställdhet och konfliktförebyggande insatser.

Susan Blodgett, en av cheferna för FN-poliserna i Sudan 2006, talar till nyutexaminerade poliser vid en ceremoni. 69 av de nya poliserna var kvinnor. Foto: UN Photo/Tim McKulka 

Trots att Sverige är högt skattat i FN-sammanhang och av många ses som ett föregångsland visar boken på ett maktspel som kan vända upp och ned på föreställningar om europeisk samklang och svenskt inflytande. Trots att europeiska länder delar många värderingar, drivs mycket av politiken i FN:s korridorer av egenintressen. Men enligt Anders Lidén kan en del av detta överbryggas och han skildrar hur det är i fikarummen som Jan Eliasson under sin tid i FN skickligt smider konsensus. Där står de personliga mötena i centrum för förhandlingar som kan bygga en personlig tillit beslutsfattare emellan.

Men samtidigt drar sig inte författaren för att kritisera delar av svensk utrikespolitik. En hängiven hållning till öppenhet och transparens kan förvandlas till svaghet och ge upphov till en närmast naiv förväntan på ett liknande gensvar från andra länder. Diplomati bedrivs inte alltid enligt reglerna om fair play. Inte sällan är det maktspel mellan länder och personlig prestige-sökande som avgör vem som får eftertraktade FN-befattningar, på bekostnad av mer meriterade kandidater. Vi får en insikt i den kohandel som sker inför FN-omröstningar, där utfästelser om stöd till en kandidat drivs av löften om bistånd och ömsesidigt stöd i andra politikfrågor.

Bilateralt och internationellt bistånd är verktyg som givarländer använder för att skaffa sig inflytande. Sveriges relativt sett stora bidrag i biståndssammanhang stärker vårt diplomatiska inflytande men blir också en del i maktspel. Då västvärlden ser FN framförallt som en institution som ska verka för fred och säkerhet ser länder i syd världsorganisationen som ett forum för utveckling och humanitär hjälp. Här har Sverige verkat för att överbrygga skiljelinjer och vårt land kan alltjämt vara en viktig spelare på det området.

Men samtidigt får förvaltningen av bistånd inte hanteras lättvindigt och hjälpen till människor måste alltid stå i fokus. Som ambassadör i Zimbabwe mellan åren 2010 till 2012, ser författaren hur den lokala förvaltningen missköts då svenskfinansierade kontor ekar tomma och zimbabwiska tjänstemäns välvilja speglar en törst efter bistånd snarare än uppriktiga reformer.

Anders Lidén belyser vikten av personlig integritet, enligt hans mening en bristvara i diplomatkåren. I ett UD som alltmer styrs av processer tar hierarkin över och tjänstemän drar sig för att driva en annan linje än vad deras överordnade kan tänkas ta. Han hyllar integriteten hos Anders Kompass som modigt bröt mot regler och avslöjade att sexuella övergrepp begåtts av FN-soldater i Centralafrikanska republiken. Lidén efterlyser just sådan integritet hos tjänstemännen, men undviker samtidigt att nämna hur Jan Eliasson, som vice generalsekreterare inte tog Kompass i försvar.

Anders Lidéns första utlandspostering i krigets Libanon i slutet av 1970-talet blev ett elddop för den unga diplomaten. Baserat på anteckningar och minnesbilder från den tiden skildrar han ärligt hur upplevelserna i krigets Libanon präglat honom som person. Men i andra betraktelser från karriären lämnas läsaren undrande om författarens egna tankar och känslor.

Presidenterna Vladimir Putin och Sauli Niinistö ombord på ångbåten Saimaa i Nyslott, juli 2017. Foto: Kremlin.ru

Kommentarerna är som mest sakliga i redogörelserna från författarens tid som ambassadör i Helsingfors från år 2012 till han gick i pension 2016. Där framgår diplomatin som den första försvarslinjen tydligast då Rysslands alltmer aggressiva hållning i vårt närområde leder till samtal om djupare försvarssamarbete mellan Finland och Sverige. Finlands relation till Ryssland är baserat på realpolitiska avvägningar, med regelbundna kontakter på högsta politiska nivå.

Ett Nato-medlemskap är för grannen i öst ett hot. För att inte stå ensamma i säkerhetspolitiken ser Finland, enligt Lidén, ett samarbete med Sverige som ett mindre provokativt sätt att i enad front närma sig Nato. Men när debatten om svenskt Nato-medlemskap blossar upp, blir finländarna, som inte själva stödjer ett inträdde, oroliga för att lämnas därhän. Försvarssamarbetet är bara ett av de många starka banden mellan våra länder. Det är inte förvånande att Lidén ser relationen som den starkaste i jämförelse med relationen till andra nordiska länder.

Diplomati och uppriktiga samtal ger en bred inblick i Sveriges roll inom internationell politik, en roll som spelas på många fronter, från Rosenbad till FN-skrapan i New York. I Anders Lidéns utförliga exposé ställs de personliga mötena diplomater och politiker emellan i fokus. Ur detta perspektiv framställs ledare som människor med egna svagheter. Erfarenheter från utlandsposteringar och Stockholm väcker också en ärlig kritik mot en miljö som belönar underdånighet inför överordnade. Det gör boken till nyttig läsning för såväl blivande som före detta tjänstemän. Sverige har alltjämt ett diplomatiskt inflytande som överstiger vår storlek och i vår omvälvande nutid skildras den första försvarslinjen som stark.