Fem frågor som avgör Syriens framtid

Efter en serie genombrott under 2016 och 2017 har president Bashar al-Assads regering nu tydligt övertaget i Syrienkriget.

I östra Syriens öknar har extremistgruppen Islamiska staten krossats mellan Assads hammare och det städ som utgörs av den USA-stödda kurdmilisen YPG. En vapenvila mellan armén och YPG råder nu längs floden Eufrat, och striderna har drivit tillbaka till västra Syrien. De omtalade “nedtrappningszoner” som mäklats fram av Moskva har inte gjort mycket för att minska våldet.

Värst är läget i nordvästra Syrien. I Idlib-provinsen har förnyade strider drivit mer än 250 000 civila på flykt sedan i december. Nästgårds har Turkiet just invaderat den kurdiska Afrin-enklaven.

Någon sorts regeringsseger är nu sannolik, men Assads framgångar kan fortfarande brytas – och även ett Syrien där Assads makt inte längre hotas kan se ut på olika sätt. Nedan följer fem viktiga frågor att hålla ögonen under 2018 för den som vill följa hur Syriens krig och fred utvecklar sig.

Demonstration i New York mot avtalet med Iran 2015. Foto: Shutterstock

1. Iran

De gatuprotester som rasade i Iran kring årsskiftet kom som en påminnelse om hur viktigt övriga Mellanöstern är för Syriens framtid. Protesterna verkar nu ha klingat av, men om den iranska regeringen hade försvagats skulle det snart ha märkts också i Syrien.

Det är inte det enda sätt på vilket denna nyckelspelare på Assads sida skulle kunna råka illa ut under 2018.

USA:s president Donald Trump har länge hotat att riva upp 2015 års avtal om Irans kärnteknologiprogram. Den Iranfientliga amerikanska kongressen har utfärdat sanktioner som skulle bryta avtalet, men den 12 januari lät Trump ännu en gång skjuta upp genomförandet. Han varnade dock att detta blir sista gången om inte villkoren omförhandlas. Fler sådana beslut kommer att behöva fattas regelbundet under 2018, nästa gång i april. Det är möjligt att inget särskilt händer om avtalet tillåts gå i graven, men det är också möjligt att de iransk-amerikanska förbindelserna havererar, vilket skulle kunna avspegla sig i Syrien.

Samtidigt har Israel trappat upp sina luftangrepp i Syrien, och trycker på för att den iranskstödda libanesiska gruppen Hizbollah ska hållas på avstånd från de israeliskockuperade Golanhöjderna. Israel håller även ett misstänksamt öga på Libanon, som i maj ska hålla sina första parlamentsval på nästan ett årtionde.

Ett nytt krig mellan Israel och Hizbollah är osannolikt, men de är ju alltid det tills det ändå händer. Skulle krig bryta ut under 2018 lär Syrien dras in i striderna.

2. Tecken på att upproret går under jorden

Syriska rebeller har länge sagt att även om Assad skulle visa sig övermäktig på slagfältet kan de helt enkelt lägga om taktiken och bjuda fortsatt motstånd genom gerillakrig, bombningar och lönnmord.

Än så länge är det mest tomma ord. De områden som har återtagits av armén har förblivit mer eller mindre stabila. Det främsta undantaget är Homs, där rebellerna genomför ständiga attentat i stadens alawitiska kvarter. Även i Aleppo har en handfull bombdåd ägt rum sedan Assad återtog den östra stadshalvan i december 2016, och då och då smäller det också i Damaskus.

Om våldet inte växer sig värre lär Assad nog enkelt kunna hantera saken, men det är möjligt att den underjordiska motståndskampanjen eskalerar.

Efter att ha förlorat kriget i östra Syrien håller Islamiska staten på att återgå till irreguljär krigföring. De Idlib-baserade extremisterna i Tahrir al-Sham kan komma att göra samma sak i framtiden. Och även om de har varit nog så farliga motståndare på slagfältet, är det stadsgerillataktiken som är jihadisternas verkliga styrka.

Under 2018 är det alltså viktigt att försöka hålla räkning över bilbomber, lönnmord och självmordsattacker i Syriens regeringskontrollerade städer. Särskild uppmärksamhet bör ägnas den typ av illdåd mot civila som syftar till att driva fram sekteristiska motreaktioner i religiöst blandade områden som Homs och Tartus – en av Islamiska statens mest beprövade strategier.

Staden Homs har drabbats hårt av inbördeskriget. Foto: Shutterstock

 3. Kopplingen mellan återuppbyggnad och maktöverlämning

Efter sju år ligger Syrien i ruiner. En fjärdedel av befolkningen har flytt utomlands, med 5,5 miljoner FN-registrerade flyktingar kring landets gränser och ytterligare en miljon som sökt asyl i Europa. 6,1 miljoner internflyktingar lever kvar inne i landet under fruktansvärda villkor. Storstäder som Raqqa, Deir al-Zor och östra Aleppo har skövlats. Arbetslösheten är skyhög, löner och pensioner har gröpts ur av inflationen. Totalt 13,1 miljoner människor är beroende av bistånd för att klara sig.

Trots att flera delar av Syrien fortfarande befinner sig utanför statens kontroll vill Assads regering nu börja tala om återuppbyggnad. Det är i hög grad ett sätt att kräva pengar och vinna internationell legitimitet, men regimens sändebud pekar också på den förtvivlade humanitära situationen och spelar på omvärldens egenintresse: efter varje krig finns det pengar att tjäna.

Om det ska bli någon ordentlig återuppbyggnad måste Assad dock få de rika väst- och Gulfstaterna att öppna — ja, om inte sina hjärtan så i alla fall sina plånböcker. Än så länge är det få som nappat på förslaget. Alla dessa länder avskyr Assad, och de har ägnat sju år åt att försöka störta honom.

USA pressar sina allierade att fortsätta isoleringen av Assad tills han lämnar ifrån sig makten, trots att det verkar uppenbart att han aldrig kommer att göra det. En del europeiska länder verkar måttligt övertygade om strategins förtjänster, men än så länge står alla kvar i ledet och ryska diplomaters försök att tjata fram europeiska biståndssatsningar har varit lönlösa.

Ett fullskaligt återuppbyggnadsprogram verkar osannolikt. Men ju längre tiden går, och ju fler nitlotter man drar i FN:s fredssamtal, desto fler politiker lär också börja yrka på att den makt väststaterna trots allt har i och med finansieringsfrågan bör användas på ett mer resultatinriktat vis. Även om kraven på en politisk övergång är en återvändsgränd måste ju något göras åt läget – och kanske kan regimen vara mer medgörlig i andra frågor?

Den dag den slutsatsen sätter sig lär européerna hitta åtskilliga frågor att schackra med Assad om: underrättelsesamarbete, affärsavtal, fångamnestier, OPCW:s kemvapeninspektioner, återupprättade diplomatiska förbindelser, FN-biståndet från grannländerna, relationen mellan Syrien och Israel, kurdfrågan och flyktingåtervändande – för att bara nämna några.

Motståndet mot att samtala med Assad är fortfarande starkt, men det kan så småningom börja luckras upp. Under 2018 är det viktigt att vara uppmärksam på skiftningar i den västliga retorik som villkorar återuppbyggnadsbistånd med en maktöverlämning.

 4. Nya ansikten i regimen

Om vi antar att den syriske presidenten nu känner sig säkrare är det inte omöjligt att 2018 blir det år han börjar se om sitt hus.

Civila ministrar har kommit och gått med viss regelbundenhet, men regimens inre militära och polisiära kärna har inte förändrats mycket de senaste sju åren, utom för att ersätta de ledare som dödats. Den syriska säkerhetseliten håller kort sagt på att bli gammal, även kroppsligen. Samtidigt har ett nytt skikt av affärsmän, milisledare och krigsfixare kapat åt sig makt genom konfliktekonomin, och armén har delvis ersatts av miliser vars lojalitet till Assad må vara oomtvistad, men vars disciplin och respekt för den allmänna ordningen brister desto mer.

Det finns inga tecken på något organiserat motstånd mot Assads övergripande kontroll bland dessa grupper, men lojalistsidan lider helt tydligt av oförlösta personliga, finansiella och institutionella spänningar. Statsmakten fungerar illa, vilket gör det svårare för Assad att normalisera läget.

Den syriske presidenten lär därför förr eller senare vilja göra något åt saken, i den mån han kan det – och även detta knyter ju an till återuppbyggnadsfrågan. Om Assad vill sända signalen att Syrien har tagit sig igenom det värsta och att en ny era är på väg att börja, då måste han också ingjuta nytt blod i sin regim och visa fram nya ansikten som inte är alltför nersolkade av de gångna sju åren.

Under 2018 bör man alltså spetsa öronen och lyssna efter nyheter om militära omorganiseringar, regeringsombildningar och antikorruptionskampanjer som syftar till att göra riktade ingrepp i krigsekonomin.

Turkiska soldater på väg in i Syrien 2016. Foto: Shutterstock 

 5. Kurderna

Den 20 januari skickade Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan in sin armé i den kurdiskbefolkade Afrin-enklaven i nordvästra Syrien, för att tillsammans med Turkietvänliga syriska rebeller försöka driva ut YPG-milisen från området.

Det är ingen slump att kurdfrågan börjar bränna till. I takt med den Assadfientliga oppositionens sönderfall har utländska aktörer flyttat sina spelmarker till syriska Kurdistan. Man skulle till och med kunna säga att kurdfrågan sedan 2017 framstår som Syrienkonfliktens viktigaste front.

I hög grad beror det på USA:s val av YPG som huvudallierad i kriget mot Islamiska staten. Kurder och amerikaner knöt an till varandra när USA i september 2014 inledde luftangrepp mot jihadisterna i Kobane, och de har sedan dess drivit ut Islamiska staten ur i stort sett hela nordöstra Syrien.

Till saken hör dock att YPG är den syriska grenen av Kurdistans arbetareparti, PKK. Denna kurdiska vänstergerilla, född på sjuttiotalet bland Turkiets hårt förtryckta kurder, har utkämpat ett flera decennier långt uppror mot Ankara. Att hindra PKK/YPG från att få fäste i norra Syrien är den turkiska regeringens allra högsta prioritet.

Erdoğan blev följaktligen rasande när USA häromveckan meddelade att man tänker stabilisera nordöstra Syrien under de YPG-ledda styrkornas kontroll, bland annat genom att träna säkerhetsstyrkor. Han anklagade USA för att bygga en “terrorarmé” på Turkiets sydgräns.

Sen följde Afrin-krisen som ett brev på posten – men planerna på en intervention hade nog funnits länge. Till skillnad från övriga kurdiskbefolkade områden i Syrien stod det isolerade Afrin-området nämligen inte under amerikanskt beskydd, utan under ryskt.

Ryssland tycks ha försökt förmå YPG att acceptera en återgång till Assads regering i Afrin, som ett sätt att avstyra turkisk invasion. Kurderna ska enligt uppgift ha vägrat, vilket ledde till att Ryssland drog sina militärobservatörer åt sidan och lät Turkiet angripa.

Det ställde saken på sin spets. Afrins enda kontakt med omvärlden löper just nu genom Aleppo, och YPG blir allt mer beroende av Assads välvilja. Gruppen måste antingen vinna en mirakulös seger mot Turkiet på slagfältet, eller sluta ett avtal med Assad – om ryssarna fortfarande är villiga att stå garant för ett sådant.

YPG-soldat. Foto: Creative Commons

Krisen i Afrin sätter fingret på kurdfrågans sprängkraft. Samma problem kokar under ytan i nordöstra Syrien. Man kan hävda att kurderna är perfekt placerade för att maximera sitt inflytande – de har ju USA med sig, men kan även sluta avtal med Assad och Ryssland. Men ett annat synsätt är att YPG löper risk att bli ett bondeoffer, eftersom såväl amerikaner som ryssar och Assadanhängare sätter större pris på Turkiets samarbete.

Alla parter har in i det längsta försökt hålla sina valmöjligheter öppna och spela på bägge planhalvor samtidigt. Amerikanerna väger sin närvaro i syriska Kurdistan, tänkt att både hålla Islamiska staten stången och påverka spelet om Assads framtid, mot de allt sämre förbindelserna till Nato-landet Turkiet.

Moskva försöker fresta Erdoğan med samarbete mot kurderna, och pressar på samma gång Assad och YPG att ingå något slags federalt samarbete som återförenar landet.

Assad själv kan antingen nappa på det ryska betet, eller positionera sig som en motvikt till YPG för att på så vis samla arabiskt och till och med turkiskt stöd för sina krav på nordöstra Syrien, där USA:s närvaro hindrar alla andra från att tränga in.

Det kan dröja innan maktspelet i norra Syrien får sin lösning. Men under 2018 är det viktigt att hålla ögonen öppna efter varje ledtråd om hur amerikaner, ryssar, turkar och syrier planerar att besvara den kurdiska frågan. Vad som sker i Kurdistan kan forma Syriens framtid – kanske till och med Syriens gränser.