Yttrande- och pressfriheten har försämrats i Burma

Årets firande av Burmas (Myanmars) självständighetsdag den 4 januari var lågmält. I huvudstaden Naypyidaw representerades regeringen vid den officiella ceremonin av den lägre rankade vice-presidenten Myint Swe. Inte ens den statskontrollerade tidningen the Global New Light of Myanmar gjorde en stor sak av det faktum att 70 år passerat sedan landet blev självständigt från det brittiska kolonialstyret 1948.

Det finns flera skäl till att regeringen håller en låg profil. Fastän Burma och grannlandet Bangladesh kommit överens om att de hundratusentals rohingyer som de senaste två åren flytt undan vad FN beskrivit som ”ett skolboksexempel i etnisk rensning”, ska börja återvända tyder lite på att militärens brutala kampanj avstannat i Rakhine. Stridigheter mellan den burmesiska militären och flera etniska väpnade grupper runtom i landet har dessutom eskalerat vilket underminerat den pågående fredsprocessen. Konstitutionen som militärregimen antog 2008 har cementerat militärens politiska roll, och flera journalister som rapporterat från konfliktområdena har den senaste tiden arresterats.

Mycket tyder på att den positiva utveckling som Burma påbörjade 2011 håller på att avstanna. Då frigavs 1100 politiska fångar och i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex klättrade Burma från plats 174, av 178 länder, till 169 på bara ett år. Journalister inbjöds att rapportera från parlamentariska sessioner i Naypyidaw, som TV-sändes för första gången. Kommittén för pressgranskning, som tidigare var tvungen att godkänna all nyhetsrapportering innan publicering, hävde sin direkta censur 2012 och ett pressråd för journalister upprättades under informationsministeriet. För första gången på årtionden tilläts tidningar publicera bilder på Aung San Suu Kyi och benämna henne vid sitt rätta namn, inte bara under pseudonymen the Lady.

En ny press- och tryckfrihetslagstiftning 2014 avskaffade formellt stora delar av den statliga censurapparaten och gav rättsligt skydd för tidningars redaktionella oberoende. Vidare innebar en ny TV- och radiosändningslag från 2015 att nya medielicenser gavs ut, också till privata aktörer och till etniska minoriteter som tidigare förbjudits att sända nyheter på sina språk. Statsmonopolet på telefoni och internet hävdes och brandväggar lyftes mot tidigare blockerade nyhetssajter. Utländska journalister som varit svartlistade under militärregimen beviljades visum och exilmedier tilläts öppna kontor i Rangoon (Yangon). Samma år lämnade pressrådet informationsministeriet och bildade en oberoende organisation.

Information sprids även i Burma via mobilen. Foto: Genius Studio/Shutterstock  

Alla dessa reformer tydde på att yttrande- och pressfriheten faktiskt stod högt på den politiska agendan. År 2017 gav reformerna Burma en betydligt bättre plats ,131 av 180 länder, i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.

Men att situationen för journalister i Burma har försämrats bekräftas på flera håll. I dagarna anordnades det andra digitala rättighetsforumet i Rangoon, finansierat av svenska staten, och av de 150 deltagarna ansåg majoriteten att både yttrandefriheten på Internet samt nätintegriteten har försämrats under 2017.

Redan 2015 varnade rättighetsorganisationen PEN America i en rapport att en tillbakagång skett gällande digitala fri- och rättigheter. Särskilt flitigt har myndigheter och militär använt sig av lagparagraf 66(d) i den telekommunikationslagstiftning som antogs 2013, för att tygla press- och yttrandefriheten på nätet. Brott mot paragraf 66(d) ger upp till tre års fängelse och innebär i en vag formulering att man gjort sig skyldig till ”utpressning, tvång, hindrat, förtalat, stört, orättmätigt influerat eller hotat en person genom att bruka ett telekommunikationsnätverk”.  Enligt organisationen Committee to Protect Journalists har minst 29 journalister arresterats för brott mot paragraf 66(d) sedan 2016.

Flera regimkritiska Facebook-inlägg med satiriska anspråk har också lett till åtal. Ett av de mest kända fallen är militärens åtal mot Chaw Sandi Htun för ett inlägg på Facebook 2015 som jämförde militärens nya mintgröna uniformer med en bild av Aung San Suu Kyis gröna kjol. Chaw Sandi Htun kommenterade inlägget med texten ”De har skräddarsytt sitt utseende för att matcha Mor Suu” och gjorde sig skyldig till ytterligare förtal enligt 66(d) genom att lägga ut en bild av överbefälhavare Min Aung Hlaings huvud draperat i en kvinnlig sarong, vilket anses oerhört degraderande i Burma. 

Överbefälhavare Min Aung Hlaing med EU:s utrikeschef Federica Mogherini 2016. Foto: Europeiska utrikestjänsten/Creative Commons 

Facebooks popularitet bland burmeser har möjliggjort socialt nätverkande och spridning av information, men också en ström av falska nyheter, desinformation, näthat och anti-muslimsk propaganda. Detta problem har uppmärksammats av FN, Aung San Suu Kyi samt Facebook självt som sedan 2017 vidtagit kontroversiella åtgärder, bland annat har den nedsättande termen för muslimer, kalar, förbjudits på plattformen.

I PEN Americas rapport från 2015 återfinns foton på burmesiska journalister med förtejpade munnar som demonstrerar mot att kolleger fängslats. Ett av fotona visar journalisten Wa Lone, som nu själv står anklagad tillsammans med en kollega från Reuters nyhetsbyrå för att olagligt ha tillskansat sig hemliga dokument från militärens insats i Rakhine. Åtalet ligger under Official Secrets Act, en lag från 1923 som britterna använde för att kväsa burmesisk nationalism.

Wa Lone och Kyaw Soe Oos fall är ett tydligt exempel på hur militären, understödd av ett korrupt juridiskt system, fortsätter att kontrollera den politiska agendan. Ett fåtal journalister rapporterar från Burmas konfliktområden och Wa Lone och Kyaw Soe Oos undersökande artiklar om rohingyernas svåra belägenhet har vunnit dem internationella priser och anseende. Enligt informationsministeriet, som publicerade bilder av de två journalisterna i handfängsel, arresterades de för ”innehav av viktiga och hemliga statsdokument relaterade till Rakhine-staten och säkerhetsstyrkorna, olagligt införskaffade och i syfte att delas med utländska media”. Enligt Reuters inbjöds de till en middag med polismän som nyligen tjänstgjort i Rakhine och som gav journalisterna dokumenten. Journalisterna själva hävdar att de inte ens hann se dokumenten innan polisstyrkor ingrep. En högt uppsatt NLD-politiker sa i en intervju att journalisterna gått i en fälla.

Rohingyer på flykt vid gränsen till Bangladesh. Foto: Sk Hasan Ali/Shutterstock

Kort efter arresteringen av Wa Lone och Kyaw Soe Oo den 12 december 2017 publicerade militärens överbefälhavare Min Aung Hlaing ett inlägg på sin Facebook-sida om att en undersökning inletts efter att flera oidentifierade kroppar upptäckts på en begravningsplats i byn Inn Din i Rakhine. Inlägget är ett av få uttalanden där militären erkänt existensen av massgravar. Reuters har inte gått ut med vad de två journalisterna arbetade med vid tidpunkten för deras gripande, men representanter för Burmas pressråd uttalade sig tidigt om att det kunde finnas ett samband.

Många burmesiska journalister uttrycker nu oro för hur rättegången kommer att påverka deras situation. Burma har en lång väg att gå om självständigheten från britterna 1948 ska firas och rapporteras av en oberoende och fri presskår.