Missnöje med Trump ger demokraterna nytt hopp

WASHINGTON

Demokraterna har inte kommit över Hillary Clintons förlust i presidentvalet men de börjar ta itu med uppstädningen. Partiet som i stort befinner sig på den lägsta nivån på nästan 100 år är splittrat. Ett klassiskt citat från den demokratiske kongressmannen Will Rogers på 1930-talet dammas av:

”Jag är inte medlem i något organiserat politiskt parti. Jag är demokrat.”

Clinton-eran, med först Bill och sedan Hillary, är definitivt slut. Barack Obama håller sig mestadels i medieskugga. Ledartrojkan (se faktarutan) i representanthuset kan vänta sig mer ihållande krav på att träda tillbaka och bereda plats för yngre förmågor, de tre är 77, 77 och 78 år gamla.

Men, vad ska hända sedan och hur lyder budskapet, förutom att dundra mot Trump? Adrenalinet flödade efter utmanaren Doug Jones triumf i Alabama i fyllnadsvalet till senaten i december.

- Kan vi vinna i Alabama kan vi vinna överallt, tweetade en överlycklig Chris Van Hollen, mannen med uppdraget att öka antalet platser för demokraterna i senaten.

I nyktra analyser påpekas att segern i hög grad berodde på svagheterna hos republikanen Roy Moore (anklagad för att ha antastat tonåringar, gett uttryck för nostalgiska känslor tillbaka till 1700-talet med slaveriet, tyckte inte att muslimer bör få sitta i kongressen …). Republikanerna kommer att göra allt för att stoppa liknande floppar, väl medvetna om i vilken utsträckning Roy Moore, Donald Trump och dennes före detta chefsstrateg Steve Bannon skadat partiets varumärke.

Skiljelinjerna i det demokratiska partiet är spretiga. Slitningarna är extra starka mellan det som ibland kallas identitetspolitiska falangen och den ekonomiska falangen. Med ”identitet” menas minoriteter, som kvinnor, svarta, latinos, homosexuella eller med andra ord hörnpelarna i den så kallade Obamakoalitionen. Tanken är att ökad tolerans och demografiska förändringar väntas garantera framgångar för partiet inom 10–20 år.

Med ”ekonomi” menas medelklassens villkor, inkomstklyftor, skatter, skola, sjukvård. Det är egentligen klassiska demokratiska profilfrågor som presidentkandidaten Bernie Sanders återupplivade och trummade ihop ansenliga väljarskaror på.

Unga Sanders-supportrar i Portland, Oregon, har fått var sin bild med den populära senatorn vid en presentation av  Bernie Sanders bok Our Revolution. Foto: Diego G Diaz/Shutterstock

Och, här kvarstår bitterheten. Dessa vänsterdemokrater var upprörda över att partiledningen inte gjort någon ”obduktion” av förlusten i presidentvalet. Norman Solomon, långvarig aktivist och Bernie-delegat vid konventet, tog tillsammans med likasinnade Karen Bernal saken i egna händer och sammanställde en rapport, ”Autopsy: The democratic party in crisis”.

— Problemen går tillbaka längre än till 2016 men vi måste se till att tragedin i det valet inte upprepas – genom att besegra den republikanska högermaskinen och driva på för en långsiktig progressiv politik, säger Norman Solomon när jag frågar honom om läget i partiet efter valet.

Han tar avstånd från ”corporate democrats” eller företagarvänliga demokrater, då i synnerhet Hillary Clinton, som gärna tog emot pengar från Wall Street och sedan lyssnade på bankirernas önskemål.

- Alla jagar en krympande skara vita förortsväljare. Men demokraternas bas måste vara folk som jobbar, understryker Norman Solomon.

Att Donald Trump kunde övertyga tillräckligt många i den vita arbetarklassen som utgör 44 procent av väljarkåren borde vara en skrällande väckarklocka för demokraterna, menar Solomon och Bernal. De hävdar dessutom att demokraterna bör sikta in sig på landsbygdsväljarna som också bryr sig om demokratiska prioriteringar: pensioner, sjukvården, bekämpning av det accelererande opioidmissbruket, klimatfrågan, internetutbyggnad, skärpt tillsyn av finanssektorn.

– Vi är de 99 procenten, inflikar Karen Bernal.

Med det avser hon proteströrelserna som vuxit fram på senare år: Occupy Wall Street, Black Lives Matter, 15-dollar-i-timmen-kampanjen. Unga människor driver på i progressiv riktning och det måste även partiet inse, tycker Bernal och Solomon. Men det finns partiföreträdare kvar från Bill Clintons och Al Gores dagar, som drömmer om en mjukare centristisk linje och som till och med ifrågasätter om legal abort ska förbli en grundsten i programmet.

Guvernör Andrew Cuomo, senator Kirsten Gillibrand och New Yorkpolitikern Cristine Quinn på en Pride-parad i New York 2010. Foto: Lev Radin/Shutterstock

Det är, som bekant, aldrig för tidigt att spekulera i hur det ska gå i nästa presidentval. Det är knappt tre år kvar och demokraterna väntar sig en större skara hoppfulla kandidater denna gång när det inte finns någon kronprins(essa). Kanske bortåt 15 stycken. Bernie Sanders, givetvis, senatorerna Elizabeth Warren, Kirsten Gillibrand, Kamala Harris och Cory Booker, borgmästaren Eric Garcetti i Los Angeles, guvernörerna Andrew Cuomo och John Hickenlooper med flera.

Interna partiöverläggningar pågår om reglerna för primärval och partikonventet 2020. Det verkar troligt att antalet obundna så kallade superdelegater krymps och att väljare som betecknar sig som oberoende tillåts att rösta i fler primärval. Alltsammans är krav från Bernie-falangen.

Det mest påtagliga konkreta resultatet av Donald Trumps inte särskilt feministiska politik och #MeToo-rörelsen är att ett rekordstort antal kvinnor lockats in i politiken lokalt. Exit-intervjuer efter valen 2017 visade att kvinnorna röstade på demokrater, liksom minoriteter och unga. I Alabama i december var siffrorna övertygande med en 16-procentig segermarginal för demokraten Doug Jones bland kvinnor, 92-procentig (!) bland afroamerikaner och oberoende. Republikanen Roy Moore lockade till sig en majoritet av vita utan collegeutbildning och 29 procentenheter fler vita kvinnor, i bjärt kontrast till Jones massiva stöd bland de svarta kvinnorna. 80 procent av väljarna som röstade på Trump i delstaten röstade för Moore.

Delegater på väg till Demoktaternas konvent i Philadelphia i juli 2016. Foto: Gregory Reed/Shutterstock

Kampanjen Emily’s list, som stöttar kvinnor, skickar just nu ut tiggarmejl med texten:

”2017 tog våra kandidater tog tillbaka 11 stolar i Virginias delstatsparlament, målade om partifärgen i delstatssenaten i Washington, suddade ut republikanska supermajoriteten i delstatssenaten Georgia. Det är därför vi siktar in oss på 598 stolar.”

Bland de nyinvalda demokratiska politikerna 2017 märks nye borgmästaren i Topeka i Kansas, Michelle De La Isla, som har rötter i Puerto Rico, Melvin Carter, den svarte förste svarte borgmästaren i St. Paul i Minnesota. I Virginias delstatsparlament valdes två latinas och en asiat-amerikan. Fyra transgenderpersoner valdes in i församlingar i olika orter. Den vetskapen piggar upp demokrater av olika schatteringar – eftersom de tror att motviljan mot trumpism och äldre vita män kommer att tillta när det visat sig att Donald Trump och kongressrepublikanerna stryper välfärden och sänker skatterna.