Afghanistans utsatta journalister lever farligt

Det relativt fria medielandskapet har länge setts som en av Afghanistans få men starka framgångar sedan talibanregimen avsattes för sjutton år sedan. Det kan man knappast säga om andra delar av samhällssektorn. Den till synes ändlösa inre konflikten kombinerad med korruption och svag institutionell kapacitet kedjar landet vid en verklighet som är långt ifrån målbilderna i det internationella samfundets ständigt reviderade biståndsplaner.

Acceptansen för en relativt oberoende journalistik har och är alltjämt en viktig grundsten i Afghanistans sköra och pågående demokratibygge. Det variationsrika medielandskapet med sin mångfald av privata och offentliga mediahus – över 170 radiostationer, ett dussintal tv-kanaler ­– är under de speciella omständigheterna en värdefull tillgång. Den afghanska mediesektorn anses så pass unik i regionen att den gärna jämförs med landets mer auktoritära grannländer, inte minst i internationella givarsamtal, som ett exempel på att det fortfarande finns förutsättningar för fortsatt statsbyggnadsstöd. Åtminstone tillsvidare. För förändringens vindar viner i Kabul och ute i de vidsträckta provinserna.

Journalister fortsätter att falla offer

Den 30 april i år inträffade en spektakulär attack i centrala Kabul där två självmordsbombare utlöste sina laddningar efter varandra vilka tillsammans dödade 25 personer och skadade 45. Av de omkomna offren var nio journalister och attentatet var enligt bedömare regisserat för att döda och skada så många journalister som möjligt; den andre självmordsbombaren hade maskerat sig som kameraman för att komma intill anländande och intet ont anande reportrar. Men trots sin sällsamt utstuderade grymhet ska attacken inte uppfattas som ett helt nytt inslag i den afghanska problembilden.

Minnestavla vid den så kallade Internationella i Kabul. Stentavlan visar omkomna utländska journalister från 1998 till 2014. Från Sverige återfinns kameramannen Ulf Strömberg som sköts till döds i november 2001 i Taloqan samt SR-korrespondenten Nils Horner som sköts i centrala Kabul i mars 2014. Foto: Johan Chytraeus

Den afghanska intresseorganisationen Afghan Journalists Safety Committee (AJSC) vittnar om en allt farligare situation för landets lokala mediearbetare. I deras senaste rapport konstaterar AJSC att Islamiska statens (IS) hot mot lokala journalister är ett högst påtagligt säkerhetsproblem samtidigt som man också noterar att IS direkta angrepp mot media dödade majoriteten av de 14 journalister som omkom under 2017. Under de första fyra månaderna av innevarande år, 2018, har 11 journalister dödats och sex skadats, enligt det lokala FN-organet UNAMA.

Tidigare år var inte bättre. 2016 omkom 13 journalister samtidigt som AJSC registrerade 101 våldsincidenter mot medieföreträdare vilket är en skarp ökning mot 73 registrerade incidenter 2015. Mörkertalet över oanmälda hot och mindre incidenter är gissningsvis signifikant högre. För vad har man egentligen att tjäna på att anmäla hot? Med Afghanistans svaga, dysfunktionella polismyndighet är man som journalist eller medborgare ofta utelämnad till sig själv och det skydd som den egna släkten möjligen kan bistå med.

Journalisternas motståndare finns i de flesta läger. Insurgenter, det vill säga väpnade grupper inom IS och talibannätverket, utgör det huvudsakliga hotet mot landets mediearbetare men även dubiösa tjänstemän, poliser, militärer och andra som har anledning att frukta oberoende granskning av korruption och maktmissbruk kan försöka tysta dem som kommer för nära.

Foto: Johan Chytraeus

Det relativt fria medielandskapet har sina osynliga gränser för hur långt det är lämpligt att gå i nyhetsförmedlingen. Afghanska journalister kan till exempel hotas för att inte rapportera vissa nyheter eller tvingas rapportera uteslutande fördelaktigt om endera parten i den väpnade konflikten. När det gäller korruptionsfall blir det farligare ju högre uppsatta de inblandade är. Eget grävarbete kan därför sluta illa innan journalisten ens hunnit publicera sina resultat. Därför är det inte ovanligt att afghanska journalister i första hand återger resultaten från externa granskningar av olika internationella kontrollorgan och utländska ambassader istället för att vara först med att exponera sig med en stor skandalnyhet om korruption.

Krigsherrar, maffialedare och dessvärre även en del dubiösa statliga tjänstemän har en låg tröskeln för våldsanvändning vilket enligt bedömare har lett till viss självcensur hos enskilda journalister men även inom hela redaktionsmiljöer. Det här betyder att även om den afghanska pressfriheten ofta framhålls som en framgång för landet och unik för regionen är den fria journalistiken långt ifrån en självklarhet. Den är fortsatt skör och möter hot från flera håll.

Svenskt engagemang

Den afghanska pressfriheten kom i tillfälligt svenskt mediefokus i samband med det tragiska och ännu olösta mordet på SR-journalisten Nils Horner som sköts till döds utanför en restaurang i centrala Kabul i mars 2014. Den svenska nyhetsrapporteringen hade tidigare varit ganska ytlig och incidentbaserad och med särskilt fokus på spektakulära terrordåd i framför allt Kabul samt om Sveriges militära engagemang i den Natoledda missionen Isaf men fick nu, om än kortvarigt ska tilläggas, en djupare orientering mot landets prekära mediesituation.

Efter mordet på Nils Horner konstaterade det svenska utrikesdepartementet att det finns anledning att försöka stötta civilsamhället om vägen framåt för pressfriheten genom att samla företrädare för regeringen och inhemska journalister för att diskutera situationen samtidigt som man också ville uppmärksamma Horners journalistiska gärning. Sveriges ambassad i Kabul tog 2015 initiativ till en konferens på årsdagen av Horners bortgång där journalister, samhällsaktivister och företrädare för Afghanistans regering diskuterade förutsättningarna för ett fritt och starkt medielandskap. Denna mediekonferens har hållits varje vår fram till 2017.

Ms. Sayeda Muzhgan Mustafawi, vice kulturminister, håller ett anförande vid Sveriges ambassads mediakonferens till minne av Nils Horners bortgång den 15 mars 2016. Foto: Johan Chytraeus

Sida är en annan svensk myndighet som engagerat sig i utvecklandet av den afghanska pressfriheten. Sida är den största givaren till International Media Support (IMS) vilka man stöttat sedan 2008. International Media Support arbetar för att utveckla och stärka mediesektorn i Afghanistan och då med särskilt fokus på journalisters säkerhet, kompetensutveckling samt att öka deras förståelse för konfliktkänslighet i nyhetsrapporteringen.

Hotbilden fördjupas inför det kommande valet

Men trots svenskt och internationellt stöd ligger framtiden för Afghanistans oberoende journalistik i händerna på landets politiker och presskår. Hur ska journalisternas oberoende och säkerhet stärkas? Någon enstaka ambassadkonferens eller specialsydda mediekurser desarmerar inga bomber och sveper heller inte bort hoten från IS, talibaner och korrupta tjänstemän. Afghanerna måste, trots ett omfattande biståndsberoende och en vana av att utländska organisationer ofta går in med tjusiga planer och massiv finansiering, försöka hitta rätt väg framåt för hur det fria ordet ska skyddas. Goda råd på vägen kan göra nytta men afghanerna måste efter sjutton år av internationell vägledning nu själva ta kontrollen över utvecklingen av  landets demokrati.

Den 20 oktober är det parlamentsval i Afghanistan. Det är ett val som vare sig IS eller talibangrupperna erkänner och därför väntas göra sitt yttersta för att sabotera. Utöver troliga attentat mot politiker, vallokaler och platser för väljarregistrering är det sannolikt att även journalister anses som legitima mål. Afghanistan är på det sättet inte annorlunda andra konflikthärdar – även där pågår ett informationskrig där journalister ses som hot eller ett medel för att kontrollera opinionen, greppa eller hålla sig kvar vid makten.

Höstens parlamentsval väntas inte bli särskilt bevakat av utländska journalister som en följd av det bekymmersamma säkerhetsläget. Omvärlden har blivit alltmer beroende av bilder och filmklipp som lokala journalister tar fram och kablar ut. Det är en inhemsk yrkesgrupp som nu utsätter sig för allt större risker för att vi ska förstå vad som händer i det land som genom sin flyktingproblematik, massiva drogproduktion och grogrund för terrorism lämnar avtryck långt bortom dess egna gränser.