Sydafrikanerna hoppas på Ramaphosas superkrafter

Det finns anledning att vara försiktigt optimistisk då det gäller den socio-ekonomiska utvecklingen i Sydafrika. Hoppet står till landets nye president, Cyril Ramaphosa. Han tog över i februari i år efter att den djupt korrumperade Jacob Zuma tvingades att avgå.

Redan första dagen vid makten, tecknades Ramaphosa iklädd superhjältedräkt. Den internationellt erkände sydafrikanska politiska satirtecknaren Zapiro, leker med tanken att enbart övernaturliga krafter kan rädda den djupt splittrade nationen. Efter Zumas drygt nio år av vanstyre, korruption och nepotism är Ramaphosas uppgift minst sagt svår men den tidigare fackföreningsledaren, frihetskämpen och sedermera näringslivsmagnaten har en rad trumfkort förutom superhjältestatus; utmärkta kontakter med näringsliv och utländska investerare samt att han bär med sig Nelson Mandels arv.

Han är djupt präglad av Mandelas idé om försoningens och kompromissernas möjlighet att skapa ett rättvist och hållbart samhällsbygge. Dessutom är han listig och snabb, ovärderliga egenskaper om Sydafrika ska få en nystart.

Frustrationen är enorm, både bland miljontals djupt fattiga som länge blivit lovade ett bättre liv av regeringspartiet ANC och bland medelklassen. Rädslan att våld och social oro ska få ett allt hårdare grepp om Sydafrika, är inte obefogad. Klyftan mellan rik och fattig är den största i världen. Nästan 20 miljoner av drygt 50 miljoner invånare överlever nu på ett statligt stöd, så kallad social grant. Skulle den lilla pengen, på i snitt 700 kr per person i månaden försvinna, vilket det finns risk för på grund av att skattekistan är så gott som tom, kan oron i landet öka ytterligare.

Förre presidenten Jacob Zuma. Foto: GCIS/Creative Commons

Det största hotet för Sydafrikas framtid utgör Jacob Zuma. I hans hemprovins KwaZulu-Natal har antalet politiska mord ökat lavinartat i takt med att han sår splittring inom ANC. Han kräver total lojalitet av dem som suttit vid köttgrytorna under hans styre och de i sin tur är beredda att gå till ytterligheter för att försvara sin privilegier. Nyligen tvingades partiet ställa in en regional kongress eftersom de olika fraktionerna, pro-Zuma och pro-Ramaphosa, inte ens kan vara i samma rum. Det ryktas också att Zuma funderar på att starta ett nytt parti.

Till varje pris vill Zuma undvika att ställas inför rätta åtalad för korruption i samband med den stora försvarsupphandlingen 1999 där Jas-Gripen ingick. Domstolsförhandlingar är återigen uppskjutna efter att Zuma begärt att staten ska betala hans rättegångskostnader.   

Lite i skymundan har Ramaphosa tillsatt en mycket viktig kommission vars uppdrag är att genomlysa skattemyndighetens bristande rutiner och arbete. Redan i september i år ska den erfarne domaren Robert Nugent lägga fram preliminära resultat. Det bör få Jacob Zuma och hans kumpaner att bäva. De sista åren av Zumas styre har getts namnet State-capture, vilket beskriver hur Zuma tog för sig av skattekistan och statens tillgångar som om det vore hans privata domän att förfoga över. Han delade ut lukrativa kontrakt till honom närstående personer som i sin tur kunde ge kicks-backs till Zuma och hans familj. Han ska dessutom ha gett sig själv minst en miljon rand i månaden förutom sin presidentlön. En härva där myndigheten står i centrum men med många förgreningar som försänkt landet i djup kris.

I takt med att förtroendet för staten minskat har både företag och privatpersoner undanhållit skatt. Dessutom har stora pengaflöden lämnat Sydafrika de senaste åren, vilket ökat på budgetunderskottet ytterligare.

Cyril Ramaphosa svär presidenteden den 15 februari 2018. Foto: GCIS/Creative Commons

Om Ramaphosas skattekommission lyckas, slås flera flugor i en smäll. Medborgarna ser att staten ( ANC ) är berett att ta itu med ”smutsen” i statsapparaten, behövliga skatteintäkter kan början rulla in igen och Zuma och hans medhjälpares (även ANC-ministrar som fortfarande har inflytande) brottslighet kan bortom tvivel exponeras.  

Precis som amerikanska myndigheter på 1930-talet hade svårt att fälla Al Capone för våld och mord men till slut fick gangstern på fall för skattebrott, kan gangstern Zuma gå samma öde tillmötes. Då finns det en chans att Zumas anhängare ser vilken skada han åsamkat nationen och väljer att stödja Ramaphosa.

I år skulle Nelson Mandela ha fyllt 100 år. Ramaphosa som ledde arbetet med att skriva Sydafrikas enastående författning, antagen 1996, var den person som Mandela helst hade sett som sin kronprins.

Uppgiften att styra och förändra en av världens mest orättvisa stater har visat vara så mycket svårare än många förutspådde i den eufori som präglade synen på Sydafrika efter att murarna fallit runt rasismens högborg i början på 1990-talet.

Bortom miraklet från de första fria och demokratiska valen 1994 väntar fortsatt stor ovisshet men som en av Sydafrikas främsta journalister, Allister Sparks, skrev i sin utmärkta nutidshistoriska svit Beyond the Miracle, Inside the New South Africa från 2004: ”Mandels vision om Regnbågsnationen kommer att uppnås. Det kommer inte vara lätt och den kommer inte snart. Men en dag ska den bli verklighet, det är jag säker på, så säker man kan vara i en osäker värld. När du just räddats undan Armageddon finns det ingen plats för pessimism.”

Superhjälte eller inte, ingen är bättre lämpad än Cyril Ramaphosa att leda Sydafrika just nu trots att förtroendet för honom är naggat i kanterna efter polisens dödsskjutning av 34 strejkande gruvarbetare 2012, vid ett företag där Ramaphosa satt i styrelsen.

Siya Kolisi är kapten i Sydafrikas rugbylandslag. Här i en match mot Nya Zeeland i oktober 2017. Foto: Roger Sedres/Shutterstock

Ska Ramaphosa lyckas behöver superhjälten sin Robin , vilket han just fått. Den sportälskande nationen har för första gången en svart kapten i rugbylandslaget. En sport som tidigare ansetts vara den vita befolknings sport.

Lägg Siya Kolisis namn på minnet. För nu vinner Sydafrika igen, senast mot England och det betyder att nationens skam över Zumas vanstyre kan börja att blekna. Siya Kolisi är 26 år, han växte upp i en kåkstad och fick ofta gå till sängs hungrig. Hans motto till sitt lag är följande och det går hem hos fler än landslagsspelarna.

–Jag säger till mitt lag, du ska aldrig spela för att representera en grupp. Du ska inte spela för att bli den bästa svarta spelaren eller den bästa vita, för att bli accepterad. Du ska spela ditt bästa för varje sydafrikan. Vi representerar något mycket större än vi kan föreställa oss.