Försiktig optimism efter det irakiska parlamentsvalet

Efter fyra händelserika år gick det irakiska folket åter till val den 12 maj. Valdeltagandet var lågt i jämförelse med tidigare val, knappt 45 procent. Flera orsaker kan anges, däribland de nästan två miljoner internflyktingarna vars deltagande försvårades av bristande tillgänglighet till vallokaler. En annan anledning är den stora skaran förstagångsväljare som hyser djup misstro till det korrupta politiska etablissemanget. Slutligen kan det låga valdeltagandet också bero på ett utbrett valfusk som rapporterades på valdagen. Det gäller särskilt provinser som Anbar, Duhok, Erbil, Kirkuk, Ninawa och Sulaymaniyya. Detta ledde bland annat till att en stor andel röster diskvalificerades eller inte räknades i flera provinser. Trots det låga valdeltagandet finns flera indikationer på en hägrande förändring i det politiska landskapet i Irak.

Sommaren 2014 deklarerade Islamiska staten (IS) att man hade etablerat ett kalifat i Irak och Syrien. Det tog tre år att besegra IS militärt. Kvar finns miljoner internflyktingar som ännu inte kunnat flytta hem. Kriget skapade också dussintals beväpnade grupper, främst under paraplyorganisationen Hasdh al-Shaabi eller Popular Mobilization Forces (PMF). Denna styrka formades efter en fatwa av ayatolla Sistani som kallade till ett försvar av landet mot IS. Gamla väpnade grupperingar så som den Iranlojala Badr-organisationen och den av USA terrorstämplade Asaib Ahl al-Haq kom till liv igen med stora leveranser av  vapen från Iran. Samtidigt bildades nya grupper. En shiafraktion som följer ayatolla Sistani i Najaf och motsätter sig Irans inblandning i Irak organiserade sig militärt och minoritetsgrupper i de omstridda områdena, däribland kristna, yezidier, turkmener och shabaker formade egna miliser till sitt försvar.

Människor på flykt undan striderna om Mosul i december 2016. Foto: Shutterstock

Nu när kriget mot IS är över utgör denna mångfald av milisgrupper en stor utmaning för den irakiska staten. Trots att den irakiska försvarsmakten, inkluderat peshmerga-styrkorna i irakiska Kurdistan (KRG), har professionaliserats med hjälp av stöd från länder i den USA-ledda koalitionen består lojaliteter till utomstatliga institutioner, partier och regionala makter. Enbart specialenheten ICTS (Iraqi Counter Terrorism Service) anses vara en helt professionell styrka under statlig kontroll.

Flera av dessa milisgrupper har positionerat sig inför valet och skapat lojala partigrupper (officiellt får dessa väpnade grupper inte organisera sig politiskt). Oron har varit stor att det nyskapade koalitionspartiet Fateh, som är en sammanslagning av flera Irantrogna milisgrupper associerade med PMF, skulle komma vinnande ur valet. Ett annat orosmoln var att förre premiärministern Nuri al-Maliki, som styrde Irak 2006–2014, skulle få ett stort antal röster och alliera sig med Fateh. Malikis parti gjorde dåligt ifrån sig med enbart 26 av 329 parlamentsplatser. Fateh blev näst största parti med 47 platser. De kommer alltså behöva stöd av flera andra partier för att kunna bilda en koalitionsregering.

Den valkoalition som vann flest röster (54) blev Sa’irun, som gick till val på en sekulär politisk plattform med en lista av kandidater från olika etno-religiösa inriktningar och olika ideologiska bakgrunder. Koalitionen leds av den sedan länge kontroversielle religiösa ledaren Muqtada al-Sadr. Sadr gjorde sig känd för sin väpnade styrka Mahdimilisen som under den amerikanska ockupationen attackerade koalitionsstyrkor i Irak med stöd av Iran.

Sadr har dock gjort en helomsvängning under de senaste åren. Han har vänt Iran ryggen till förmån för ett irakiskt nationalistiskt projekt med målet att skapa en teknokratisk stat skild från det religiösa etablissemanget och öppet för landets mångfald av etno-religiösa grupper.

Denna utveckling nådde en höjdpunkt under 2015 års proteströrelse då miljontals irakier gick ut på gatorna för att demonstrera mot regeringens dåliga elförsörjning under sommarmånadernas hetta. Fler missnöjesfrågor började engagera en bred massa av medborgare vilket resulterade i att Sadrs parti, som alltid haft en stark bas bland Iraks fattiga shiitiska befolkning, började närma sig sekulära partier, bland annat Kommunistpartiet, flera liberala partier, sunnitiska partier som marginaliserats sedan Saddamregimens fall, samt minoritetsgrupper som lidit starkt under IS ockupation.

Detta är första gången ett alternativ till det sekteristiska systemet som växte fram efter den amerikanska ockupationen visat sig i irakisk politik, något som många invånare är försiktigt hoppfulla inför.

Premiärminister Haider al-Abadis parti Nasr förväntades vinna valet men hamnade på en tredjeplats med 42 platser. I samma anda som Sadr, gick Abadi till val på en bred politisk plattform med flera kandidater från den sunnitiska minoriteten, däribland den före detta försvarsministern Khaled al-Obeidi som ledde till att Nasr blev största parti i provinsen Ninewa med Mosul som huvudort. Valdeltagande i den IS-härjade provinsen var det högsta i hela landet, nära 60 procent. Abadis parti hade dessutom flera kandidater i de kurdiska provinserna. Resultatet var dock en besvikelse för många, särskilt USA som stöttat Abadi-regeringen under kriget mot IS.

Folkomröstning om självständighet i irakiska Kurdistan, september 2017. Vallokal i Erbil. foto: Thomas Koch/Shutterstock

Oväntat valresultat i den kurdiska regionen

En liknande utveckling med ett brett engagemang av civilsamhället i politiken har också visat sig i den autonoma kurdiska regionen i norr, där särskilt unga och statsanställda demonstrerat mot de etablerade partierna, KDP (Kurdistan Democratic Party) som styrs av Barzani-familjen, med säte i Erbil, och PUK (Patriotic Union of Kurdistan) som styrs av Talabani-familjen med säte i Sulaymaniyya. Dessa två familjer har dominerat Kurdistans politik i årtionden.

Nya partier har vuxit fram ur frustrationen över de gamla, bland annat Gorran (Förändring), en utbrytargrupp från PUK. Inför årets val kandiderade en annan före detta PUK-medlem, Barham Salih, under ett nytt parti, Coalition for Democracy and Justice (CDJ). Det yngsta tillskottet, New Generation Movement, leds av affärsmannen Shaswar Abdulhamid, och förde kampanjer i provinser långt utanför den kurdiska regionens gränser.

Spänningarna i Kurdistan nådde sin kulmen efter folkomröstningen om självständighet i september 2017.  Över 90 procent röstade ja, men samtidigt ledde omröstningen till protester i omvärlden, särskilt från grannländerna Iran och Turkiet, men även USA som anses vara en nära allierad till KRG. Folkomröstningen hölls också i provinser som inte officiellt tillhör den kurdiska autonoma regionen, och som fortfarande har en omstridd status. Det provocerade centralmakten i Bagdad att med hjälp av armén återta delar av de omstridda områdena som kurdiska styrkor kontrollerat sedan kriget mot IS, däribland Kirkuk, samt delar av provinserna Diyala och Ninewa.

Peshmerga-trupperna retirerade inom några timmar och det visade sig snart efter att det funnits en överenskommelse mellan delar av de kurdiska styrkorna och centralregeringen att peshmerga skulle dra sig undan. Sanktioner mot KRG infördes med bland annat frysta löner till statsanställda, samt ett stopp för trafik till flygplatserna i Erbil och Sulaymaniah.

Detta bakslag för KRG triggade till en början starka reaktioner mot centralregeringen som ansågs använda bestraffningsmetoder vilka påminde om diktaturen under Saddam. Frustrationen vändes dock snabbt mot de egna ledarna. Korruption i de styrande partierna, bristande arbetsmöjligheter och dålig elförsörjning är bara några av frågorna som civilbefolkningen protesterat mot. Flera demonstrationer i både Sulaymaniyah och Erbil blev blodiga då polisen använde våld och arresterade demonstranter. Särskilt i Erbil är detta en ovanlig syn då stadens befolkning vanligtvis är mer vänligt inställda till den kurdiska regeringen.

Många förväntade sig därmed att de nytillkomna partierna skulle ta hem en storseger i valet samtidigt som KDP och PUK skulle förlora flera parlamentsledamöter. Men KDP och PUK behöll sina ställningar medan nykomlingarna gjorde sämre ifrån sig än väntat. En orsak kan vara det utbredda valfusk som rapporterades, och som i fallen Kirkuk och Sulaymaniah tros ha tippat vågskålen till PUK:s fördel. En annan orsak är att de etablerade partierna trots medlemstapp har starka lojala medlemsbaser.

Även Gorran, som bildades 2009, förlorade flera parlamentsledamöter till fördel för PUK. Trots denna förlust för de mindre kurdiska partierna i det irakiska parlamentsvalet kan man anta att de kommer göra bättre ifrån sig i det kommande valet till det kurdiska parlamentet som planeras till september i år.

Premiärminister Haider al-Abadi besöker president Trump i mars 2017. Foto: Ben Appelbaum/Vita huset

Svår regeringsbildning

På grund av det osäkra parlamentariska läget, där inget parti lyckats få tydlig majoritet, kan regeringsbildningen komma att dröja flera månader. Intensiva förhandlingar pågår just nu. Troligen kommer en bred koalitionsregering bildas där det vinnande partiet Sa’irun får föreslå premiärministerkandidat. Denna koalition skulle innefatta Abadis parti, ett eller flera kurdiska partier samt mindre shiitiska partier.

Det osäkra kortet är Hadi al-Ameris parti Fateh, som inte kommer nöja sig med att gå i opposition. Vissa faktioner av Fateh, så som den relativt moderata Badr-organisationen kan tolereras av de övriga partierna. Däremot skulle både Sadr och Abadi motsätta sig en inkludering av Asaib ahl al-Haq som anses vara för Iranlojal och som dessutom är terrorstämplade av USA.

Det är allmänt känt att både Iran och USA lagt sig i tidigare regeringsbildningar i Irak. Det alternativ som båda kan acceptera kommer i slutändan att vinna, vilket alla irakiska politiker är väl medvetna om när de förhandlar om ministerposter och andra viktiga institutioner såsom presidentskapet.

Trots främmande makters inblandning, det osäkra parlamentariska läget och det låga valdeltagandet, finns en glimt av optimism att Irak går mot en mer pluralistisk och mindre sekteristisk politik i framtiden.