Godtyckligheten härskande princip i Erdoğans Turkiet

En sällsynt ojämlik och på många sätt egendomlig turkisk valrörelse går mot sin upplösning. Förutom att regeringspartiet AKP dominerar det turkiska medielandskapet totalt förekommer inga officiella debatter mellan presidentkandidaterna, av vilka en dessutom kandiderar från sin fängelsecell. Turkiets väljare har med andra ord fått anstränga sig för att ställa kandidaternas argument mot varandra.

Press- och yttrandefriheten har aldrig varit någon självklarhet i den snart hundraåriga turkiska republiken. Men AKP:s dominans i medielandskapet är anmärkningsvärd också med turkiska mått mätt. Den redan negativa utvecklingen ifråga om press- och yttrandefriheten har de senaste åren tilltagit i intensitet. Exempelvis såldes flera av de få kvarvarande oberoende medierna, tillhörande det redan fogliga Doğan Holding, till det AKP-nära konglomeratet Demirören Holding i mars. Ett stort antal medier, däribland flera tidningar och tv-kanaler, har antingen satts under statlig tvångsförvaltning eller stängts de senaste åren.

Enligt Committee to Protect Journalistsfanns 28 procent av världens fängslade journalister 2017 i Turkiet. Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex rankar Turkiet på plats 157 av totalt 180 länder och landet tappar placeringar successivt år för år.

Recep Tayyip Erdoğan. Foto: OCHA/Berk Özkan

Fiender överallt

Det politiska klimatet kännetecknas av att i princip vem som helst riskerar att anklagas för nästan vad som helst. Kort efter att det stod klart att kuppförsöket sommaren 2016 slagits ned beskrev president Recep Tayyip Erdoğan händelserna som en “skänk från ovan” och utlyste undantagstillstånd kort därefter. I takt med att rättssäkerheten försvagats ytterligare och godtyckligheten blivit härskande princip har emellertid kritiska röster höjts mot regeringen.

Rıza Türmen, före detta domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter tillika CHP-parlamentariker, är en av många som menar att undantagstillståndet har skapat ett skräcksamhälle. Oron kan ses som en politisk tillgång. Erdoğan har flaggat för att undantagstillståndet kan komma att hävas efter valet, något som implicerar att det skulle finnas ett direkt samband mellan Erdoğan och landets stabilitet och säkerhet. Vidare fungerade den turkiska militära offensiven tidigare i år mot den huvudsakligen kurdiska enklaven Afrin i norra Syrien som ett inrikespolitiskt trumfkort för AKP i syfte att piska upp nationalistiska stämningar i hopp om att säkra röster. Den nyligen deklarerade offensiven mot PKK:s baser i Qandil-bergen i Irak bör ses i samma ljus.

Greppet om medierna ger regeringen goda möjligheter att etablera sin bild av att kaos och konspirationer väntar om AKP förlorar valet. Metoden att generalisera och misstänkliggöra med hjälp av terroranklagelser har en lång historia då strategin har tillämpats sedan flera decennier. Vad som är särskilt utmärkande idag är dock att anklagelserna ofta gränsar till det absurda. Få tror att de över 100 000 offentliganställda som blivit av med sina jobb eller de mer än 50 000 som satts i fängsligt förvar sedan sommaren 2016 verkligen har kopplingar till kuppförsöket samma år.

Tidningskiosk i Istanbul. Foto: Shutterstock

Godtyckligheten kan exemplifieras med att ett hundratal medlemmar av det progressiva och sekulära lärarfacket Eğitim Sen stängdes av från sina tjänster, samtliga beskyllda för samröre med den religiösa Gülen-rörelsen. Lika godtyckliga var anklagelserna mot den prisbelönte journalisten Ahmet Şık som fängslades anklagad för att ha bedrivit “terrorpropaganda” för väpnade vänsterorganisationer som PKK och DHKP-C, men även Gülen-rörelsen som snarare ligger på den politiska högerkanten. Ironiskt nog fängslades han 2011 under ett år för ett outgivet bokmanus som tvärtom var kritiskt mot Gülen-rörelsen.

Denna politiskt motiverade sammanblandning av AKP-motståndare med diametralt olika uppfattningar ger en politiskt användbar bild av att flera krafter opererar i maskopi för att underminera regeringen, vilket gör det svårt att hålla isär verkliga och inbillade hot. Detta får effekter åt två håll. Först och främst skapar det naturligt nog en osäkerhet kring vad som överhuvudtaget kan sägas i offentligheten. Men det mobiliserar också de AKP-anhängare som inte ser någon fungerande framtid utan Erdoğan, något som bidrar till att öka distansen till alla som ifrågasätter regeringen.

Valsedel med presidentkandidaterna. Foto: Shutterstock

Risk för kriser

Även om de flesta opinionsmätningar ger president Recep Tayyip Erdoğan ett försprång förefaller han emellertid inte vara nära de 50 procent som krävs för seger i den första omgången av presidentvalet, ens med stöd av sin allianspartner, det ultranationalistiska MHP. Klart står dock att sprickan i den turkiska väljarkåren är avgrundsdjup.

Erdoğans ställning hos de egna anhängare är alltjämt stark, medan samarbeten mellan oppositionspartier som för ett par månader hade varit otänkbara plötsligt framstår som fullt realistiska alternativ. Stora delar av oppositionen står i nuläget enade i sina ambitioner att sätta käppar i hjulet för Erdoğan, som är trängd av Turkiets just nu flera krisande politikområden.

En taktlös utrikespolitik har resulterat i att Turkiet inte längre vill befattas med den tidigare deklarerade ”nollproblemspolitiken” (sıfır sorun). Istället har landet mer eller mindre konfliktfyllda relationer med praktiskt taget samtliga grannländer, liksom EU och USA.

Ekonomin, som var en viktig del av AKP:s ursprungliga framgångar, är i gungning. Landet har svårt att locka utländskt kapital och bytesbalansen dras med ett stort underskott. Inflationen är hög och valutan tappar snabbt i värde. I kombination med att Erdoğan tycks vilja styra riksbankens arbete på egen hand finns det en sammantagen risk för en djup och allvarlig ekonomisk kris. Vice premiärminister Bekir Bozdağ försökte nyligen lugna medborgarna med att ”de som tror” (oklart vilka) att valutasituationen kommer att påverka valet misstar sig medan energiministern Berat Albayrak mer öppenhjärtigt talade om en ”externt planerad operation”.

Regeringens företrädare kan med lätthet avfärda kritik genom att utmåla politiska motståndare som inhemska och utländska konspiratörer som vill destabilisera Turkiet. Metoden är utstuderad och har varit ett ofta brukat narrativ från regeringen i denna valrörelse. Vice premiärminister Hakan Çavuşoğlus uttalande om att ett oppositionellt samarbete innefattande flera etablerade partier (se faktaruta) bör betecknas som en “allians av förrädare” är typiskt. Med ett stadigt grepp om landets medier kan AKP etablera myter som får stå oemotsagda, som när president Erdoğan i ett valtal i det kurdiskdominerade Diyarbakir häromveckan hävdade att ”kurdfrågan är löst”, trots att minoriteters politiska och kulturella rättigheter lyser med sin frånvaro.

HDP:s fängslade presidentkandidat Selahattin Demirtaş framför ett av två tal som han enligt vallagen har rätt till i den statliga tv-kanalen TRT. Talet är inspelat i fängelset i Edirne. Skärmdump från HDP:s Twitterkanal.

Ett parti i fokus

I en valrörelse där undantagstillstånd råder, huvudkandidaterna inte möts i debatter, det prokurdiska vänsterpartiet HDP:s kandidat Selahattin Demirtaş sitter i fängelse sedan november 2016 och journalister riskerar såväl sitt jobb som sin frihet när de gör sitt jobb är det svårt att nyansera den bild som förmedlas av regeringen. Hur tillgängliga verktyg för att forma opinionen används har varit relativt tydligt i valrörelsen.

Det finns exempelvis ett mönster i hur det statliga mediebolaget TRT behandlar partier och kandidater. I en sammanställning av antalet minuter som presidentkandidaterna syntes i TRT:s huvudsakliga nyhetssändningar kom organisationen Transparency International Turkey fram till att Erdoğan sändes i 105 minuter, medan huvudmotståndaren İnce bara syntes i 37 minuter under perioden 4-31 maj. De resterande fyra kandidaterna, däribland den rutinerade politikern Meral Akşener som nominerats av sitt nystartade İyi Parti, fick dela på totalt 21 minuter, av vilka Selahattin Demirtaş fick nöja sig med tre sekunder.

Även om kandidaterna har rätt till två tiominuterssändningar i ett tal-till-nationen-liknande format är siffrorna talande för vilket utrymme oppositionen får i det politiska samtalet. Fördelningen är ungefär densamma i de privata kanalerna. Bland åtta av Turkiets större nyhetskanaler, exponerades AKP i totalt 354 timmar, CHP 79 timmar och HDP 0 timmar mellan 30 april och 3 juni. Flera kanaler har uteslutit oppositionen helt och hållet, enligt sammanställningen gjord av CHP-representanter i TV- och radio-överstyrelsen RTÜK.

En väg ut

Nya arenor skapas för att konkurrera med de alltmer likriktade traditionella medierna. Sedan det nedslagna kuppförsöket 2016 och folkomröstningen om att ge presidentämbetet utökade befogenheter ifjol har nätbaserade medier fått allt centralare roll för AKP-kritiska opinionsbildare, konstaterar Reuters Institute for the Study of Journalism. Finansiella svårigheter, ett krångligt regelverk och politiska påtryckningar gör dock att nya aktörer har svårt att etablera sig på nätet.

Trots hårda tag mot internetanvändare, där regeringskritiska delningar kan leda till frihetsberövanden, är sociala medier ett av få forum för att uttrycka sig relativt fritt, även om det finns exempel på att flera av de större sociala plattformarna har gått turkiska censurkrav till mötes. Oppositionspartierna har med andra ord fått navigera i en snårig terräng för att nå ut med sina budskap.

Det finns givetvis stora väljargrupper som kommer att rösta emot Erdoğan just av de skäl som nämns ovan. När propagandan inte får fäste är den knappast någon politisk fördel för AKP. De väljare som följt de få återstående oberoende medierna, som tidningarna BirGün och Cumhuriyet eller nätpublikationen Medyascope.tv, har kunnat åtnjuta en balanserad rapportering oaktat svaga resurser. Dessa kommer dock inte i närheten av de mer etablerade och resursstarka mediebolagens räckvidd.

Oppositionen kan mycket väl utmana AKP och MHP trots att valrörelsen gör att proceduren knappast kan sägas ha varit fri och rättvis. I parlamentsvalen har bittra rivaler kunnat enas för ett valtekniskt samarbete (se faktaruta). Mycket tyder på att CHP:s karismatiske kandidat Muharrem İnce, fysikläraren som gått från att vara en relativt marginaliserad kemalist till att bli en folklig politiker med en inkluderande politisk profil, kan locka AKP-kritiker från många läger vid en eventuell andra valomgång. Därför håller Turkiet andan på båda sidor av regeringsmakten.

CHP:s kandidat Muharrem İnce har chans att gå till andra valomgången i presidentvalet. Foto: Shutterstock

Enad opposition?

Valrörelsen har visat att yttrandefriheten vid sidan av sitt egenvärde fyller en instrumentell funktion som är direkt avgörande för att motverka ytterligare splittring i Turkiet. Det är denna insikt som har gjort att flera stora oppositionella rörelser nu kunnat enas om en minsta gemensam nämnare: att bygga upp rättssäkra institutioner utifrån en maktdelningsprincip, återställa en bräcklig men ur demokratisynpunkt mer pålitlig parlamentarism och respektera yttrandefriheten. AKP:s alltmer auktoritära inriktning har därmed skapat en starkare motståndare, som trots all motvind tror sig ha chansen att avbryta det sextonåriga AKP-styret.

Om presidentvalet går till en andra valomgång pekar mycket på att oppositionen fortsatt håller samman den ideologiskt brokiga skaran av sekulära, islamister, socialdemokrater, liberaler, konservativa, nationalister och möjligen även socialister och HDP-nära kurder bakom Muharrem İnce.

Anhängare till president Erdoğan och AKP på ett valmöte den 17 juni i Istanbul. foto: Shutterstock

Frågan är emellertid hur Erdoğan skulle förhålla sig till en valförlust. AKP hade hoppats på kvalificerad majoritet men kunde inte bilda regering på egen hand efter parlamentsvalet i juni 2015. Istället utlyste man nyval samma år och gav upp de knackiga fredssamtalen med PKK, varpå intensiva väpnade strider följde. Den återupptagna konflikten ledde enligt FN till att cirka 2 000 dödades och uppemot 500 000 fördrevs från sina hem.

En konkret farhåga rör hur pålitlig valproceduren blir. Den viktiga och jämna folkomröstningen ifjol kantades av anklagelser om oegentligheter under valdagen. Att en av få synliga effekter av de landsomfattande Gezi-protesterna 2013 är det snabbt växande frivillignätverket för valobservation, Oy ve Ötesi, är knappast någon slump då många medborgare känner låg tillit till valprocedurer.

Alldeles oavsett valresultaten den 24 juni väntar sannolikt en turbulent framtid, även om en ekonomisk kris kan undvikas, utrikespolitiken bli mindre konfrontativ och den parlamentariska demokratin på sikt återupprättas. Ingen bedömare hyser illusioner om att vägen bort från den negativa utvecklingen de senaste åren kan åtgärdas på kort tid eller att den spretiga oppositionen kan hålla samman och lösa utmaningar på systemnivå, något som krävs för att skapa en varaktig fred, rättssäkra institutioner och utjämna politiska och ekonomiska ojämlikheter.

Mycket talar också för att ett regeringsskifte framöver kommer att bli besvärligt då det offentliga samtalet har präglats av misstänkliggöranden – och i vissa fall en avhumanisering – av oppositionen. Detta understryker åter värdet av att skydda yttrandefriheten, för att samhället inte ska polariseras ytterligare.