Nicaragua börjar få nog av Daniel Ortegas styre

Helgen den 16-17 juni skulle, var det meningen, bli början till slutet på den allt mer våldsamma konflikten i Nicaragua. Efter flera veckors arbete i det tysta och efter en generalstrejk utlyst av företagarorganisationen Cosep som paralyserat hela landet, hade biskopsmötet kallat till en ny Nationell dialog mellan regeringen och ”Medborgaralliansen för rättvisa och fred”, där företagare, talesmän för det civila samhället, bondeorganisationer och studentrörelsen är representerade.

Det gick trögt. Men efter elva timmars förhandlingar den första dagen lyckades parterna ändå enas om att bjuda in FN, EU och den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter för att bilda en sanningskommission i syfte att fastslå ansvaret för de över 170 dödsoffer som registrerats de senaste två månaderna. Man enades också om ett upprop till alla parter att upphöra med våldet.

Det var en framgång, om än hittills enbart på papperet.

Och hur bräcklig situationen är visades bara några timmar senare. Strax innan andra dagens sammankomst, då den Nationella dialogen skulle ta itu med de tunga punkterna på förhandlingsagendan, bland annat en tidtabell för president Daniel Ortegas och hans hustru och vice-president Rosario Murillos avgång, som biskoparna föreslagit, kom rapporter att en familj med fyra vuxna och två barn, åtta månader och två år gamla, bränts inne när deras trevåningshus, som hyser en madrassfabrik på första våningen, satts i brand.

Regeringen hävdar att det var oppositionsaktivister som kommit för att be om madrasser som satt eld sedan de fått nekande svar. Men andra vittnesmål hävdar att det var regeringstrogna paramilitärer, stödda av uniformerad polis, som kommit och begärt att få placera en krypskytt på taket. När de fick nej låste de in familjen i ett rum och satte sedan eld på huset. Filmer som grannar tagit med sina mobilkameror, liksom en övervakningskamera en bit längre bort stöder det påståendet. Två familjemedlemmar som överlevde genom att hoppa från andra våningen säger samma sak och förbannar Daniel Ortega för att ha dödat hela deras familj.

Strax efter mordbranden dödades två män inte långt därifrån när de höll på att montera ner en barrikad. Angriparna satte sedan eld på en av dem mitt på gatan. Offret var en veteran från sandinistgerillan som arbetade för regeringen.

Över 170 människor har dödats i oroligheterna i Nicaragua. Foto: VOA

Det har förekommit många våldsamma övergrepp sedan upproret överraskande bröt ut den 19 april. Men inga enskilda aktioner har varit så utstuderat grymma som dessa. Man skulle kunna vänta sig att en delad avsky inför dåden skulle underlätta den fortsatta dialogen. Men det kan lika gärna bli tvärtom. Visserligen slutade den andra, och sista dagen, av den Nationella dialogen med att det tillsattes ett par arbetsgrupper för att fortsätta förhandla. Men det är ingen garanti för att en lösning är nära.

Och det har fram för allt att göra med att Daniel Ortega och Rosario Murillo vägrar att erkänna det minsta ansvar för vad som hänt. I deras ögon är det de som är offer. De protesterande studenterna består, hävdar Daniel Ortega, egentligen av kriminella gäng som dödar varandra. Rosario Murillo har en annan beskrivning: ”små själar, ynkliga, tarvliga, mediokra varelser fyllda av hat – vampyrer som behöver blod”.

Det hela började med att ”las turbas” – till en del medlemmar av det sandinistiska ungdomsförbundet, till en del betalda paramilitärer – gick till attack mot en grupp pensionärer och studenter som protesterade mot en reform av pensionssystemet. När sedan polisen började skjuta och de första dödsoffren rapporterades och Daniel Ortega samtidigt gav order om att stänga ner de TV-kanaler han själv inte kontrollerar, och till på köpet påstod att demonstranterna var ligister som dödade varandra, så var det som om sociala medier exploderade.

Varje gång som det förekommit någon form av protestdemonstration, har Daniel Ortega skickat ”las turbas”. Och det har alltid fungerat. ”Las turbas” har visat musklerna, slagit med sina batonger, viftat med sina pistoler och polisen har stått vid sidan om utan att ingripa. Resultatet har alltid varit att demonstranterna flytt hals över huvud.

Protest mot förändringarna i pensionssystemet i staden Granada den 29 maj. Foto: Riderfoot/Shutterstock

Men inte den här gången. Den här gången strömmade ungdomar till från alla håll och kanter, ockuperade universitet, byggde barrikader och gick till motattack med slangbellor, molotovcocktails, hemmagjorda fyrverkeriraketer men framför allt genom att mobilisera till stora demonstrationer, större än någonsin tidigare i Nicaraguas historia. Enligt en Gallup-undersökning vill idag 70 procent av nicaraguanerna att Daniel Ortega och Rosario Murillo avgår.

Författaren Sergio Ramírez, som var vicepresident till Daniel Ortega under de första tio åren efter revolutionens seger 1979, säger att det som nu händer är uttryck för att den rädsla som under lång tid förlamat nicaraguanerna har släppt. Andra äldre nicaraguaner påpekar att upproret idag liknar det uppror som för 40 år sen drev bort Somoza från makten. Enda skillnaden är att rebellerna den här gången inte har vapen. De gamla revolutionärernas barnbarn misstror vapnen.

Daniel Ortega svär presidenteden 1985. Foto: Creative Commons

Men att det finns likheter mellan då och nu kan man se på det enda museet i Managua som handlar om sandinisternas revolution. Det är slitet och illa underhållet och ligger i en rondell strax intill den gamla basebollstadion och består egentligen bara av en del fotografier med lite text uppsatta på cementpaneler. Men det är ändå tillräckligt för att en motiverad lärare ska kunna levandegöra revolutionens olika etapper för sina elever.

Sol, regn och vind har dock gjort att de flesta bilderna grånat och lossnat och det kommer inte längre särskilt många skolklasser hit. Men mitt i den lite deprimerade grå slitenheten finns ett foto som står ut. Det är i färg och är taget av den amerikanska fotografen Susan Meiselas och visar en ung man med basker som står vid en barrikad och just ska till att vräka iväg en brinnande molotovcocktail. Det var över 40 år sen bilden togs. Men det skulle lika gärna ha kunnat vara igår. Till och med barrikaderna ser likadana ut, byggda av en speciell slags gatsten som började tillverkas på en av Somozas cementfabriker strax efter jordbävningen 1972.

Men även om det ser likadant ut, så är det inte likadant. 1979 fanns en välorganiserad gerillaarmé och en organisation, FSLN, som styrde hela processen. Idag finns inga självklara ledare och nästan ingen organisation.

Men den stora skillnaden är ändå vem man slåss emot. 1979 slogs man mot en familjedynasti, Somoza, som suttit vid makten i nära 50 år och som kontrollerade såväl politiken, ekonomin som militären. Vad kampen i grunden handlade om var att erövra en demokrati som aldrig funnits i Nicaragua.

Idag handlar kampen om att försvara den demokrati som erövrades då.

Det som gör kampen så dramatisk och kanske också episk på ett lite tragikomiskt sätt är att den som står i vägen idag är densamme som lyftes till makten 1979. Att en av de vanligaste parollerna de senaste veckorna har varit ”Ortega y Somoza -– la misma cosa” (”Ortega och Somoza – samma jävla sak”) är därför inte särskilt svårt att förstå.

Daniel Ortega med hustrun och vicepresidenten Rosario Murillo vid sin sida. Foto: Fernanda Le Marie - Cancillería del Ecuador

Biskoparnas förslag till hur konflikten ska lösas är att hitta en metod inom konstitutionens ramar för att tidigarelägga nästa val och på det sättet få slut på Daniel Ortegas och Rosario Murillos maktinnehav. Enligt rykten från USA:s ambassad i Managua har Daniel Ortega sagt att han kan tänka sig att gå med på att tidigarelägga valet, men absolut inte att avgå.

Många nicaraguaner som är trötta på kaoset menar att det bästa vore att ”de tog sina pengar och stack”. Precis som Somoza. Vilket dock är lättare sagt än gjort.

Det finns många skäl till att Daniel Ortega och Rosario Murillo klamrar sig kvar vid makten. Men det avgörande är kanske att de upplever sig som utvalda att styra Nicaragua. Murillos övertygelse har sina rötter i hennes esoteriskt färgade religiositet som kan ta sig ganska bisarra uttryck som detta att ha tre ringar på varje finger, inklusive tummarna, men som fram för allt manifesteras i hennes dagliga budskap i radio där hon behandlar allt från högt till lågt som vore det Guds budskap.

Daniel Ortegas övertygelse har under åren också kommit att präglas av Murillos religiositet, men har sin grund i en grovhuggen deterministisk marxism. Det var den som var drivkraften när han efter det omskakande valnederlaget mot Violeta Chamorro 1990 bestämde att det var hans plikt att inte bara återta presidentposten, utan att fram till dess styra Nicaragua ”underifrån”. Att ha förlorat valet var, i Ortegas ögon, ett historiskt misstag – det var helt enkelt omöjligt att ett kapitalistiskt projekt kunde segra över ett socialistiskt. Det gick emot all historisk logik.

På det mer handfasta planet blev han en av de ivrigaste tillskyndarna av ”la piñata”, omskrivningen av processen mellan valnederlaget och den nya presidentens tillträde 1990, då tusentals förstatligade egendomar privatiserades och skrevs över på enskilda sandinister på olika nivåer. ”La piñata” lade grunden till en lojalitet gentemot Daniel Ortega som mer hade att göra med tacksamhetsskuld än med någon slags ideologisk identifikation. Tack vare den kunde han organisera otaliga strejker, demonstrationer och protester av olika slag.

Men stödet räckte inte till att segra i val. Hans uttryckliga mål var därför att organisera en tillräckligt stor mobilisering för att tvinga bort den sittande presidenten. Han brukade berätta om hur den ecuadorianske presidenten hade tvingats bort på det sättet.

–Och, betonade han, det skedde utan att ett enda liv gick till spillo.

Men han lyckades aldrig få till stånd en mobilisering av den digniteten i Nicaragua. Det hade också att göra med att både armén och polisen under 1990-talet förvandlades från partiorganisationer, som de varit under sandinisternas tid vid makten, till professionella organisationer som följde lagarna men inte tog ställning för någon politisk ståndpunkt i övrigt. Både den nya armén och den nya poliskåren hölls fram som exempel på hur demokratin hade förankrats i Nicaragua.

Lösningen på dilemmat blev en cynisk kohandel med Andrés Aleman, en av de mest korrupta presidenter som Nicaragua haft. I utbyte mot att hjälpa Aleman undgå fängelse, gick han med på Ortegas krav att förändra vallagen så att det räckte med 35 procent av rösterna för att vinna ett presidentval i Nicaragua, ungefär det stöd Ortega kunde räkna med.

I valet 2006 fick Ortega 38 procent av rösterna, tre procent mer än nödvändigt.

Han tog effektivt itu med några av de katastrofala privatiseringsreformer hans liberala föregångare genomfört inom utbildningsväsendet och hälsovården. Han startade också en rad sociala program riktade mot de fattigaste grupperna i samhället.

Hyllning till Venezuelas förre president Hugo Chávez i Managua. Foto: Shutterstock

En stor del av reformerna finansierades via olika slags bistånd från Venezuela. Den jättebild av Hugo Chávez som är uppsatt på vad som kallas Hugo Chávez-rondellen i Managuas gamla centrum visar de starka banden mellan Ortega-Murillo och Chávez. Men trots det intog Daniel Ortega, till skillnad mot Chávez, en mycket pragmatisk hållning gentemot landets stora företagare, som fick olika former av skatteförmåner, förutom att presidenten hjälpte dem att etablera sig på den venezuelanska marknaden vars efterfrågan på jordbruksprodukter ökade i takt med att det venezuelanska jordbruket kördes i sank.

Denna ”praktiska populism”, som den kom att kallas, kombinerades med att familjen Ortega-Murillo kanaliserade resurser från det venezuelanska biståndet för att bygga upp ett eget företagsimperium. Men i takt med att krisen i Venezuela har fördjupats har biståndet upphört och Nicaraguas kassakistor är tomma. Där finns orsaken till den reform av pensionssystemet som utlöste krisen.

Men det som gjort konflikten så brutal beror på att Ortega steg för steg skaffade total kontroll över statliga institutioner och återpolitiserade polisen. Idag står återigen sandinisternas svart-röda fana bredvid den blå-vita nicaraguanska fanan vid alla polisstationer.

En grundlagsreform 2014 bekräftade Ortegas makt – förutom att den gör det möjligt för honom att ställa upp i val så ofta han vill, så innebär reformen att han är högste befälhavare både för polisen och militären.

Men de order att slå ner demonstranterna som han gett polisen har också haft konsekvenser; polischefen har avgått, flera poliser har vägrat lyda order och många har deserterat.

Granada, januari 2018. Foto: Susan M Jackson/Shutterstock

Med armén är situationen annorlunda. Den har inte deltagit i repressionen och dess överbefälhavare har också klarlagt att den inte kommer att delta. Men många misstänker att den gör det på ett kamouflerat sätt och att många krypskyttar och maskerade paramilitärer i själva verket är elitsoldater. Kritiker menar också att om armén verkligen vill agera i konstitutionens anda, så borde den avväpna de paramilitära grupperna. Men trots skepsisen så verkar de flesta kritiker vara ense om att arméns hållning är avgörande för hur den fortsatta dialogen kan komma att utvecklas.

Biskoparna förslag att tidigarelägga valet skulle kunna få stöd av armén och i så fall kanske också accepteras av Ortega-Murillo. Men i takt med att repressionen har blivit värre har oppositionen radikaliserats. Och idag är det många som kräver inte bara att Ortega-Murillo måste avgå inom de närmaste månaderna, utan också att de måste stå till svars både för de senaste månadernas våld och de ekonomiska transaktioner där statens pengar varit inblandade.

Många menar att vad Nicaragua behöver är en Cicig, den oberoende med FN-sponsrade juridiska och polisiära organisation mot korruption och straffrihet som finns i Guatemala och som bland annat bidragit till att den förre presidenten och hans vicepresident nu sitter bakom lås och bom (Läs: Guatemala visar att korruption kan bekämpas).

Att Ortega-Murillos främsta, mest radikala och artikulerade kritiker utgörs av deras tidigare kamrater i FSLN:s historiska ledning är ännu ett uttryck för den metamorfos som många beskriver som en reproduktion av somocismen.

Och som kanske, om inte biskoparna lyckas i sina strävanden, går samma öde till mötes.