Sánchez överraskar både anhängare och motståndare

Spanien har fått en ny socialdemokratisk regering under ledning av Pedro Sánchez utan att det politiska läget i det spanska parlamentet egentligen har förändrats nämnvärt. Den nya regeringen är på många sätt historisk. Det är första gången sedan demokratins återinförande på 1970-talet som en regering tillträder till följd av en misstroendeomröstning i parlamentet (omröstningen hölls den 1 juni 2018) och aldrig tidigare har ett parti bildat regeringen med så pass tunt, eget parlamentariskt stöd (endast 84 mandat av 350). Därtill är 11 av 17 ministrar kvinnor, vilket är rekord i Spaniens demokratiska historia.

Regeringsskiftet kom till stånd efter flera domar avkunnats i de korruptionsmål som pågått under lång tid och där det konservativa Partido Popular stått i blickfånget. När det stod klart att höga företrädare för partiet dömdes till långa fängelsestraff och därtill att domstolen ifrågasatte den dåvarande statsministern Mariano Rajoys trovärdighet som vittne var uppenbarligen måttet rågat för oppositionen.

Mariano Rajoy och vice premiärminister Soraya Sáenz de Santamaría under budgetdebatten i kongressen den 23 maj. Foto: Pool Moncloa/Diego Crespo

I förstone var det osäkert om Sánchez och socialdemokratiska PSOE skulle lyckas uppbåda tillräckligt med stöd i parlamentet för att få igenom misstroendeförklaringen men efterhand sällade sig fler och fler partier till förslaget. Det nya vänsterpartiet Podemos var tidigt ute och stödde förslaget. När det baskiska PNV förstod att de katalanska partierna skulle stödja Sánchez förslag kunde de i sin tur helt enkelt inte riskera att framstå som det parti som ”räddade” kvar Rajoy vid makten. Sánchez hade också försäkrat sig om PNV:s stöd genom att erbjuda att regera på PP:s nyligen framtagna statsbudget (som PP hade förhandlat med PNV).

Det är något av ödets ironi att Rajoys politisk ledarstil till slut tvingade honom bort från makten medan Sánchez risktagande lönade sig. Rajoys stoicism har varit ett av hans utmärkande karaktärsdrag som förundrat många bedömare men som tjänat honom väl i partiet, som oppositionsledare och sedermera som premiärminister. Denna uppvisade orubblighet har delvis dolt en skicklig politisk taktiker men till sist blev det ohållbart för Rajoy att framhärda likt en sfinx mot bakgrund av korruptionsskandaler och den politiska krisen i Katalonien, även om den spanska ekonomin nu går bättre än på länge.

Sánchez däremot var uträknad efter att han tvingats bort från partiledarposten i PSOE till följd av sitt hårdnackade motstånd mot att släppa fram en PP-regering efter valet 2016. Men Sánchez lyckades trots allt bli återvald som partiledare av partiets medlemmar i maj 2017 och han satte sin politiska prestige på spel inför misstroendeomröstningen – och vann.

Demonstration mot nedskärningar i Madrid. Foto: Shutterstock

Vad kan då Sánchez och PSOE tänkas kunna göra i regeringsställning? Det saknas inte saker att ta tag i, för att uttrycka sig milt. Alltifrån ökad ekonomisk jämlikhet till pensioner och finansieringen av Spaniens självstyrande regioner står på agendan, men det är inte helt lätt att se hur regeringen ska kunna driva sin politik med så pass svagt parlamentariskt stöd. PP har sagt att man ska driva ”stenhård” opposition, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på hur partiet hamnade i opposition.

Baskiska och katalanska partier förväntar sig säkert något som tack för att hjälpen, men det är osäkert vad PSOE egentligen kan erbjuda dem. Katalansk självständighet är tabu för PSOE (liksom för PP). Podemos kommer med största sannolikhet kräva vänsterpräglade ekonomiska reformer medan det nya mitten-höger partiet Ciudadanos snarare vill se ett ökat inslag av marknadsliberala lösningar i Spanien. Ciudadanos stödde inte heller förslaget om misstroendeomröstning utan hade nog hellre sett att Rajoy avgått och utlyst nyval istället i och med att partiet gör så pass bra ifrån sig i opinionsundersökningarna.

Mycket tyder dock på att Ciudadanos är tämligen ensamma om att vilja ha nyval vilket delvis förklarar varför Sánchez lyckades få igenom en misstroendeförklaring. Det verkar inte heller alltför långsökt att tänka sig att Sánchez och PSOE försöker hålla sig kvar i regeringsställning så länge som möjligt i syfte att uppvisa regeringsdugligt och ansvarstagande inför nästa val. Men få skulle nog våga satsa några större summor pengar på att man lyckas sitta kvar hela mandatperioden. Frågan är väl om man lyckas sitta året ut.

Parlamentets underhus, kongressen, i Madrid. Foto: Shutterstock

Dilemmat för PSOE är att man inte kan härda ut ”för länge” då det kan riskera att få Sánchez och partiet att framstå som maktfullkomligt och arrogant. Trots det kniviga parlamentariska läget har Sánchez lyckats få till en till synes mycket kompetent regering med bland andra Nadia Calviño som ekonomiminister (hon kommer direkt från en hög post i EU-kommissionen) och flera ”tunga” namn inom PSOE såsom Carmen Calvo (vice statsminister), Josep Borrell (utrikesminister) och José Luís Ábalos (infrastrukturminister) samt även personer utanför partiet (till exempel astronauten Pedro Duque som forskningsminister).

Iñaki Gabilondo på El País beskriver detta som en ”häpnadsväckande” bedrift och Enric Juliana på La Vanguardia menar att Sánchez regering bär tydliga liberal-progressiva särdrag à la Kanadas Justin Trudeau. Möjligen kan detta borga för att den splittrade oppositionen får svårare att blockera regeringens politik. Sánchez ställning kanske faktiskt på så vis är starkare än vad den ser ut att vara. Men PSOE måste nog ändå utlysa nyval i en inte alltför avlägsen framtid, inte minst för att värja sig för argumentet att partiet regerar trots att man inte ”vunnit” väljarnas förtroende utan enbart dragit nytta av att parlamentet inte längre kunde tolerera Rajoy.            

På ett symboliskt plan kan Spaniens nya regering på många sätt sägas knyta an till grundläggande teman i spansk politik alltsedan demokratiseringen. Social och ekonomisk modernisering har varit ledstjärnor för många spanska regeringar och det höga antalet kvinnliga ministrar samt Sánchez fokus på ekonomisk jämlikhet ligger helt klart i linje med målsättningen om att säkerställa att det spanska samhället fortsätter att moderniseras.

Europeisering är ett annat grundläggande tema och den spanska regeringen har en utpräglat EU-vänlig framtoning. Detta har man så klart redan lagt märke till i Bryssel, Berlin och Paris och till skillnad från det nu populist-styrda Italien, som framstår som alltmer av ett problem för EU, vill PSOE och Sánchez framhålla att Spanien vill bidra konstruktivt till att lösa EU:s många och komplicerade kriser. Men om Mariano Rajoy främst ville visa för Tyskland och Angela Merkel att Spanien var förmöget att upprätthålla budgetdisciplin och reformera sin ekonomi så kan man tänka sig att Sánchez snarare vill stödja Frankrike och Emmanuel Macrons vision om reformer av euron och ett mer socialt ansvarstagande EU.  

Demonstration för katalansk självständighet i Barcelona, mars 2018. Foto: Shutterstock                

Förutom det kniviga parlamentariska läget kommer krisen i Katalonien att vara en av de största utmaningarna för regeringen Sánchez. Redan har tonläget mellan Madrid och Barcelona förbättrats något i jämförelse med de oerhört låsta positioner som intagits mellan parterna efter den illegala folkomröstningen i oktober förra året och Madrids direktstyre av Katalonien som följde på den katalanska självständighetsförklaringen. PSOE och Sánchez har tidigare sagt att man är öppna för att diskutera en författningsreform samt finansieringen av Spaniens självstyrande regioner men man kan inte acceptera katalansk självständighet. Förhandlingsutrymmet för den spanska regeringen är också som sagt mycket begränsat på grund av det parlamentariska läget.

Men nu är Madrids direktstyre hävt och en ny regering på plats i Barcelona. Splittringen inom det läger som förespråkar självständighet ser ut att tillta mellan dem som vill förhandla med Madrid och de som vill framhärda med konfrontation. Inom PDeCAT (den avsatte regionpresidentens Carles Puigdemonts parti) växer dessa motsättningar. De som vill återgå till förhandlingar med Madrid vill gärna ha något konkret att peka på innan partikongressen i sommar men det är svårt att se vad Sánchez kan göra innan domarna avkunnas mot de katalanska politiker som frihetsberövats i väntan på rättegång anklagade bland annat för uppror mot spanska staten.

Dessa fängslade politiker eller politiska fångar (beroende på hur man ser på saken) försvårar helt klart alla ansträngningar att återgå till förhandlingsbordet. Tiden är knapp och om Puigdemont därtill utelämnas till Spanien från sin arrest i Tyskland är det inte otänkbart att positionerna återigen snabbt låses i ömsesidigt uteslutande positioner. Men Sánchez har hittills överraskat både anhängare och motståndare. Låt oss hoppas att parterna i den katalanska krisen lyckas över förväntan väl att hitta vägar framåt och ut ur den låsta situation som rått fram tills nu. Politik är ju det möjligas konst, sägs det ju. Det som var omöjligt igår i spansk politik kanske är något mer möjligt idag.