”Århundradets uppgörelse” kan bli ännu en spik i kistan

Med sin flytt av USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem, provisoriskt inhyst i ett tidigare konsulat, drog Trump ett streck över årtionden av amerikansk Mellanösternpolitik. Medan tidigare USA-presidenter ville invänta ett fredsavtal mellan parterna före en ambassadflytt från Tel Aviv till Jerusalem, har Trump spelat bort medlarens bästa kort och försvagat utsikterna till en tvåstatslösning, där Jerusalem är tänkt att vara huvudstad för två stater, både Palestina och Israel.

Ambassadinvigningen – med Trumps svärson och sändebud Jared Kushner i talarstolen, som om USA var en monarki – fläckades av blod när israeliska prickskyttar sköt ned unga demonstranter vid Gazas gränsstängsel. Med Kushners ord var dessa unga ”en del av problemet”, inte lösningen.

De unga som gick mot gränsstängslet hyste inga illusioner om att deras liv var något värt. För Gazabor, instängda i blockad, är livet obarmhärtigt. Kanske tänkte somliga att deras död skulle få större betydelse än deras liv, om de offrade sig för att låta minnet av Trumps ambassadflytt förknippas med blod. Somliga kanske påverkades av Hamasledare, som uppmanade unga män att röra sig mot den israeliska armén. Men en av de den israeliska journalisten Amira Hass kontakter i Gaza säger med förtrytelse att ingen demonstrerade i någon annans namn och ”vi har fått nog av att dö i tystnad”.

Den en palestinska tidningen al-Quds rapporterar om blodbadet i Gaza. Skärmdump från alquds.com

Runt om i den palestinska diasporan – bland de miljontals palestinier som lever utanför ockuperat område – följdes dramat i Jerusalem och Gaza med heta känslor. Så också i Libanon, där en del palestinier bussades till ned södra Libanon på själva symboldagen den 15 maj för palestiniernas nationella katastrof (nakba) för 70 år sedan, då en majoritet av deras förfäder fördrevs eller flydde från sina hem i tron att det bara skulle bli en tillfällig flykt.

Nakbadagens blodiga drama i Gaza upprepades inte i Libanon, trots de palestinska flyktingarnas frustration. Hizbollah, landets främsta maktfaktor, lät inga palestinier närma sig demarkationslinjen mot Israel. Det Iranstödda och shiitiska Hizbollah vill inte ha en ny konfrontation med grannen i söder. Libanons gräns mot Israel är lugnare än någonsin, konstaterar bedömare i Beirut.

Vilka långsiktiga återverkningar ambassadflytten kommer att få – utöver Gazabors död och skottskador – är för tidigt att säga. Men på tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace, som har ett regionkontor i Beirut, påpekar kommunikationschefen Mohanad Hage Ali att arabvärlden ännu inte har hämtat sig från chocken.

–Klart är dock att det som hänt har fört upp Palestinafrågan på bordet igen i arabvärlden och bland muslimer världen över, säger han.

Om Trumps administration tar nästa steg och lanserar en aviserad Århundradets uppgörelse, riskerar ännu fler spikar att slås i tvåstatslösningens kista. Det cirkulerar rykten om vad denna plan kan innehålla.

Palestiniernas president Mahmoud Abbas har sagt att det inte blir något av ”Århundradets uppgörelse” – och utan palestinsk medverkan blir Trumps försök att rita om kartan i Mellanöstern knappast möjlig. Men Abbas är gammal, 82 år, och splittringen mellan hans Fatah, som styr över delar av Västbanken, och Hamas, som styr över Gaza, är djup. Den planerade försoningen mellan dem ser inte ut att äga rum i närtid. Det försvagar den palestinska sidan.

USA:s ambassadör David Friedman och Israel premiärminister Benyamin Netanyahu vid invigningen av USA:s ambassad i Jerusalem. Foto: US embassy Jerusalem

I Israel känner premiärminister Netanyahu och den nationalistiska högern vinden i ryggen från Trump i sin koloniseringspolitik på Västbanken och östra Jerusalem – trots att den strider med de folkrättsliga principer som EU står fast vid, åtminstone till namnet, och som tydliggörs i FN-resolution 2334, vilken president Obama släppte igenom strax före maktskiftet i Vita huset.

Utan öppna landförbindelser mellan Västbanken och Gaza och utan Östra Jerusalem som Palestinas huvudstad finns inte förutsättningar för en tvåstatslösning. Alternativet som somliga drömmer om, en enstatslösning med lika rättigheter för alla invånare mellan ”floden och havet” (Medelhavet och Jordanfloden), accepteras inte i Israel, och inte heller i huvudstäder som kan påverka processen.

Så vad återstår? I Libanon talas om att Trump tänker lansera en ”trestatslösning” – varmed menas att Israel får behålla de flesta bosättningar på Västbanken och ha fortsatt kontroll av västra Jordandalen, medan Jordaniens kung nominellt skulle återfå myndighet över delar av Västbanken, medan Egypten skulle återta kontrollen av Gaza – och att drömmen om en palestinsk stat därmed skulle upphöra.

Talet om en ”trestatslösning” innebär också att Israels araber blir etniskt rensade och hamnar på andra sidan gränsen, vilket Israels försvarsminister Avigdor Lieberman har förordat, påpekar Mohanad Hage Ali på tankesmedjan Carnegie.

–Ett sådant förslag är helt oacceptabelt, om det läggs fram. Det skulle innebära att araber och den islamiska världen förolämpas än en gång, vilket skulle skapa ny jordmån för terroristhandlingar, ny rekryteringsbas för jihadister. Vi ser redan nu hur al-Qaida har börjat fokusera på Palestina. Men de som har allra mest att förlora på terrorhandlingar är i själva verket palestinierna, säger Mohanad Hage Ali, själv libanes.

Demonstration i Ramallah på nakba-dagen 2012. Foto: Ryan Rodrick Beiler/Shutterstock

Trump och Netanyahu vill ha bort den palestinska flyktingfrågan från bordet, alltså kraven från miljontals ättlingar till flyktingarna från 1948 att ha rätt till återvändande eller kompensation. I världssamfundet råder bred samsyn om att rätten till återvändande, som den uttrycks i FN-resolution 194, måste förverkligas i en palestinsk stat, medan endast ett symboliskt antal väntas få rätt att återförenas med släktingar i staten Israel.

Men Trump vill montera ned FN-organet Unrwa, som ger palestinska flyktingar humanitär hjälp i form av skolor och sjukvård. USA:s nedskärningar till redan fattiga och utsatta lägerflyktingar har försatt Unrwa i sin värsta kris hittills. Värre kan det bli när kassakrisen blir akut senare i sommar.

Den förhärskande linjen i Israel är att palestinska flyktingar måste integreras i arabiska grannländer – eftersom Israel har gett plats för hundratusentals judar som en gång tvingats lämna sina hem i Irak, Syrien, Jemen, Egypten och andra delar av arabvärlden.

Men erfarenheten visar att det inte går att lösa den palestinska flyktingfrågan på sikt utan ett erkännande från Israel om det lidande som flyktingarna från 1948 har fått utstå. 70 år senare känner de sig inte välkomna i arabiska grannländer. Egypten erkänner inte palestinier som flyktingar och där kan de varken registreras av Unrwa eller UNCHR. De som har flytt undan kriget i Syrien har fastnat i bedrövliga förhållanden i grannländerna. Palestinier som flydde över Jordanfloden 1948 är jordanska medborgare, men eftersom de och deras ättlingar nu utgör majoriteten av Jordaniens befolkning kan de inte få samma ställning i statsapparaten som ”östbankarna”, de som har sitt ursprung öster om Jordanfloden. Men värst diskriminerade är palestinierna i Libanon, där de är statslösa och lever under apartheidliknande förhållanden.

I detta lilla Medelhavsland bor nära hälften i något av Libanons tolv palestinska flyktingläger, medan andra bor i 159 särskilda palestinska områden. Palestinierna i Libanon står till och med längre ned på samhällsstegen än de syriska flyktingar i Libanon som omfattas av UNHCR:s mandat. (Men 2015 upphörde UNHCR att registrera syriska flyktingar, efter påtryckningar från den libanesiska staten).

År efter år får palestinier i Libanon betala för gammal ost – för att PLO etablerade en stat i staten under inbördeskriget, före Israels invasion 1982, när PLO kastades ut. Libaneser är idag rädda för att en integration av statslösa palestinska flyktingar skulle rubba landets sköra maktfördelning som bygger på religiös tillhörighet. I Libanon har det inte gjorts en folkräkning sedan 1932, eftersom man vet att det är politiskt explosivt. De statslösa palestinierna är så gott som uteslutande sunnimuslimer, varför främst shiamuslimer och kristna i Libanon vägrar tanken på att ge dem medborgarskap.

Flyktinglägret Sabra i Libanon. Foto: Catay/Shutterstock

Registrerade palestinska flyktingar i Libanon är enligt FN-organet Unrwa  över 450 000, men i verkliga tal lever knappt 175 000 kvar där, enligt en nyligen gjord folkräkning som gällde enbart palestinska flyktingar. 

Men inte heller dessa nedskrivna tal ger palestinier chans att känna hemortsrätt i Libanon. De får varken äga mark, lägenheter eller hus och inte ärva fastigheter som är förvärvade före 1999. Libanesiska kvinnor, som är gifta med utländska män, får inte ge sina medborgarskap till barnen. Det talas om att göra slut på denna diskriminering, men lagstiftarna tänker ändå göra undantag för libanesiska kvinnor som är gifta med syriska eller palestinska män. Barn i sådana äktenskap ska även fortsättningsvis fråntas rätten att bli libanesiska medborgare. 

De statslösa palestinierna är också utsatta för yrkesförbud: de får inte jobba i ett antal karriäryrken. Men hyckleriet är omfattande, så palestinska ingenjörer, läkare och tjänstemän jobbar i många fall svart på libanesiska inrättningar, till och med i statsförvaltningen.

–Men vi får aldrig sätta våra namnteckningar under expertutlåtanden och vi får lägre lön än våra libanesiska kolleger, säger en bitter palestinsk man som svartjobbar på en libanesisk arbetsplats.

Just för att palestinierna inte har någon framtid i Libanon, har de svårt att få visum, också för arbetsresor och släktbesök, eftersom utländska myndigheter fruktar att de kommer att söka asyl. Desperationen kan driva unga statslösa till kriminalitet eller extrema grupperingar som har en lön att erbjuda. Men de flesta unga palestinier i Libanon verkar drömma om att emigrera. Många sätter sin lit till att smugglare ska ta dem till Europa – ofta via omvägar i Latinamerika – och skuldsätter sig för att kunna lämna Libanon.

Kvar i de slitna flyktinglägren, från Nahr al-Bared i norr till Rashediyeh i söder, följer människor världspolitiken. En man ritar i mitt block upp konturerna av en tänkt kartbild, det han tror kan bli resultatet av Trumps ”Århundradets uppgörelse”, hundra år efter Balfourdeklarationen och Sykes-Picot-avtalet, som förändrade Mellanöstern. ”Kanske kan vi flytta till ett landområde på den egyptiska Sinaihalvön, intill Gaza, där vi kan leva som riktiga medborgare”, resonerar han. ”Nu är det bara de som kan ta sig till Europa som kan känna sig som fullvärdiga människor”, säger han modstulen.

Men skeptikerna väntar sig inte några smulor från Trumps bord, utan anar att nya stora krig väntar.

I alla händelser är situationen ohållbar för dessa flyktingar i tredje eller fjärde släktled som varken har medborgarskap, rätt att återvända till förfädernas land eller legala vägar till tredje land.