Israel hoppas att Putin kan mota bort Iran i Syrien

Syriska regeringstrupper måste vara de enda som bemannar Syriens gränser i söder, förklarade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov på en presskonferens i den 28 maj. Hans underförstådda budskap är att iranska Quds-styrkor måste backa. Enligt Israels Channel 2 är Lavrovs utspel resultatet av en överenskommelse mellan Israel och Ryssland. 

Israel kan inte tvinga bort den iranska närvaron i hela Syrien med mindre än att det blir ett regionalt storkrig. Men efter israeliska bombningar mot iranska ställningar den 10 maj, vilka kom som ett svar på iranska raketattacker mot det av Israel ockuperade Golan, sade sig Israel ha slagit ut större delen av Irans militära infrastruktur  i Syrien.

Men Israel söker också rysk hjälp för att dra upp röda linjer för Iran och dess allierade bland shiamiliser i Syrien, så att Iran inte får möjlighet att bygga upp "ett strategiskt hot i Syrien på samma sätt som Hizbollahs enorma arsenal av rakter och missiler har byggts upp i Libanon", skriver den seniore israeliske militäranalytikern Shlomo Brom  vid INSS, Institute for National Security Studies, i Tel Aviv.

Han menar att Ryssland behövs för att ”försöka medla mellan de båda fienderna och förhindra en upptrappning av konflikten.” Den israeliske veterandiplomaten Oded Eran, också han knuten till INSS, menar att israeliska operationer mot det iranska revolutionsgardets Quds-styrkor i Syrien handlar om att ”köpa tid”, så att beslutsfattare i både Jerusalem och Teheran hinner överväga nästa steg – samt att ge Ryssland utrymme att förhindra fler direkta konfrontationer mellan Israel och Iran. "Båda sidor verkar motvilliga att ge sig in på en storskalig militär duell, men de måste vara extremt försiktiga så att de inte feltolkar och felbedömer varandra", skriver Oden Eran i den Moskvabaserade tankesmedjan Valdai Clubs nättidning. 

Ryssland har, som en av garanterna för Assadregimens fortlevnad, och i kraft av sina goda relationer med både Israel och Iran, en särskild sits i Syrienkriget. Rysslands goda relationer till Israel stärks av de många personliga band som skapades efter den stora ryska invandringen till Israel på 1990-talet. Personkemin mellan president Putin och premiärminister Netanyahu har också betydelse. De möttes bara timmar innan israeliskt stridsflyg gick till attack mot iranska mål i Syrien den 10 maj.

Samtidigt är Ryssland en viktig vapenleverantör till Iran, medan ryskt stridsflyg i Syrien har gett iransk militär på marken täckning från luften. 

Ett ryskt stridsflygplan landar på en bas i Latakia, Syrien. Foto: mil.ru

Men helt och fullt kan varken israeler eller iranier lita på Moskva. ”Ryssland vänder bort blicken när Israel bombar iranska ställningar i Syrien, samtidigt som de vänder bort blicken när Iran skickar vapen till Hizbollah”, hävdar bedömare jag mött i Beirut.

Moskvas möjligheter att påverka Iran stärktes med president Trumps beslut att ta USA ur kärnenergiavtalet JCPOA. Teheran har inte råd att äventyra sina relationer till Moskva. 

Israels missilförsvar är numera effektivt, vilket visat sig vid iransk beskjutning mot Golanhöjderna. Men i både Israel och Libanon minns människor vad Libanonkriget 2006 kostade respektive sida. Det startades efter ett gränsintermezzo när Hizbollah kidnappade israeliska soldater – och slutade med ett eldupphör efter 34 dagar, sedan israeliskt bombflyg lagt stora delar av Beiruts södra förorter i grus och aska, liksom Hizbollahfästen i södern. Men den libanesiska shiamilisen höll ut längre mot Israel än vad några arabiska regeringstrupper gjort och tillfogade Israel skada och dödsoffer genom raketer som slog ned mitt i israeliska städer som Haifa. Jag var själv där under kriget och såg effekterna på marken, liksom vanliga israelers reaktioner. 

Direkt efter eldupphör reste jag till Libanon och såg hur Hizbollah snabbare än någon annan part inledde återuppbyggnadsarbetet. Under de tolv år som har gått sedan dess har Hizbollah inte bara byggt upp raserade stadsdelar i Beiruts södra förorter utan tros också ha utökat sin arsenal och skaffat missiler med mycket större räckvidd och träffsäkerhet än 2006.

Israeliskt pansar och artilleri övar i Golan. Foto: Eden Briand/IDF

Varken Israel eller Iran vill ha ett storkrig kring Syriens södra gränser just nu. Iran ”spelar schack” mot Israel, men vinnlägger sig också om att deras attacker mot israeliska mål ska ske inom det av Israel ockuperade Golan, eftersom attacker mot Israel inom 1967 års gränser skulle orsaka mycket kraftigare internationella reaktioner, resonerar bedömare i Beirut.

Men libaneser oroar sig på goda grunder för att misstag kan sätta fart på ett nytt regionalt storkrig som ingen part i Libanon vill bli indraget i. Inte heller Hizbollah vill se en sådan utveckling. Libanons gräns mot Israel är nu lugnare än vad den någonsin har varit, lyder budskapet.

I Beirut framhålls att Hizbollah har dragit ned på sin närvaro i Syrien på senare tid, som följd av en överenskommelse med Libanons premiärminister Saad al-Hariri (själv sunnimuslim) – för att undvika att Libanon blir indraget i en regional konflikt. Kriget i Syrien har också kostat Hizbollah mycket. På de syriska slagfälten har Hizbollahs milismän förlorat fler soldater än i krigen mot Israel, samtidigt som de har skaffat sig nya militära erfarenheter. 

Medan Ryssland haft herraväldet i luften i Syrien har Iranstödda shiamiliser hjälpt Assadregimen på marken, som vid erövringen av östra Aleppo och i ett senare skede Damaskus förorter i östra Ghouta. Men även om Hizbollah har minskat sin närvaro i Syrien, bortsett från gränstrakterna mellan de båda länderna, tänker de inte äventyra transportvägarna av iransk vapenteknik via Syrien.

Hizbollahmöte i södra Libanon. Foto: Shutterstock

I Israel finns kanske de som tror att Iran försöker skapa en syrisk version av Hizbollah – men det är en chimär, heter det i Beirut. Andelen syrier, som tillhör samma religiösa gren som majoriteten i Iran, shiaislams tolvsekt, är försumbar. President Bashar al-Assad, en sekulär diktator, klarar sig inte utan stöd från Ryssland, Iran och Hizbollah. Men den minoritet han tillhör, alawiterna, har bara smärre beröringspunkter med shiaislams tolvsekt och hans Baathparti står för en ideologi som är väsensskild den islamiska republikens shiamuslimska fundamentalism. På 1970-talet utfärdade en libanesisk shialedare, Musa Sadr (som senare försvann under mystiska omständigheter i Libyen), en fatwa om att alawismen är en del av shiaislam. Men det var snarare politiskt än religiöst motiverat.

När shiitiska milisstyrkor har slagits på Assadregimens sida har de haft även religiösa bevekelsegrunder: I Damaskus södra förorter ligger en av shiaislams viktigaste helgedomar, Sayyida Zainab-moskén, som enligt shiitisk tradition är gravplats för profeten Mohammeds dotterdotter Zainab. Före kriget vallfärdade shiamuslimer från alla världsdelar hit. Här kunde man förr om åren se pilgrimer gråta vid Zainabs grav. De stack in papperslappar med sina innersta önskningar, kanske om bot och bättring mot sjukdomar. Men shiamiliserna har också slagits för att motverka sunniextremism, som inte bara hotat Sayydia Zainab-moskén utan även shiitiska liv, som under terrorgruppen IS framfart.

– Medan Libanons sunnimuslimer betraktar Irans närvaro i Syrien som sekterism, motiverar shiamuslimer det med att Iran och Hizbollah behövs i Syrien för att bekämpa takfrism (den extrema sunnifundamenatalism som stämplar shiamuslimer som avfällingar och som lovliga byten), påpekar en libanesisk bedömare som kallar sig för ”sushi”, frukten av ett sunni-shiitiskt blandäktenskap.

Sayydia Zainab-moskén nära Damaskus. Foto: Creative Commons

Libanesiska sunnimuslimer gör gällande att afghanska och irakiska shiamuslimer flyttas in under iranskt beskydd till etniskt rensade, tidigare sunnidominerade områden i Syrien. Men det kan bara påverka befolkningssammansättningen marginellt. Den stora etniska rensningen i Syrien utgörs av de miljontals syrier som har flytt landet, och som främst tillhör landets sunnimuslimska majoritetsbefolkning. Den nya Lag 10  i Syrien, som kräver snabb bevisning för att hävda rätt till mark och fastigheter, kan leda till att miljontals syrier som flytt till grannländerna eller Europa förlorar sin fasta egendom. En libanesisk kvinna, förfärad av Irans och Assads krigföring, hävdar att ”här är sunnimuslimerna glada för att Israel står upp mot Iran”.

Det faktum att Hizbollah har lidit svåra förluster i det syriska kriget, påverkade inte deras kärnväljare vid Libanons val i början av maj. Tillsammans med sina allierade i den shiitiska Amal-rörelsen, ledd av talmannen Nabih Berri, och genom stöd från sina kristna allierade i Fria patriotiska rörelse, FPM, som står president Michel Aoun nära, har de säkrat en majoritet av platserna i parlamentet.

Valutgången fick en israelisk hök som utbildningsminister Naftali Bennet att förklara att han inte ser någon skillnad mellan Hizbollah och den libanesiska staten – underförstått att de alla är terrorister.

Men en nykter israelisk bedömare som journalisten Zvi Bar’el i Haaretz konstaterar att Israel har intresse av stabilitet och ekonomisk utveckling i Libanon. Libaneserna, inklusive Hizbollah, har mycket att förlora på ett nytt krig. ”Ju mer Libanon blomstrar, desto större avskräckande verkan har det israeliska hotet”, skriver Zvi Bar’el.

I Beirut lägger en källa ut texten om varför Hizbollah inte vill riskera ett nytt krig med Israel:

– För det första kan de inte räkna med lika mycket pengar från Iran denna gång för att återuppbygga förstörda områden. För det andra kan shiamuslimer från södra Libanon och från Beiruts södra förorter inte räkna med att få långvarig fristad i kloster och kyrkor bland Libanons kristna, så som var fallet under kriget 2006. 

Syriska flyktingar i Bekaa-dalen i Libanon. Foto: Russell Watkins/DFID

Det som upptar libaneser, oavsett vilken del av befolkningen de tillhör, är den tunga flyktingbörda som landet bär. Ingen vet det riktiga antalet syrier som tagit sin tillflykt till landet eftersom UNHCR tvingades upphöra med att registrera nyanlända 2015, efter ett libanesiskt ultimatum. Men det brukar heta att var fjärde invånare är syrisk flykting. 

Libaneser som har tröttnat på den syriska flyktingnärvaron berättar historier om hur syrier tar sig fram och tillbaka över gränsen till sitt hemland – och vill därmed göra gällande att dessa inte borde ha rätt att få skydd i Libanon. Att det kan finnas starka personliga skäl till varför en flykting tar risken att återvända för en kortare period vill libanesiska flyktingkritiker inte kännas vid. 

Som ett eko av Libanons president Michel Aoun önskar de att syriska flyktingar återvänder till ”säkra områden” i Syrien – och tycker att EU är cyniskt, som ”sänder ut vibbar om att syrierna i Libanon är här för att stanna”.

Talet om att inrätta säkra zoner i Syrien är inte nytt, men alla försök har varit dödfödda. Någon FN-resolution som skulle kunna ge stöd för det finns inte på horisonten. 

Frågetecknen är också många:

Vilka militärmakter skulle vara redo att med våld tvinga Bashar al-Assad att dra sig tillbaka från delar av syriskt territorium för att släppa in miljontals återvändande syriska sunnimuslimer? Vem definierar vad som är en säker zon? Vilken part ska agera polismakt och förhindra att en sådan zon inte rymmer nya militärbaser i ett fortsättningskrig? 

Habib Malik, docent i historia vid Lebanese American University i Byblos och son till en legendarisk libanesisk FN-diplomat, är en av dem som pläderar för att säkra zoner måste upprättas i Syrien, och att EU har ansvar att bidra till detta:

– Nu har Syriens utfärdat Lag 10, som kräver att syriska flyktingar inom 30 dagar måste bevisa att de äger hem och fast egendom, annars förlorar de sin rätt att återvända. Det är ett föga förtäckt sätt att tvinga Libanon att låta de mestadels sunnimuslimska flyktingarna stanna permanent. Det kan aldrig accepteras här, och om inget görs åt saken, kan det påskynda ett krig i Libanon. Här är åtminstone två tredjedelar av befolkningen, det vill säga kristna och shiamuslimer, starkt emot att syriska flyktingar får stanna i landet. Är det en sådan utveckling EU vill ha? I så fall kan EU bli den främsta förloraren!

Medan den debatten fortsätter håller även libaneserna blickarna riktade mot Ryssland, en part som ingen kan kringgå i Syrien.