Sex år till i Kreml – inget får rubba Putins ordning

Nu när Vladimir Putin är installerad på tronen för ytterligare sex år kan hans position tyckas vara stabilare än någonsin. Han omvaldes som rysk president med betryggande marginal, även med röstfusk inräknat. Och som rysk ledare har Putin, efter 18 år, suttit längre än någon sedan Josef Stalin.

När Putin återkom till presidentposten 2012 föregicks hans installation av de allvarligaste demonstrationerna i Moskva sedan 1990-talet. De så kallade Bolotnaja-protesterna resulterade senare i långvariga fängelsestraff för många av de gripna.

Också den här gången demonstrerade Putins kritiker, sammanlagt kanske 1 600 personer i städer över hela Ryssland. Det förenande slagordet var ”Han är inte vår tsar”. I Moskva greps flera hundra personer, bland dem den ledande oppositionspolitikern Alexej Navalnyj.

Demonstration mot president Putin i St Petersburg den 5 maj. Foto: De Visu/Shutterstock

Men jämfört med för sex år sedan är den ryska oppositionen idag decimerad och desillusionerad. För Putin är demonstrationerna knappast något allvarligt hot. De hårda tagen efter protesterna 2011-2012 har skrämt många av Putins motståndare till tystnad. Det nya nu är att ett stort antal unga, ofta tonåringar, deltar i demonstrationerna. Men Putin kommer knappast att lyssna på ungdomarnas krav på ett rättvisare samhälle. Hans svar är i stället en ny lag som kan ge höga böter eller fängelsestraff för den som förleder minderåriga att delta i olovliga demonstrationer.

Med en försvagad opposition, med en ekonomi som återigen visar tillväxt och med ett säkert grepp om alla de institutioner i det ryska samhället som har folk i uniform förefaller Vladimir Putins maktposition alltså vara tryggad inför den nya mandatperioden.

Samtidigt står han inför en rad problem som gör att hans ställning ifrågasätts. Det allvarligaste är kanske spekulationerna redan nu om vad som ska hända när Putin avgår – och hur det ska gå till. Putin har samlat mycket makt hos sig personligen. Han har gjort sig oumbärlig. Under många år har den ryska propagandan, inte minst i teve, byggt upp Putins position så att han själv i många ryssars ögon har blivit synonym med nationen. ”Utan Putin inget Ryssland” har hans medarbetare uttryckt det.

Men Putins makt är på samma gång ett svaghetstecken eftersom frågorna om vad som händer sedan, riskerar att leda till oro i samhället. Det finns inte någon definierad successionsordning. Det enda som är säkert är att Putin enligt författningen måste avgå 2024, efter sin andra presidentperiod i den här omgången. Och hittills tyder inget på att Putin skulle vara redo att ändra i författningen för att kunna sitta kvar, även om hans mest lojala anhängare i duman drömmer om det. Visserligen är det långt kvar till 2024. Men det är självklart inte bra för Putins image om det redan nu börjar spekuleras i en maktkamp om arvet efter honom eller om det hos allmänheten skapas en rädsla för att den stabilitet som Putin förknippas med, ska äventyras.

Vladimir Putin ispekterar Presidentens regemente i Kreml. Foto: Kremlin.ru

Vladimir Putin har inlett sin nya presidentperiod med stor självtillit och optimism. Han har pekat på att Ryssland under hans ledning har stärkt sin ställning som stormakt på den internationella arenan, och han har lovat det ryska folket att förbättra ekonomin och leverera en högre levnadsstandard. Samtidigt ger han när det gäller ekonomin inga konkreta besked om hur förbättringen ska gå till.

Gissningarna bland analytiker om vad som kommer att känneteckna Putins närmaste år handlar ofta om frågan om reformer eller inte. Kommer presidenten och hans regering att introducera de genomgripande reformer som skulle behövas för att på allvar få fart på den ryska ekonomin? Om man ska döma både efter Putins agerande tidigare och hans beslut redan nu att låta premiärminister Dmitrij Medvedev fortsätta, är hans beslut att låta det mesta förbli som vanligt.

Putin är ingen reformman. Han är en konservativ taktisk politiker som anser att den inslagna vägen fungerar bra och att experiment med en ny ekonomisk politik riskerar att rubba den ordning han har skapat.

Skofabrik i Moskva. Foto: Shutterstock

Ryssland har idag fått tillbaka en blygsam ekonomisk tillväxt, efter flera år av tillbakagång. Och Putin har kunnat glädja sig åt att oljepriset har börjat stiga igen vilket medför ökade intäkter till statskassan tack vare exporten.

Men Ryssland är idag långt ifrån någon ekonomisk stormakt. Landet är bara världens tolfte största ekonomi, men skulle naturligtvis kunna klara sig betydligt bättre, med tanke på landets enorma naturtillgångar och en högutbildad och kvalificerad arbetskraft på många områden. Men för det skulle det behövas reformer som Putin inte är beredd att genomföra.

För att få ordentlig fart på hjulen i ekonomin skulle Ryssland behöva ett samhälle som innehåller rättssäkerhet och självständiga domstolar, garantier för privat äganderätt, en seriös kamp mot korruptionen i alla delar av statsförvaltningen och ett slut på uppgörelser utan insyn mellan Putins elit av oligarker och ministerierna om exempelvis statliga upphandlingar.

Men alla vet att detta inte kommer att ske. Putin och den maktgrupp runt honom som idag styr Ryssland, har inget som helst intresse av verkligt genomgripande reformer eftersom sådana skulle utgöra ett hot mot deras egna positioner och rikedomar. I sitt tal efter installationen lovade Putin sitt folk ”dynamiska genombrott på alla livets områden, i ett fritt samhälle som är mottagligt för allt nytt och förkastar orättvisor, okunniga kontroller och byråkratisk tröghet”. Samtidigt vet man i Ryssland idag att det är motsatsen som gäller. Glappet mellan den offentliga lögnen och verkligheten påminner på det sättet om hur det var på sovjettiden, även om Ryssland idag är ett öppnare och friare samhälle än då.

Kirill Serebrennikov. Foto: Shutterstock

När den ryske teaterregissören Kirill Serebrennikov nyligen hade premiär på sin långfilm ”Leto” (Sommaren) på filmfestivalen i Cannes, vädjade den franska regeringen, på festivalledningens vägnar, till president Putin om att Serebrennikov själv skulle få möjlighet att närvara. Serebrennikov sitter sedan ett år i husarrest i Moskva, anklagad för förskingring av statliga medel. Han hävdar att anklagelserna är uppdiktade och ett straff för kontroversiella uppsättningar han har gjort.

Putins svar till den franska regeringen var att han inte kunde ingripa ”eftersom domstolarna i Ryssland är oberoende”. Det är väl tveksamt om Putin stärkte sin trovärdighet i Paris med det uttalandet.

Ryssland skulle också behöva ett bättre investeringsklimat för att få fart på ekonomin. Men för det behövs ökad internationell tilltro till makthavarna i Ryssland, och just nu pekar inget på det. Sanktionerna mot Ryssland har skärpts och omfattar nu ännu fler av oligarkerna i Putins omedelbara närhet. Än så länge är det företagsägarna personligen som står på listan. Men om sanktionerna skulle komma att gälla även deras företag, kommer ägarna troligen att gå till Putin och be om statlig undsättning. I så fall minskar Putins marginaler ytterligare för att kunna uppfylla löftena om satsningar på sjuk- och hälsovård, utbildning, infrastruktur och miljövård, områden som har blivit lidande i den offentliga sektor som har fått stå tillbaka för satsningarna på militär upprustning.

Militärparad på segerdagen den 9 maj i Simferopol på Krim. Foto: Shutterstock 

Orsakerna till de västliga sanktionerna mot Ryssland – annekteringen av Krim, stödet till separatisterna i östra Ukraina och mystiken kring förgiftningen i Salisbury av förre dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia – är inget som Vladimir Putin och hans regering kommer att göra något för att klara upp. I stället tyder det mesta på att Ryssland under Putins kommande år fortsätter sin hårda linje mot väst. Putin anser nämligen att denna politik har tjänat honom väl på hemmaplan och gjort honom populär eftersom han har utmanat framför allt USA som stormakt.

Samtidigt finns det tecken på att Putins popularitet håller på att mattas av. Den statliga opinionsmätaren VTsIOM mäter regelbundet hur mycket ryssarna tror på sin presidents utsikter att ”lösa viktiga nationella problem”. Strax före presidentvalet i mars var den siffran rekordhög, 55,3 procent. Men en dryg månad senare var det bara 47,1 procent av de tillfrågade som hade tilltro till Putin.

Ett skäl kan vara att kostnaderna för den förda utrikespolitiken börjar märkas alltmer, för att ”föda” Krim men också i rapporter om dödade och sårade i Syrien. Men framför allt tros de vikande siffrorna avspegla en oro bland ryssarna för att utfästelserna om förbättringar i ekonomin ska klaras hem genom skattehöjningar. Det har ryktats om att höja den platta inkomstskatten från 13 till 15 procent och att införa en helt ny moms.

Vladimir Putin har troligen några svåra år framför sig när han måste börja runda av sitt långa presidentskap. De nödvändiga reformerna i ekonomin kommer förmodligen inte att genomföras, och då kan resultatet bli att undersåtarna protesterar ännu mer. Utrikespolitiskt kommer vi att se ett fortsatt nationalistiskt, men samtidigt isolerat, Ryssland.

Klocka i Moskva som räknar ner tiden till fotbolls-VM som inleds den 14 juni. Foto: Shutterstock

Fotbolls-VM som startar den 14 juni, är för Vladimir Putin ett särskilt viktigt evenemang. Då ska 32 nationer spela i tio ryska städer, och förhoppningen är att hela världen ska få se ett vänligt, fredligt, harmoniskt och modernt Ryssland. Men med tanke på den pågående konfrontationen med väst, och just nu med Storbritannien utmålat som mest illasinnad nation, har oron börjat stiga för att allt inte kommer att gå så lugnt till.

Minst tio tusen brittiska supportrar väntas komma till Ryssland i sommar, och det finns redan en förhistoria av otäcka sammandrabbningar mellan engelsmän och ryska huliganer vid matcher i internationella mästerskap. I brittiska medier har det väckts frågor om säkerheten för de brittiska supportrarna. Finns det en risk för att ryska bråkstakar eller så kallade kosacker kommer att ge sig på de brittiska fansen på grund av den ryska vreden över Skripal-affären? frågar sig engelska tidningar.

För Vladimir Putin, som personligen rodde hem fotbolls-VM till Ryssland, vore en sådan händelseutveckling ett svårt bakslag.