Franciskus fem år efter valet – reformpåve i blåsväder

Det kunde knappast ha börjat bättre. Ett enkelt ”Buona sera” från Peterskyrkans balkong den där regniga marskvällen 2013 vann på en sekund allas hjärtan. Både hos romarna, som trängdes som sardiner på Petersplatsen, och hos världspressen, vars kameror i dagar fixerat en skorsten. Ur den bolmade äntligen vit rök.

Alla påvar är, med eller mot sin vilja, mediala, men få har fått en så flygande start som Franciskus. Hans första gester gick rakt genom tv-rutorna. En påve som åker buss, som betalar sin egen hotellräkning, som själv bokar av sitt tandläkarbesök (”sorry, jag har flyttat till Rom”), som föredrar en enkel tvåa framför den påvliga paradvåningen. Som vägrar bära röda skor, guldkors och specialsmidd guldring. Som själv bär sin matbricka i lunchkön!

Media vill ha kontraster. Ju mer folklig den nye påven verkade, dess mer unik blev han, genom kontrasten till ämbetet: upphöjt, hemlighetsfullt, rökelsedoftande och otidsenligt. Kombinationen gick inte att motstå.

Gesterna var också en programförklaring. En signal till världen, särskilt dess rika delar, från den förste påven någonsin från den fattiga södra hemisfären. En signal till den påvliga kurian, renässanshovet som vant sig vid att spinna in påvar i osynliga silkeskokonger och usurpera en god del av deras absoluta makt: tro inte att ni kan styra mig!

Franciskus färdas gärna i mindre enklare bilar, som här vid ett besök i Ecuadors huvudstad Quito 2015. Foto: Shutterstock  

Franciskus är idag 81 år. År 2015, på den andra årsdagen av valet, sade han sig tro att hans tid som påve skulle bli kort. Kanske fyra-fem år. Nu är vi där. Några tecken på att han tänker abdikera märks inte. Men mänskligt att döma kan matchen – en alls inte orimlig metafor för ett påveskap – ha nått åtminstone halvtid (förre påven Benedictus XVI var 86 år då han avgick). Kanske närmar den sig slutet. Vad har uppnåtts på fem år?

Franciskus kommer utan tvekan att gå till historien som en påve som gjort avtryck i sin samtid. Att han höjt taket för debatt i sin kyrka, genom att uppmuntra parrhesia, fri och kritisk diskussion, är obestridligt. Många katoliker vittnar om ett friare klimat och om en hoppfull stämning som påminner om den vid tiden för Andra Vatikankonciliet, kyrkomötet 1962–1965 som blev katolska kyrkans steg bort från en stelnad 1800-talsteologi, mot försoning med moderniteten.

Franciskus har modigt gått i clinch med flera av de kvarvarande smärtpunkterna i kyrkans möte med det moderna samhället, som synen på sexualitet, äktenskap och familj. I skrivelsen Amoris Laetitia (Kärlekens glädje) öppnar han för att frånskilda och omgifta katoliker ”under vissa omständigheter” ska kunna ta nattvarden. I ett katolskt perspektiv är det ett stort steg, och ett uttryck för att denne påve betonar det enskilda samvetet och människors faktiska livssituation mer än abstrakta regler.

I väntan på påvens ankomst i Chile 2017. Foto: Francisco Osorio/Creative Commons 

En röd tråd i Franciskus påveskap hittills har varit strävan att flytta katolska kyrkans tyngdpunkt från centrum, Rom och kurian, till periferin, fältet. Lokala kyrkor har fått större befogenheter. Franciskus visar en vilja att nå ut till de katolska gräsrötterna och, på gott och ont, en brist på respekt för etablerade strukturer och traditioner. Det märks i hans kardinalsutnämningar, där länder som Tonga och Burkina Faso (och Sverige!) prioriterats framför ärevördiga italienska stift vars ärkebiskopar av hävd haft kardinalstitel. Asien och Afrika kommer att vara bättre representerade vid nästa påveval än någonsin tidigare i historien. Franciskus strävan att nå ut märks också i intresset för ekumenik. En milstolpe var hans deltagande, som den förste påven någonsin, i högtidlighållandet av reformationsminnet i Lund den 31 oktober 2016.

Franciskus intresse för katolska kyrkans kontaktytor med omvärlden gör honom också till en utpräglat politisk påve. Hans budskap om kärlek och barmhärtighet har fått resonans långt utanför hans kyrka. Han har kunnat appellera till människors längtan efter moraliskt trovärdiga ledare att kunna se upp till. Att hans första resa som påve gick till den italienska flyktingön Lampedusa var en stark symbolhandling, liksom den senare resan till den grekiska ön Lesbos, varifrån han tog med sig ett antal flyktingfamiljer till Rom. Att han i det upphetsade stämningsläget efter mordet på den franske prästen Jacques Hamel av en extrem islamist undvek korstågsretoriken och istället fördömde religiöst våld överhuvudtaget väckte beundran.

Franciskus har visat att han vill påverka världen i det han ser som vår tids globala ödesfrågor: social rättvisa, fred och nedrustning, omsorg om klimat och miljö. Här skriver han in sig i traditionen från en rad andra brobyggarpåvar i modern tid: Benedictus XV, som (förgäves) vädjade om fred till parterna i första världskriget, Johannes XXIII som under Kubakrisen 1962 uppmanade USA:s president John Kennedy och sovjetledaren Nikita Chrusjtjov att inte kasta världen in i kärnvapenkrig och Paulus VI, den förste påven som talade i FN:s generalförsamling.

Franciskus miljöencyklika Laudato sii (Lovad vare du) är en länk i en kedja av stora påvliga samtidsdokument, från Johannes XXIII:s Pacem in terris (Fred på jorden) från 1963 till Paulus VI:s Populorum progressio (Folkens framsteg) från 1967. Franciskus är den förste påve som uttryckligen tagit avstånd från kärnvapen. Han har också fått med sig den amerikanska katolska biskopskonferensen, som hittills sett nukleär avskräckning som ett nödvändigt ont, på denna linje. Vatikanen har ratificerat FN:s kärnvapenförbudskonvention.

Donald och Melania Trump besöker Vatikanen i maj 2017. Foto: Vita huset/Creative Commons

Men detta innebär inte att Vatikanen under Franciskus upphört med intressepolitik och diplomati. Ett exempel är tendensen att i uttalanden om Ukraina referera till krisen som ett ”inbördeskrig”, det vill säga förtiga den ryska inblandningen i östra Ukraina. Ett skäl till det är sannolikt omsorgen om relationerna till den stora rysk-ortodoxa kyrkan, som står nära president Putin. Ett annat exempel är besöket nyligen i Burma, då påven fick kritik för att inte offentligt ha nämnt de fördrivna rohingyas vid namn. Här vägde risken för repressalier mot den lilla burmesiska katolska kyrkan tyngre.

Nu, efter fem år, är det tydligt att Franciskus politik gentemot kyrka och värld också möter motstånd. När det gäller utrikespolitiken fokuserar hans kritiker på ryktena om en förestående öppning (oklart i vilken form) i den segslitna frågan om Vatikanens relationer med Kina. Vatikanen är en av de få stater som fortfarande (sedan 1951) har diplomatiska relationer med Taiwan och inte med Folkrepubliken. Representationen i Taipei hålls dock sedan många år på låg nivå och strävan har länge varit att skifta till Peking. Det främsta hindret har varit oenighet om rätten att utnämna biskopar, alltså om ledningen för den lokala kyrkan. Enligt Rom har endast påven denna rätt, medan den kinesiska staten insisterar på att den katolska kyrkan, liksom andra samfund, ska stå under statlig kontroll och biskopar utnämnas av myndigheterna.

Antalet katoliker i Kina beräknas till mellan fem miljoner (enligt officiell statistik) och tolv (enligt den katolska sajten China Source). I Kina har länge funnits en ”underjordisk” kyrka, i kommunion med påven, och vid sidan av den en ”patriotisk”, det vill säga regimstödd, vars biskopar inte erkänts av Rom. I praktiken har avståndet mellan de båda lokala kyrkorna minskat och Vatikanen visade redan under Benedictus XVI beredskap att kompromissa när det gällde biskopsutnämningar.

Enligt uppgift har Vatikanen nu uppmanat två ”underjordiska” biskopar att träda tillbaka till förmån för två regimstödda. Kritikerna ser detta som kryperi för Peking och ett svek mot en liten kämpande kyrka som i åratal levt under totalitärt tryck. De jämför med den polske påven Johannes Paulus II:s utmaning av sovjetkommunismen. Andra påpekar att det handlar om att göra det bästa av en svår situation och, liksom i Paulus VI:s så kallade Ostpolitik på 1970-talet i förhållande till de totalitära regimerna i Östeuropa, hitta ett sätt att hindra kyrkan från att helt utplånas i ett av ateism präglat samhälle.

I grunden handlar det om en gammal politisk skiljelinje mellan två linjer i katolska kyrkan. Den uttrycks också i Franciskus avsikt att i år helgonförklara den salvadoranske ärkebiskopen Oscar Romero, som mördades framför altaret 1980 av regimens dödspatruller. Romeros helgonförklaringsprocess har stått och stampat under Johannes Paulus och Benedictus, som båda förknippas med antikommunism i Latinamerika.

Men det finns också en djupare undertext. Enligt den italienske kyrkohistorikern Andrea Riccardi har få påvar i modern tid varit så illa omtyckta av kyrkohierarkin. Franciskus anklagas för ”doktrinförvirring”. Fyra kardinaler och ett sextiotal teologer har offentligt kallat hans politik för kätteri. Att krafter i den romerska kurian aktivt motarbetar hans administrativa reformprogram är ingen hemlighet. Det gäller inte minst arbetet att stävja ekonomiska oegentligheter, en process som påbörjades av företrädaren Benedictus. George Pell, den hårdföre australiske kardinal som av Franciskus utsetts till finansminister, står idag under åtal i hemlandet för mörkande och eventuell delaktighet i sexuella övergrepp. Att han inte fått en ersättare ger intryck av att denna viktiga del av reformprocessen gått i stå. I en anonymt publicerad e-bok, The Dictator Pope, beskylls Franciskus för autokratisk maktutövning och för att trakassera personer i sin närmaste omgivning som har avvikande uppfattningar.

Katoliker från Kina hoppas få en skymt av påven vid dennes besök i Turin 2015. Foto: Diego Barberi/Shutterstock

Att Franciskus har ett auktoritärt drag i sin personlighet, ett koleriskt temperament och en traditionell kvinnosyn har, när det första årets mediaeufori klingat av, blivit tydligt. Förväntningarna när det gällde ökad delaktighet för kvinnor i kyrkan har hittills knappast infriats (men om Franciskus skulle öppna för kvinnliga diakoner, vilket är möjligt, skulle det vara ett stort steg framåt). Idag kritiseras han ”vänsterifrån” framför allt för brist på beslutsamhet när det gäller att få bukt med tystnadskulturen kring prästers sexuella övergrepp mot barn. 

Kritiken nådde stormstyrka i samband med ett besök i Chile i februari, där påven högdraget och, visade det sig, mot bättre vetande förnekade att bevis fanns mot en anklagad biskop. Krisen är långtifrån utagerad. Frågan återkommer säkert vid Franciskus besök i Irland i augusti, ett land vars kyrka också skakats av avslöjanden om en mångårig övergreppskultur.  Vill det sig illa kan den kasta en skugga över de återstående åren av ett påveskap som i många avseenden lagt grunden till förnyelse av den katolska kyrkan och dess roll i världen.

Att, som Franciskus konservativa kritiker vill, vrida klockan tillbaka till en tid då lära, kyrkohierarki och tradition inte ifrågasattes, är inte vägen framåt. Men om hans goda visioner och initiativ ska bli bestående, krävs att de konsolideras och rotar sig i kyrkan som organism, på många nivåer. Historien visar att sådana processer tar tid. Kanske blir det en uppgift för hans efterträdare.