EU:s stängda gräns göder den libyska slavhandeln

CNN:s reportage från en så kallad slavmarknad i Libyen gav i november ifjol starka reaktioner runtom i världen. Dolda inspelningar visade hur afrikanska män säljs på auktion i en mörk lokal, och hur andra migranter i ett flyktingläger har misshandlats. De bönar och ber framför kameran att få åka hem. När mediestormen lagt sig i början av december försvann frågan om migranternas öde från både mediers och politikers prioriteringslistor. Men problemen i Libyen återstår. Hur ska vi förstå grundorsakerna till att afrikanska migranter i Libyen misshandlas och säljs som slavar? Och vad kan Sverige göra?

Statsminister Stefan Löfven var i november förra året på toppmötet i Abidjan mellan EU och Afrikanska Unionen (AU). Mötet skulle handla om att tänka nytt och långsiktigt kring Afrikas ungdom men kom istället att fokusera på CNN-reportaget från Libyen. Diskussionerna visade än en gång hur EU och AU ändå sedan flyktingkrisen 2015 står många mil ifrån varandra i hur man ska hantera den irreguljära migrationen från Afrika söder om Sahara. Positionsskillnaderna beror på olika syn på grundorsakerna till den olagliga migrationen.

Ur EU:s perspektiv måste man komma åt unga afrikaners migrationsdrömmar, så att de inte lämnar sina hemorter och riskerar sina liv på Medelhavet. Ur ett AU-perspektiv är unga afrikaners migrationsdrömmar i sig inte grundproblemet, utan här uppfattar man till stor del utvandring till Europa, USA och andra rika delar av världen, som en resurs, vilket bland annat hämtar stöd i de enorma summor som afrikanska migranter skickar hem till sina familjer varje år. Grundproblemet ur detta perspektiv är bristen på lagliga migrationsalternativ samt den strukturella ojämlikheten mellan Afrika och västvärlden.

Flyktingläger vid gränsen mellan Tunisien och Libyen. Foto: Guerric/Creative Commons 

Oavsett grundsyn borde det stå klart för de flesta att den libyska slavhandelns grundorsaker, på samma sätt som den nordafrikanska smugglarindustrin i bredare bemärkelse, varken kan reduceras till migranternas motiv för att lämna sina hem, eller till en övergripande ojämlikhet mellan nord och syd. För att förstå den libyska slavhandeln måste fokus i debatten flyttas tillbaka till EU:s invandringspolitik som ensidigt bygger på att hålla migranter kvar på den afrikanska kontinenten, främst inom och runtom Libyen. Strategin har varit effektiv i att minska antalet anlända migranter till Europa. År 2016 kom cirka 360 000 personer över Medelhavet. Året därpå hade antalet enligt UNHCR mer än halverats till drygt 175 000.

Det minskade antalet migranter sedan 2015 beror först och främst på att konflikten i Syrien inte längre genererar lika många flyktingar. Minskningen beror också på att allt fler migranter fastnar i Libyen eller andra delar av Nordafrika och aldrig lyckas ta sig över havet. EU:s okritiska samarbete med libyska myndigheter har på så sätt lyckats exportera en stor del av problemen runt EU:s södra gräns till andra sidan Medelhavet. Men samtidigt som färre migranter anländer till Europa, försämras deras villkor i Libyen.

Ett liknande mönster – dock i en annan skala och utan samma systematiska misshandel av migranter – återfinns vid EU:s östra gräns där avtalet med Turkiet har bromsat inströmningen av irreguljära migranter, men inte heller där kan flyktingars och andra migranters villkor säkerställas av EU. En ny rapport påpekar dessutom att Turkiet ägnat betydliga resurser åt att uppföra en 911 km lång och tungt bevakat gränsmur mot Syrien, vilket i praktiken exporterar EU:s invandringskris än längre österut. Turkiets nya gränsmur mot Syrien kan mycket väl uppfattas som en symbol för grundtanken i EU:s invandringspolitik: syns dom inte, finns dom inte.

Demonstraration utanför EU i Bryssel mot samarbetet mellan unionen och Libyen och mot slavhandeln. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

EU samarbetar också med myndigheterna i Libyen och Niger för att öka gränsbevakningen och hindra migranter att ta sig till Libyens kust. Dessa samarbeten är precis som EU:s patrullering och deportering väldigt kostsamma operationer men samtidigt ytliga och kortsiktiga.

Svensk biståndspolitik har insett detta och riktas numera mot vad man inom EU kallar root causes, grundorsaker, till den irreguljära migrationen från Afrika söder om Sahara. Resonemanget bygger på en logik som säger att bättre livsvillkor i migranternas hemländer motverkar deras motivation att migrera. Men, som den inflytelserika migrationsforskaren Hein de Haas skrev i Der Spiegel, finns det inget belägg inom migrationsforskningen för ett sådant samband. Tvärtom är det sannolikt att ökad ekonomisk förmåga kommer att öka utvandringen snarare än att minska den, åtminstone på kort och mellanlång sikt. Detta eftersom ökad utveckling ger möjlighet till dem som inte hade råd tidigare att ge sig av.

Skuldkrisen som många afrikanska länder sitter fast i är heller inget som plötsligt kommer att försvinna. Fortfarande betalar många länder mer till västvärlden än vad de får genom bistånd, investeringar eller lån, som ekonomiprofessor Patrick Bond nyligen har redovisat. Skuldkrisen bidrar därmed till att upprätthålla en makro-ekonomisk ojämlikhet som fortfarande gör det attraktivt, även för mer resursstarka migranter, att söka sig mot Europa.

Migranter från Afrika i ett av Röda korsets mottagningscenter i Italien. Foto: Mike Dotta/Shutterstock

Slutligen får vi inte underskatta innebörden av Afrikas förväntade befolkningsökning under kommande decennier. Enligt FN:s senaste befolkningsanalys förväntas Afrikas befolkning öka från drygt 1,2 miljarder till runt 2,5 miljarder 2050.

Även om knappt tre procent av Afrikas befolkning räknades som internationella migranter 2017 var det största antalet migranter, enligt FN:s årliga migrationsrapport för 2017, födda i Asien (106 miljoner); följt av Europa (61 miljoner), Latinamerika och Karibien (vardera 38 miljoner). Av 36 miljonerna registrerade afrikanska migranter som befinner sig utanför sina egna hemländer, vistades 25 miljoner i andra afrikanska länder. Även om samtliga 172 000 migranter som korsade Medelhavet 2017 hade haft sitt ursprung i Afrika söder om Sahara motsvarar det endast drygt 1 procent av samtliga afrikanska migranter utanför kontinenten. Oron för en ökande afrikansk invandring handlar alltså inte i första hand om antalet migranter i sig. Om så vore fallet borde de större migrantgrupperna från andra delar av världen ha orsakat ännu större oro och problem.

Den europeiska synen på afrikanska migranter handlar till dels om ett politiskt klimat, där ursprungsland, påbrå och/eller hudfärg sedan början av 1990-talet har tilldelats en alltmer negativ och stereotyp roll i invandringsdebatten. Men oron närs även av de juridiska, politiska och samhällsmässiga strukturer och institutioner som bestämmer afrikanska medborgares migrationsmöjligheter. Så länge det inte finns bättre möjligheter kommer afrikanska migranter, både de som har akuta humanitära behov och de som har attraktiva universitetsutbildningar och andra kompetenser, att förlita sig på olagliga vägar till Europa.

Flyktingläger i norra Uganda dit flyktingar från Sydsudan sökt sig undan inbördeskriget och svält. Foto: EU/ECHO/Edward Echwalu

Borde man då minska biståndet till afrikanska länder för att inte bidra till utveckling som i sin tur leder till ökad migration? Självklart inte. Det är uppenbarligen varken möjligt eller önskvärt att skapa en värld där ingen i Afrika söder om Sahara har möjlighet att flytta på sig. Tanken uppstår när man uppfattar tragedin runt Medelhavet som en konsekvens av att folk flyttar på sig, snarare än att förstå de specifika situationer och strukturer som skapar tragedin. Fattigdom, krig, svält, och naturkatastrofer i migranternas hemländer, och de underliggande brister i politiskt ledarskap och god förvaltning, är visserligen en viktig bakgrund för varför så många är redo att riskera sina liv i farliga migrationsrutter. Men migrationsdrömmen i sig skapar varken den traffickingindustri som utnyttjar sårbara migranter eller bristen på andra, säkrare, vägar mot Europa som tvingar migranterna i klorna på dessa mellanhänder.

Det räcker alltså inte att investera i att bekämpa migrationens grundorsaker, och inte heller att prioritera bekämpningen av smugglarnätverk och patrulleringen av EU:s yttre gräns. Det samlade invandringsscenariot i EU idag är ett resultat av en lång rad andra faktorer. Det är enbart genom en mer pragmatisk och holistisk hantering av alla dessa faktorer, att vi kan ta till oss den livsfarliga migrationen över Medelhavet och i samma anda få ett slut på de strandade migranternas stadigt mer desperata situation i Libyen, och den potentiella humanitära katastrofen i och runt Turkiet.

De viktigaste komponenter i en sådan hantering finns redan på EU-nivå. EU-kommissionen sammanfattar till exempel sin övergripande strategi i fyra punkter:

1) begränsa drivkrafterna bakom irreguljär migration, med fokus på bekämpning av smugglarnätverk

2) effektivisera gränspatrullering och humanitära insatser på havet

3) genomföra den planerade reformen av EU:s asylsystem

4) göra EU mer attraktivt och tillgängligt för laglig invandring.

Man skulle självklart kunna komplettera och utveckla denna lista avsevärt, men det är viktigt att se att en holistisk syn på hur problemen kring irreguljär invandring redan finns på kommissionsnivå, och utan tvekan i en rad andra fora. Varför fastnar EU:s konkreta åtgärder då ständigt i ett oproportionerligt stort och ineffektivt fokus på deportationer och export av gränskontroll till länder som Libyen, Turkiet och Niger där flyktingar och andra migranter lever under omänskliga förhållanden?

Människor köar för att förnya sitt uppehållstillstånd i Italien: Foto: Mike Dotta/Shutterstock

Tendensen att uppfatta all invandring som problematisk och oönskad skapar allvarliga hinder för en långsiktig politisk strategi. Den invandringsfientliga politiska agendan i de flesta EU-länder medför press på snabba resultat som i sin tur ytterligare spär på idén om invandring som problematisk. Bilden präglar inte längre bara extremhögerns politiska idéer, utan finns nu i hela det politiska spektret.

Ett upprop mot slavhandeln i Libyen var och är fortfarande berättigat och viktigt, men risken finns att det moraliska ansvaret för att så många migranter från Afrika söder om Sahara fastnar i Libyen flyttas bort från Europa. Så länge man inte kommer åt anledningarna till att det finns en så överväldigande efterfrågan på olagliga vägar till Europa, bidrar EU:s invandringspolitik till att upprätthålla de strukturer som möjliggör det skrupellösa utnyttjandet av afrikanska migranter i Libyen.

I sin iver att skicka tillbaka irreguljära afrikanska migranter, och hålla nya undan, har EU alltför snabbt och okritiskt inlett samarbete med en sönderfallande libysk stat, som inte kan garantera deras säkerhet. Svensk utrikes- och biståndspolitik står inför ett vägskäl: att antingen följa med i den allmänna EU-strömmen som bara skapar tillfälliga, kortsiktiga lösningar på migrationsfrågan, eller att stå upp för en mer ansvarstagande, forskningsbaserad och långsiktig politik vars enda logiska slutsats måste vara att skapa fler lagliga vägar in i Europa för unga afrikaner som en del av den övergripande invandringsform som alltså redan har skissats på EU-nivå, men som än så länge till stor del ligger kvar på ritbordet.