Externa aktörer försvårar en lösning på kriget i Jemen

I Jemen råder det just nu en humanitär katastrof där hälften av landets 27 miljoner riskerar att svälta ihjäl, och 20 miljoner är i akut behov av humanitär assistans. I denna mycket komplicerade konflikt är det en på snudd omöjlig uppgift att försöka bryta det politiska och militära dödläget. För medlaren i denna konflikt, FN-sändebudet Martin Griffiths, är tiden knapp och utsikterna dystra. Till och med att få till en för-förhandling mellan de stridande partnerna i början av september i år misslyckades.

I FN-resolutionen 2216 om Jemen presenteras konflikten på ett förenklat sätt som ett inbördeskrig mellan den internationellt erkända Hadi-regeringen och huthirebellerna. Därigenom fokuserar man bara på den nationella nivån, när det egentligen är mer korrekt att se kriget som flera krig som utspelar sig på olika nivåer: global, regional, nationell och lokal. Trots att de i mångt och mycket sammanstrålar, präglas de alla också av sin egen specifika dynamik. Kriget vi ser idag har pågått sedan 2014, men själva upprinnelsen till denna konflikt går tillbaka flera decennier, med en våldsam historik av interna konflikter och interventioner från olika externa aktörer.

President Ali Abdullah Saleh i möte med USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld 2004. Foto: Helene C. Stikkel/US Defence Department

Bakgrund

Från 1960-talet och fram till 1990 bestod Jemen av två länder: Nord- och Sydjemen. Nordjemen styrdes av arabiska nationalister och Sydjemen var en socialistisk republik fram till Sovjetunionens upplösning. Efter flera krig mellan den norra och södra sidan förenades de 1990. Fyra år senare bröt ett inbördeskrig ut, då sydjemeniterna ville bryta sig loss för att undslippa vad de hävdade var den norra sidans dominans.

Nordjemen och senare det enade Jemen styrdes länge av autokraten Ali Abdullah Saleh, som under hela sin politiska karriär skickligt navigerade mellan olika politiska grupper: “dansa på ormars huvuden”, som han själv uttryckte det. När den arabiska våren bröt ut 2011, och protesterna spred sig till Jemen, förhandlade Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) fram en uppgörelse, där Saleh gick med på att lämna ifrån sig makten till förmån för Abd Rabbu Mansur Hadi, i utbyte mot immunitet. En nationell dialogprocess påbörjades där majoriteten av de jemenitiska grupperna ingick. Under tiden gav dock lojalister inom armén Saleh utrymme att manövrera ut Hadi och underminera dennes makt. Den opportunistiske Saleh lierade sig med sina forna fiender, huthierna. När dialogprocessen föll samman utnyttjade de kaoset och intog huvudstaden Sanaa, samt större delen av norra Jemen. I början av 2015 var inbördeskriget i full gång igen och nu intervenerade också en militärallians ledd av Saudiarabien med stöd främst av Förenade arabemiraten.

Jemens olika krig

I konflikten tävlar såväl externa som interna spelare om makt och inflytande på olika nivåer. Till exempel har USA sedan länge deltagit i så kallade kontraterroråtgärder mot grupper som al-Qaida, framförallt genom drönarattacker. Därtill assisterar USA och Storbritannien den saudiledda alliansen som krigar mot huthirebellerna med logistik och underrättelser.

President Abd Rabbu Mansur Hadi. Foto: US Defence Department

Det är dock främst de regionala aktörernas agendor som driver på kriget, där konflikten i Jemen kan förstås som ett krig via ombud mellan de två regionala stormakterna Iran och Saudiarabien. För alliansen handlar interventionen mot huthierna främst om att hålla tillbaka Irans inflytande. Huthierna ses här som en lokal variant av den libanesiska Hizbollahrörelsen och således Irans förlängda arm.

För Iran har konflikten i Jemen inneburit ett relativt billigt sätt att öka sitt inflytande, och fånga saudierna i en konflikt som betyder mycket för Riyad men inte tillnärmelsevis lika mycket för Teheran. Detta i en region där iranierna traditionellt sett inte haft särskilt mycket inflytande. Trots saudialliansens avsikt riskerar dess agerande att bli en självuppfyllande profetia där interventionen driver huthierna allt närmare Teheran vilka framförallt förser huthierna med viss vapenleverans och militär rådgivning.

Den regionala dimensionen är också tätt sammankopplad med den nationella: Abd Rabbu Mansur Hadi, den internationellt erkända presidenten, ses av huthierna som saudiernas marionett. Denna bild förstärks av det faktum att han, och större delen av hans administration, är baserad just i Riyad. Hadi har visserligen väpnade grupper som slåss för honom, men dessa är utspridda runtom i landet utan en central maktbas.

Mohammed, nio månader, lider av undernäring. Foto: Peter Biro/European Union

I takt med krigets utveckling har huthiernas fokus skiftat. De började sin politiska bana under 1990-talet som en gräsrotsrörelse, där de som shiitiska zayditer gjorde anspråk på politisk legitimitet och representation. Inspirerade av Hizbollah, och efter flera krig mot Saleh 2004–2011, omvandlades rörelsen till en väpnad milis som lyckades lägga under sig allt större territorium i norra Jemen. Även om målet till en början låg på ett inkluderande deltagande i jemenitisk politik handlar kriget nu mer om att kämpa mot utländsk ockupation, det vill säga den saudiledda alliansen.

Inom huthirörelsen spelar de interna motsättningarna mellan den politiska respektive militära grenen in som försvårande faktor för medlingsförsöken. I fredsförhandlingar är det främst den politiska grenen, vilken inte har någon reell makt, som deltar. Ju längre kriget fortskridit, desto mer makt och inflytande har den militära delen fått, vilket också är den som fattar alla beslut.

Med en uppsjö av lokala stammar och miliser som tävlar om makt och inflytande har den lokala nivån av kriget börjat spela en allt viktigare roll. Detta innefattar också grupper som utåt sett är allierade med alliansen, till exempel miliser i södra Jemen, vilka stöds av Förenade arabemiraten. De motsätter sig inte bara huthierna utan även organisationer som Islah, den norra sidans partner, som i sin tur stöds av Saudiarabien.

Fragmenteringen av konflikten i Jemen belyser också frågan om Jemens södra grupper, som traditionellt sett varit utestängda från makten. Det finns en lång historik av separatistiska grupper i södra Jemen som propagerar för självständighet. Till skillnad från förr har dessa grupper nu börjat organisera sig och har mer resurser i form av vapen och externt stöd. Idag finns det områden som utöver egna miliser också har egna polisstyrkor med frivilliga från den lokala befolkningen. 

Regionalt maktspel och internt kaos har också lett till att militanta jihadister, däribland al-Qaida, lyckats etablera sig i Jemen – framförallt i de östra och södra delarna, och på ett nytt sätt. Mellan 2015 och 2016 styrde de i staden al-Mukalla genom att erbjuda lokalbefolkningen skydd och infrastruktur.

Kontroll av bil i Aden. Foto: Dmitry Chulov/Shutterstock

Krigsekonomins logik

Därutöver finns krigsekonomins logik, som ytterligare försvårar utsikterna till fred. Krigsekonomin drivs av både regionala och globala maktambitioner. Nära en tredjedel av alla vapen som används i konflikten säljs av USA och Storbritannien. Köparna ingår i den saudiledda alliansen, som spenderar cirka 6 miljarder dollar i månaden på denna konflikt. Det är dock inte bara dessa aktörer som är inblandade i krigsekonomin.

Redan innan inbördeskriget bröt ut befann sig Jemen på randen av en ekonomisk kollaps, och en så kallad krigsekonomi uppstod, vilket framförallt har gynnat de olika nationella gruppernas militära ledare, samt vapenförsäljare och smugglare. I dagsläget sker handel relativt enkelt inom landet och innefattar bland annat bränsle, krigsmateriel, mediciner, hårdvaluta och mat. Allierade till den Hadiledda regeringen sägs exempelvis ha monopol på försäljning av bränsle. Huthierna har gått från att vara fattiga rebeller till att kontrollera miliser på tiotusentals män. 

Genom att kontrollera tullar, inklusive olika landsvägar och hamnar, har även lokala ledare kunnat sko sig på konflikten—och därmed utgöra en maktfaktor. Varor smugglas via olika mellanhänder som alla tar ut skatt och moms och därmed tjänar också dessa på kriget.

Kriget och krigsekonomin har också lett till förändring av samhällsstrukturer vilket paradoxalt nog har gynnat vissa segment bland den unga generationen jemeniter, då de i allt större grad är militärt engagerade, i både den ‘nationella’ jemenitiska militären och de lokala miliserna.

Krigsekonomin genererar mindre tydliga gränser mellan aktörerna än den militära konflikten. Det finns inte samma motsättningar mellan de olika sidornas agendor, eftersom många enskilda aktörer tjänar rent ekonomiskt på konflikten. I själva fallet tycks de samarbeta med varandra i det tysta. Ett exempel är då alliansstödda trupper försetts med vapen som sedan säljs till motståndarsidan. 

Foto: Peter Biro/European Union/Wikimedia Commons

Dystra framtidsutsikter

Sammanfattningsvis är Jemen en konflikt av extremt komplicerad natur. Det finns tre huvudsakliga anledningar till varför utsikterna för fred i Jemen ser dystra ut. Dels finns det en komplicerad historik som präglar kriget. Dels finns det flera nivåer av olika krig inom konflikten, där varje nivå utgör ett komplicerat nät av olika aktörer. Dels slutligen gör krigsekonomins logik att många aktörer har starkare incitament att hålla igång konflikten än att försöka avsluta den. De olika nivåerna av krig är tätt sammankopplade med krigsekonomin. Aktörer som på en nivå krigar mot varandra, kan inom krigsekonomin samarbeta med varandra. Detta gör att komplexiteten i konflikten ökar ytterligare, och gränserna mellan olika fraktioner suddas ut samtidigt som kopplingarna dem emellan multipliceras.

Innebär detta att Jemen är ett hopplöst fall? Inte nödvändigtvis, men den absolut största barriären för framgångsrika förhandlingar är de externa aktörernas inblandning. Utan USA:s och Storbritanniens indirekta stöd skulle det vara mycket svårt för den saudiledda alliansen att bedriva krig i denna omfattning. Om inte Saudiarabien hade valt att utnyttja situationen i Jemen för att bedriva krig via ombud mot Iran skulle konflikten i Jemen inte ha eskalerats till den humanitära katastrof vi ser idag. Då hade inte heller Hadiregeringen haft en lika stark position i förhållande till huthierna, och vi hade sannolikt inte haft det dödläge som vi befinner oss i idag. En fredlig lösning på konflikten måste vara baserad på interna aktörer med legitimitet, inte på externa aktörer med vapen, pengar och egna agendor.