Sydafrikaner vill inte längre vänta på jordreform

Landfrågan är ett infekterat sår som hotar att destabilisera hela landet. Det sade Sydafrikas president Cyril Ramaphosa vid en presskonferens i Strasbourg i samband med ett Europabesök nyligen. Samtidigt försökte han förklara att regeringspartiet ANC:s hållning att tillåta ”expropriering utan kompensation” inte innebär att folk ska kunna roffa åt sig åkermark hur som helst. Istället ska frågan få en lösning som är ”inkluderande”.

Fördelningen av åkermark har varit på agendan ända sedan Sydafrikas första demokratiska val 1994. Då lovade ANC att en tredjedel av all jordbruksmark som ägdes av vita skulle omfördelas på fem år. Hittills har mindre än tio procent bytt ägare.

Den sydafrikanska jordreformen har varit tyngd av byråkrati, korruption, föråldrade traditioner, för lite budgetresurser och brist på politisk vilja. Lägg därtill en rad avskräckande exempel på misslyckade markövertaganden. Nya svarta markägare har varken fått finansiellt stöd eller utbildning för att klara av storskaligt jordbruk. Många kooperativ som bildats genom jordreformen har därför kollapsat.

Lantarbetare skördar druvor i Stellenbosch. Foto: Shutterstock

Efter att ha tappat allt mer fart under president Jacob Zumas år vid makten (2009 till februari 2018) har debatten nu blivit mer intensiv än någonsin. Ett första tecken kom vid ANC:s kongress i december i fjol. Diskussionerna om markfördelningen blottade en djup splittring inom partiet. Efter en hetsig debatt beslöt kongressen att officiellt gå ifrån sin tidigare linje om villig köpare–villig säljare och istället anta policyn om expropriering utan ersättning. Det var inte den linje som den nyvalde partiledaren Cyril Ramaphosa hade förordat, men det var den linje han nu fick driva för att hålla samman partiet.

I mitten av februari avgick Jacob Zuma och Cyril Ramaphosa svors in som landets nye president. Bara några veckor senare lade det populistiska oppositionspartiet på yttersta vänsterkanten EFF (Economic Freedom Fighters) fram en resolution i parlamentet om en översyn av konstitutionen för att möjliggöra expropriering utan kompensation. ANC röstade för resolutionen med tilläggen att så endast ska ske om det inte äventyrar den ekonomiska stabiliteten och matsäkerheten i landet.

President Cyril Ramaphosa vid en presskonferens i Bryssel den 15 november. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Medan några av landets politiska debattörer talade om värdighet och rättvisa, varnade andra för de ekonomiska riskerna och bristande respekt för konstitutionen.

Exakt vilka marker som kan komma att beröras är oklart men ANC påpekade att det handlar om mark som ligger i träda, land som ägs i spekulativt syfte utan att brukas och outnyttjade landarealer som är lämpliga för jordbruk eller bostadsbygge.

En utredning tillsattes och under de följande månaderna reste kommittémedlemmarna runt i Sydafrika för att samla in allmänhetens åsikter. En rapport har nu lagts fram inför parlamentet och i slutet av november ska slutsatserna diskuteras i kammaren. Utredningens förslag är att konstitutionen, som värnar om rätten av privat egendom, ska ändras för att underlätta expropriering utan ersättning. 

Inte heller detta råder det enighet om. Tidningen Mail & Guardians specialist i konstitutionella frågor argumenterar: ”Konstitutionen ger regeringen rätt att expropriera mark i allmänhetens intresse. Det är därmed regeringens saktfärdighet, inte konstitutionen, som har stått i vägen för en genomgripande jordreform. Att de miljoner sydafrikaner som tvångsförflyttades under 1900-talet ännu inte har kompenserats är skamligt.”

Samma skäl framförde de fyra oppositionspartier som är emot en grundlagsändring, då utredningen presenterades. Parlamentsledamoten Elphas Buthelezi från IFP (Inkatha Freedom Party) menade att även om landfrågan är brådskande, så är det inte konstitutionen som fallerat i frågan utan staten. Buthelezi poängterade också att i princip alla som presenterat sina förslag inför utredningen var eniga om att en jordreform var nödvändig. Undantaget var AfriForum, en konservativ intressegrupp som säger sig företräda den vita afrikander-minoritetens intressen.

Ledaren för EFF, Julius Malema, hävdade däremot att han inte hört en enda vit som förordat en jordreform. ”Vita vill inte överlåta sina marker till oss, de vill att vi ska förbli jordlösa,” sa han när utredningen presenterade sitt förslag.  

Julius Malema, ledare för Economic Freedom Fighters. Foto: Shutterstock

Hur stor andel av marken som vita respektive svarta äger i Sydafrika är inte helt tydligt. Enligt Land Audit Report från 2017 äger vita sydafrikaner 72 procent av jordbruksmarken medan svarta äger fyra procent. Men endast en tredjedel av landytan är i privat ägo – resten ligger under traditionella ledares förmyndarskap eller ägs av staten, stiftelser, kyrkan, företag och gemensamhetsorganisationer.

Enligt gammal afrikansk sed är mark en gemensam tillgång och förvaltas av traditionella ledare som fördelar nyttjanderätten bland landsbygdens invånare. I vissa delar av Sydafrika rör det sig om enorma arealer som staten skulle kunna lägga under sig och förvandla till privategendom för dagens jordlösa. Bland dem som motsätter sig det nya förslaget finns därför inte oväntat de traditionella ledarna i KwaZulu-Natal, i östra Sydafrika. Genom en stiftelse förvaltar de tre miljoner hektar, vilket inbringar en ansenlig inkomst i form av arrenden.

Land är ett känslomässigt laddat ämne och en kulturell symbolfråga för såväl svarta folkgrupper som de vita jordbrukande afrikanderna.

Lagen Native Land Act från 1913 fråntog svarta rätten att äga och bruka mark utanför svarta reservat (cirka 13 procent av landets yta). Group Areas Act lade därefter grunden för städernas township och segregerade stadens invånare efter vilken folkgrupp de tillhörde. Under apartheidåren tvångsförflyttades omkring 3,5 miljoner svarta till hemländer (svarta reservat) och cirka 700 000 svarta flyttades från stadsdelar som deklarerats som ”vita områden”. För många svarta är landfrågan förknippad med tidigare övergrepp och det är dessa missförhållanden som jordreformen bland annat ska gottgöra.  

Även för de vita afrikanderna är land en laddad fråga. Afrikandernas förfäder kom till Sydafrika i mitten av 1600-talet och framåt. Deras kultur har sina rötter djupt rotade i jordbruket och de kallades under lång tid kort och gott för boer – ”bonde” på afrikaans.

Protest i Rustenburg mot morden på vita bönder i oktober 2017. Foto: Shutterstock

Rätten till land handlar inte enbart om jordbruksmark. Hundratusentals fattiga, nästan enbart svarta, bor under klart undermåliga förhållanden i de skjulstäder som växer upp i städernas utkant. Bristen på ordentligt hus som alla kan ha råd med skapar social oro. Ockupation av outnyttjade marker i och kring städerna är ett ständigt återkommande problem.

ANC har konsekvent fördömt varje illegal landinvasion. Landfrågan, hävdar president Cyril Ramaphosa, ska lösas på ett ordnat sätt.

Behovet av en omfattande jordreform är enormt. Ramaphosa försöker blidka otåliga väljare och samtidigt lugna oroliga investerare. Parlamentet kommer med all sannolikhet att rösta för att ett förslag till grundlagsändring ska tas fram, men vägen fram till att en ändring vinner laga kraft är lång.

Nästa år är det val och det är osannolikt att det sittande parlamentet kommer att hinna ta sig igenom all formalia som krävs och rösta igenom en grundlagsändring. För en sådan krävs två tredjedelars majoritet. Det stödet finns idag bland de partier som är positiva till en grundlagsförändring. Men frågan är hur partifördelningen i det nya parlamentet kommer att se ut. Dessutom hotar de partier och intresseorganisationer som är emot en grundlagsändring att gå den juridiska vägen för att stoppa en sådan.

Landfrågan kommer även denna gång att bli en känsloladdad valfråga vid sidan av det som många anser är mer akuta samhällsproblem: arbetslöshet, kriminalitet och utbildning.