Auktoritära regimer brer ut sig i Sydöstasiens länder

En dag i början på september var det meningen att det skulle bli en paneldiskussion på utrikeskorrespondenternas klubb i Bangkok, om de muslimska rohingyerna som flytt från Myanmar (Burma) till Bangladesh. I fokus stod en nyss sammanställd FN-rapport om de brutala övergrepp rohingyerna utsatts för av Myanmars armé. Men när diskussionen skulle börja kom den thailändska polisen. Med sig hade man en skriftlig order om att mötet måste inställas. Det var ingen radikal samling paneldeltagare som skulle tala. En av dem var Kobsak Chutikul, en välkänd thailändsk före detta diplomat. En annan Kingsley Abbott från den Internationella juristkommissionen och den tredje var Tun Khin, en i Storbritannien bosatt rohingya-aktivist.

Anledningen till polisingripandet var att myndigheterna klassat det som ett politiskt möte och det är förbjudet enligt de bestämmelser som infördes efter militärkuppen i Thailand i maj 2014. Myndigheterna ansåg också att det skulle störa relationerna med ett grannland som dessutom är Thailands partner i Asean, en sammanslutning av tio nationer som ibland beskrivs som en sydöstasiatisk motsvarighet till EU men i själva verket är långt ifrån det.

Asean är en gruppering som baserar sig på två kardinalprinciper: icke-inblandning i varandras inre angelägenheter och att alla beslut som fattas måste vara enhälliga. Med andra ord blir det inte mycket gjort annat än visst ekonomiskt samarbete — och polisaktionen som den i Bangkok i september.

Protester mot militärkuppen i centrala Bangkok i maj 2014. Foto: Shutterstock

Ingripandet var inte det första i sitt slag sedan militären senast grep makten i Thailand. Regeringen som avsattes 2014 kanske var korrumperad, men den var i alla fall folkvald. Ett av den militärstödda nya regeringens första beslut var att förbjuda all politisk aktivitet fram till nästa val. Enligt planen ska val nu hållas i februari, men även det är osäkert.

Kuppen 2014 var den andra i Thailand på tolv år, i en tid då många trodde att militära ingripanden i det politiska livet tillhörde det förgångna. På 1990-talet ansågs Thailand vara en lovande demokrati. Ett folkuppror 1992 ledde till en ny och mer demokratisk författning, ökad yttrandefrihet och ett öppnare politiskt klimat. Så kom valet 2001 som förde mångmiljardären Thaksin Shinawatra till makten efter en jordskredsseger. I september 2006 ingrep militären. Thaksin avsattes och gick senare i exil i Dubai. Men i valen 2007 och 2010 vann partier som stod Thaksin nära — för att sedan avsättas på parlamentarisk väg och nu senast genom en kupp 2014.

Vad var det då som slog fel? Thailand drabbades under Thaksins och hans efterträdares tid vid makten av sammanstötningar mellan ”gulskjortor” och ”rödskjortor”. I världspressen utmålades de gula i allmänhet som en konservativ, rojalistisk elit medan de röda, Thaksins anhängare, kallades för demokrater som representerade ”den fattiga landsbygden i norr och nordöst”.

Men fullt så enkelt var det inte. Det var i själva verket en kamp mellan två eliter, den gamla aristokratin och plutokratin (gulskjortor) mot den nyrika eliten som vuxit sig stark under Thailands ekonomiska framgångar (rödskjortor). Den nya saknade den gamlas politiska plattform och kontakter inom armén och förvaltningen — och det var därför Thaksin kastade sig in i politiken i slutet på 1990-talet.

Thaksin Shinawatra på väg till en domstolsförhandling 2008. Foto: Shutterstock

Det råder ingen tvekan om att Thaksin var populär inom många kretsar i samhället. Han genomförde en rad reformer som nästan fri sjukvård, stipendier till studenter och generösa bidrag till lokala myndigheter. Men Thaksins tid vid makten var också en period av auktoritärt styre. Journalister och andra som kritiserade honom drabbades i bästa fall av hans vredesutbrott medan andra stämdes för förtal eller fick anonyma, hotfulla telefonsamtal mitt i natten. Under den demokratiskt valda Thaksinregeringen föll Thailand från plats 59 till 107 på det pressfrihetsindex som Reportrar utan gränser sammanställer över världens länder. Den frispråkighet som fanns på 1990-talet var som bortblåst.

Thaksin påminde på flera sätt om USA:s president Donald Trump: en bombastisk, populistisk demagog som med valfläsk drar till sig folk som är trötta på de gamla politikerna — men som samtidigt representerar starka ekonomiska intressen. Och det är på gott och ont ett nytt fenomen i Sydöstasien som inte är begränsat till Thailand.

I Filippinerna, ett land som länge vacklat mellan demokrati och diktatur, valdes i juni 2016 Rodrigo Duterte till ny president. Han påminner inte om någon som tidigare styrt landet. Han blev, och är fortfarande, populär främst därför att han lovat att ta itu med Filippinernas svåra drogproblem. Men metoderna har varit minst sagt brutala. Polisen fick order att skjuta alla som misstänktes för att handla med eller använda narkotika. Detta ledde till kritik från människorättsaktivister och även den starka katolska kyrkan. Försök har också gjorts att resa frågan i FN och Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag. I mars i år drog sig Filippinerna tillbaka från domstolens jurisdiktion för att förhindra rättsliga åtgärder.

Studenter demonstrerar i Manila mot återinförandet av dödsstraffet i Filippinerna. Foto: Shutterstock

Thaksin hade 2003, då han satt vid makten, fört ett liknande ”krig mot narkotikan” i Thailand. Enligt Human Rights Watch dödades då utan gripande eller rättegång 2 800 människor, av vilka de flesta senare dessutom visade sig vara helt oskyldiga.

Men Duterte blev värre. Ingen vet exakt hur många som hittills dödats under hans kampanj, men uppskattningarna varierar mellan 7 000 och 12 000 människor. När USA:s president Barack Obama 2016 kritiserade kampanjen fick Duterte ett vredesutbrott och kallade honom för ”horunge” (son of a whore). Han gjorde andra, homofobiska uttalanden och svor mot politiska motståndare. Duterte bad senare om ursäkt för sitt ofta obscena språkbruk och sa att Gud bett honom att inte svära så mycket. Visserligen är Filippinerna ett strängt katolskt land, men det var svårt för kritiker att ta uttalanden som detta på allvar.

Duterte är liksom Thaksin en helt ny typ av politiker, enligt anhängarna en ”man av folket” som utmanat gamla eliter. Och liksom Thaksin är Duterte en stark personlighet som väcker känslor och som genomfört populistiska reformer. Duterte har avskaffat avgifter för dem som studerar på statliga universitet och stoppat importen av ris för att främja de egna bönderna. Å andra sidan publicerade fyra filippinska mediegrupper i maj i år en rapport där man beskrev 85 angrepp och hot mot pressen, vilket var mer än under någon av de fyra presidenterna före honom.

Kritiker fruktar en återgång till det auktoritära styre som rådde under diktatorn Ferdinand Marcos. Duterte ses av dem som stödjer honom som den starke man landet behöver och det är fallet också bland många av Thaksins anhängare i Thailand. Liksom i Thailand är många i Filippinerna trötta på de gamla elitpolitikerna som i årtionden dominerat ländernas politiska liv. Det är ett fenomen inte helt olikt det i Trumps USA och på andra håll i västvärlden.

Ser man på de andra Aseanländerna är bilden inte bättre. Blockets medlemmar har kanske varit ekonomiskt framgångsrika, men bland dess tio medlemmar finns två stater — Vietnam och Laos — där de härskande kommunistpartierna är de enda tillåtna, Brunei som är en absolut monarki under en enväldig sultan, och Singapore, som visserligen inte har ett enpartisystem men där ett parti helt dominerar och pressen hålls i strama tyglar.

Propaganda för Kambodjanska folkpartiet med premiärminister Hun Sen till höger. Foto: Shutterstock

Kambodja, som skulle bli en demokrati efter ett FN-ingripande i början av 1990-talet, går också mot enpartistyre efter att premiärminister Hun Sens Kambodjanska folkpartiet vann samtliga 125 platser i nationalförsamlingen i valet i juli. Det största oppositionspartiet hade innan dess upplösts och flera regimkritiker arresterats.

Hun Sen, som en gång i tiden tillhörde Kambodjas kommunistiska rörelse och nu utger sig för att vara ”demokrat”, har suttit längre vid makten än någon annan regeringschef i Sydöstasien. Det går inte att direkt jämföra Hun Sen med Thaksin och Duterte, men han fyller i alla fall profilen av en ”stark man” som krossat andra politiker, strypt pressfriheten och sedan konsoliderat sitt grepp om makten.

Det antogs också att Myanmar skulle bli en demokrati efter val 2010 och 2015. Men även där har det gått bakåt. Delvis beror det på att demokratin där varit en halvmesyr sedan det direkta militärstyret upphörde 2010. Enligt den författning som godtogs efter en riggad folkomröstning 2008 kontrollerar militären de tre viktigaste ministerierna — försvar, inrikes och gränsfrågor — och tillsätter en fjärdedel av alla parlamentsledamöter, vilket ger militären vetorätt mot alla reformer av den egentligen helt odemokratiska grundlagen.

Myanmars statskansler Aung San Suu Kyi förväntades ändra på detta då hennes parti vann en jordskredsseger 2015. Men hon har istället ansträngt sig till det yttersta för att inte stöta sig med militären. Pressen hålls även i Myanmar i schack med åtal om förtal, ärekränkning och brott mot gamla koloniala lagar om landets säkerhet. I september dömdes Kyaw Soe Oo och Wa Lone, två lokala journalister för nyhetsbyrån Reuters, till sju års fängelse för att ha brutit mot säkerhetslagarna. Världens pressfrihetsorganisationer fördömde domen och kallade rättegången en fars. Till mångas besvikelse försvarade Suu Kyi domen och sa att den inte hade något att göra med pressfrihet. Hennes ovilja att säga något om rohingyerna har också lett till kritik mot henne från västligt håll.

Indonesiens president Joko Widodo. Foto: Shutterstock

Av Aseans ytterligare två medlemsstater återstår då bara Indonesien och Malaysia. Och där har utvecklingen gått i motsatt riktning. Indonesien, som stod på avgrundens brant i slutet på 1990-talet med en svår ekonomisk kris och separatistiska tendenser ute i provinserna, har hämtat sig rejält. Valet 2014 vanns av Joko Widodo som också han var en ny typ av politiker utan band till gamla eliter. Han kommer från en enkel familj och är, säger han, demokratisk socialist. Det vill säga han står för grundläggande demokratiska värderingar och social välfärd. Det råder press- och yttrandefrihet och politiska partier kan verka öppet, mer än i något annat Aseanland. Och det efter att Indonesien fram till 1998 varit en korrumperad diktatur under Suharto, generalen som grep makten 1966.

En annan ljusglimt är Malaysia, där en äldre politiker gjorde en jubelartad comeback i valet i maj i år. Den 93-årige Mahathir Mohamad, som var premiärminister mellan 1981 och 2003, bildade på nytt regering efter att hans koalition vunnit valet. Förloraren, den tidigare premiärministern Najib Razak, hade anklagats för hejdlös korruption och maktmissbruk. Så även om Mahathir inte är en nykomling var det väljarnas trötthet med det gamla systemet som förde honom tillbaka till makten — och detta trots att Mahathir själv var tämligen auktoritär under sin förra tid som premiärminister.

Mahathir har också blivit den förste ledaren i ett Aseanland som öppet kritiserat Kina och dess växande ekonomiska och politiska inflytande i Sydöstasien. Han har till och med talat om ”hegemoni” och ”nykolonialism”. Men där är han ensam för det råder inget tvivel om att ett allt starkare Kina och en svagare västvärld är en av de viktigaste anledningarna till att auktoritära regimer frodas i Sydöstasien.

Solidaritetsmöte i Malaysia till stöd för rohingyerna i Myanmar. Foto: Mohd Farizwan Hasbullah/Shutterstock

När Hun Sen anklagades för diktatoriska tendenser och flera västländer drog in biståndet steg Kina in med lån och krediter. Då Duterte kritiserades av USA och andra västliga makter för massmorden under kriget mot drogerna vände han sig till Kina för stöd, något som han visserligen säger sig ångra. Men gjort är gjort. Banden med Kina är nu starkare än under tidigare presidenter.

Efter att Myanmars armé drivit minst 800 000 muslimska rohingyer på flykt till Bangladesh och en av FN tillsatt undersökningskommission anklagat den för etnisk rensning och folkmord, kom Kina till undsättning. Kina och även Ryssland — som bägge har vetorätt i FN:s säkerhetsråd — såg till att frågan inte ledde till åtgärder från världssamfundets sida. Det blev istället några lama, främst amerikanska, sanktioner mot Myanmars militär. USA, men inte Kina, har avbrutit försvarssamarbetet med Thailand.

Det ser med andra ord inte ljust ut för demokratin i Asien. I viss mån reflekterar det samma fenomen som på många andra håll i världen, där populistiska politiker gör framsteg på de gamla, etablerades bekostnad. Men skillnaden är den att i Sydöstasien är Kina räddaren i nöden som kan försvara dessa regimer diplomatiskt när de utsätts för inhemsk kritik och försök till internationella aktioner.

Vägbygge i centrala Kambodja finansierat av fördelaktiga lån från Kina. Foto: Shutterstock

En annan anledning till att regimerna i Aseanländerna, trots all kritik, känner sig trygga är också Kinas allt starkare ekonomiska band med Sydöstasien. Kina bygger en järnväg för snabbtåg i Laos och en ny jättehamn i Myanmar, och Kambodjas ekonomi är helt beroende av kinesiska investeringar i småindustri och turism. Handeln mellan Kina och Aseanländerna uppgick under 2017 till 500 miljarder amerikanska dollar, en ökning med nio procent jämfört med året innan.

Helhetsbilden är den att Kina, inte västvärlden, nu är den starkaste ekonomiska och politiska makten i Sydöstasien. I både Myanmar och Thailand är det tydligt att Kina visar flexibilitet för att försvara sina långsiktiga intressen. Nära förbindelser hålls med Thailands nuvarande regering — och Thaksin, vars förfäder var kinesiska immigranter. I Myanmar försäkrar man sig om goda relationer med både Suu Kyi och militären.

Vi kommer därför säkert att få se fler exempel på ”solidaritet inom Asean” liknande polisingripandet på pressklubben i Bangkok, riggade val som det senaste i Kambodja, övergrepp mot pressen i Filippinerna och brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket är fallet med rohingyerna i Myanmar – utan att det blir några allvarliga påföljder.

De livaktiga civila samhällena som fram tills helt nyligen fanns inte bara i Thailand utan även i länder som Kambodja och Myanmar börjar bli ett minne blott. Det går inte att skylla allt på Kina — de gamla eliternas brister är också en viktig faktor — men en stor del av ansvaret ligger utan tvekan i Peking.