Gilla Duterte eller riskera bli angripen i sociala medier

När Rodrigo Duterte meddelade att han skulle ställa upp i presidentvalet i Filippinerna i maj 2016 framställde han det som något som han gjorde högst motvilligt. Men bakom kulisserna bedrev han redan en intensiv kampanj, inte minst i sociala medier, där han var en ”underdog” som tog upp kampen med den politiska eliten. Sedan dess har mer och mer avslöjats om hur metodiskt Duterte arbetade, och arbetar, för att få opinionen med sig. Det har också blivit tydligt att det har sitt pris att kritisera presidenten.

Utåt sett hade det pågått en intensiv övertalningskampanj för att förmå den dåvarande borgmästaren i Davao att delta i valet. Namn samlades in och Dutertes dotter Sara Duterte-Carpio, som tagit över borgmästarposten efter sin far, rakade av sig håret och lade upp bilder på Facebook med texten: ”Jag blir flintskallig av att vänta #Duterte2016#NohairWecare även om vi inte har pengar, även om vi inte har maskineriet, även om vi förlorar #justdUit”.

Sara Duterte-Carpio låter raka av sig håret som ett led i pappans valkampanj på sociala medier. Skärmdump från Instagram

Nättidningen Rappler kunde i en artikelserie hösten 2016 avslöja Dutertekampanjens strategier. Den 25 november 2015, fyra dagar efter att Duterte hade anmält sin kandidatur, skickades på bara några timmar 30 000 Twitterinlägg där hans namn nämndes. Nic Gabunada, som ledde arbetet i sociala medier, beskrev för Rappler hur man använde sig av upp till 500 ”volontärer” som var och en ansvarade för grupper med mellan 300 och 6 000 medlemmar (en av dem ska ha haft så många som 800 000 medlemmar). Grupperna kunde skräddarsy sina inlägg efter vilka följare de hade. De tog lätt på sanningen och inläggen innehöll ofta sexistiskt språk och våldsamma personangrepp, samt anklagelser om att de traditionella medierna gaddat ihop sig mot Duterte och att journalister lät sig köpas av etablissemanget.

Kampanjen använde sig även av botar, bloggare och andra som förmedlade liknande budskap. De som försökte svara emot spårades upp och trakasserades. I en studie från universitetet i Oxford framgår att Dutertes kampanj betalade “volontärerna” sammanlagt motsvarande 200 000 dollar. De mest ihärdiga belönades dessutom med tjänster inom administrationen.

Även senare har president Duterte använt sig av dessa kanaler för att vinna stöd för kontroversiella förslag, svartmåla politiska motståndare och framföra hot mot dem som kritiserar hans politik.

The Punisher

Duterte framställde sig under valkampanjen som den hårde mannen, ”The Punisher” eller ”Duterte Harry”, som under sina 20 år som borgmästare förvandlat Davao City på den oroliga ön Mindanao till en välmående och trygg stad, med låg brottslighet. Han bankade in ett budskap om att han på ett halvår skulle kunna lösa landets problem med kriminalitet och narkotika. Han förespråkade massavrättningar av misstänkta brottslingar (enligt Human Rights Watch hade dödspatruller dödat minst 1 000 människor under Dutertes tid som borgmästare i Davao City). Duterte skämtade grovt om att ha velat delta i en våldtäkt mot en australisk missionär 1989 (hon togs som gisslan och mördades tillsammans med fyra andra missionärer under ett fånguppror). Hans kontroversiella uttalanden citerades flitigt både i filippinska och utländska medier.

Stadshuset i Davao City. Foto: Shutterstock

Duterte vann valet med klar marginal, långt före tvåan Liberala partiets Manuel Roxas II. Valdeltagandet var relativt högt, nästan 82 procent. Duterte fick också en stark position i kongressen, då en majoritet av Liberala partiets kongressledamöter hoppade av till hans styrande allians PDP-Laban. Men det är inget ovanligt, så brukar det se ut i filippinsk politik.

Bakom Dutertes valseger fanns ett starkt missnöje över att så många filippinare fortfarande lever i djup fattigdom, trots att ekonomin vuxit snabbt på senare år, och över tidigare regeringars bristande förmåga att få något uträttat. Den filippinska sociologen Nicole Curato, verksam vid University of Canberra, framhåller i ”Flirting with Authoritarian Fantasies?” att skälet till att Duterte kunde vinna valet var att han, trots sitt grova språk, fick väljarna ”att tro att han förstod vad de behöver och kunde erbjuda dem hopp om ett bättre liv”.

En populär president

När Duterte tillträdde som president försökte han göra alla glada, med löften om stärkta rättigheter för kvinnor och arbetare, bättre levnadsförhållanden för de fattiga, nya järnvägar med mera. I augusti 2016 inledde hans regering fredsförhandlingar med kommunistgerillan NPA. Han ville också nå en uppgörelse med den muslimska separatiströrelsen Milf på Mindanao, men lovade att ta till hårdhandskarna mot det islamistiska Abu Sayyaf.

Soldater i Milf-gerillan. Foto: Jeentai/Shutterstock

Under de dryga två år som har gått sedan dess har en stor del av nyhetsrapporteringen från Filippinerna handlat om presidentens ”krig mot drogerna” som enligt beräkningar av människorättsorganisationen Human Rights Watch tros ha krävt omkring 12 000 liv. Flera tusen narkotikalangare och narkomaner har dödats i samband med polisingripanden, men de allra flesta har fallit offer för dödspatruller. Duterte har dock fått medge att hans drogkrig kommer att ta längre tid än han utlovat.

Inflationen har tagit fart. Fredsförhandlingarna med NPA har gått i stå. En viss framgång har nåtts på Mindanao, där lagar har antagits som bäddar för en ny självstyrande region (en process som inleddes av företrädaren Benigno ”Noynoy” Aquino III). Ett bakslag kom då en liten islamistgrupp under flera månader ockuperade staden Marawi på Mindanao. Regeringen utlyste undantagstillstånd, vilket gav militären stora befogenheter. Det har trots protester från oppositionen förlängts till slutet av 2018.

Planer har aviserats på att skriva om författningen så att det skulle bli möjligt för Duterte att väljas om. När tidigare presidenter har föreslagit samma sak har de mött ett massivt motstånd från stora delar av det filippinska samhället.

Men Rodrigo Duterte har opinionssiffror som de flesta västerländska politiker bara kan drömma om. Enligt Social Weather Station (SWS) var 65 procent av filippinarna nöjda med hans styre i juni 2018, bara 20 procent var missnöjda. Enligt SWS är nettostödet därmed nere på 45 procent (andelen nöjda minus andelen missnöjda) – vilket ändå är den filippinske presidentens sämsta siffra hittills.

”Solsystemets bästa president”

Sheila S Coronel, chef för Centret för undersökande journalistik vid det amerikanska Columbiauniversitet, menar att Duterte och hans anhängare har kunnat spela på de traditionella mediernas svagheter, med dess sensationsjournalistik och elitistiska ägarfamiljer.

De flesta filippinska nyhetstidningar och TV-bolag kontrolleras av ett litet antal förmögna familjer. Tidningsmarknaden är också starkt uppdelad. Fattigare filippinare läser oftast någon av de många tabloidtidningar på tagalog and cebuano som domineras av material om kändisar, olika skandaler och ond bråd död. De stora engelskspråkiga dagstidningarna, Philippine Star, Philippine Daily Inquirer och Manila Bulletin, läses främst av välutbildade filippinare.

I ett väntrum i Antipolo City. Foto: Junpinzon/Shutterstock

På senare år har sociala medier, särskilt Facebook, blivit en allt viktigare nyhetskälla. Det finns idag fler smarta telefoner än invånare i Filippinerna, och 97 procent av de filippinare som är aktiva på nätet har ett Facebook-konto.

Den filippinske författaren Miguel Syjuco skräder inte orden när han beskriver hur kommunikationen på nätet ser ut i Filippinerna: ”ett träsk av falska nyheter och konspirationsteorier, trakasserier och mobbning” där nättrollen hävdar att president Duterte hyllas av såväl påven som Angela Merkel, Angelina Jolie och Arnold Schwarzenegger. Det amerikanska rymdorganet Nasa sägs också ha utsett honom till ”solsystemets bäste president”. Samtidigt anklagas vicepresident Leni Robredo, som tillhör oppositionen, för att ha konspirerat med den dåvarande FN-chefen Ban Ki-Moon om att avsätta Duterte.

Tål inte kritik

Det är tydligt att Duterte inte tolererar särskilt mycket kritik, vare sig från politiska opponenter eller medier. Han har också trappat upp ordkriget mot den mäktiga katolska kyrkan, som varit drivande i motståndet mot presidentens krig mot narkotikan.

Oppositionspolitikern Leila de Lima, som 2016 ledde ett senatsutskott som skulle utreda Dutertes drogkrig, greps i februari 2017 anklagad för att, under sin tid justitieminister, ha smugglat droger till ett fängelse via sin chaufför (som hon hade haft en affär med). Och när Högsta domstolens chefsdomare Maria Lourdes Sereno började utreda anklagelser om att Duterte inte redovisat alla sina ekonomiska tillgångar, vilket han är skyldig att göra, hotades hon med riksrätt. Hon tvingades lämna sin post i maj 2018. Bägge kvinnorna har utsatts för smutskastningskampanjer via nätet, men har också fått starkt stöd i sociala medier under #EveryWoman.

Leila de Lima. Foto:Alex Nuevaespaña/Wikimedia Commons

På liknade sätt försöker regeringen tysta medierna. Philippine Daily Inquirer och TV-bolaget ABS-CBN hamnade i skottgluggen sedan de rapporterat om utomrättsliga avrättningar och att Duterte ska ha gömt undan stora summor på hemliga bankkonton. Efter det hotade regeringen att väcka åtal mot Philippine Daily Inquirer för skattebrott, vilket ledde till att familjen Prieto 2017 sålde sina andelar i tidningen till Dutertes vän, affärsmagnaten Ramon Ang. ABS-CBN fick veta att bolaget riskerar att förlora sitt sändningstillstånd när det löper ut år 2020.

I januari i år drog den filippinska finansinspektionen tillbaka Rapplers bolagsregistrering, med hänvisning till att tidningen brutit mot författningens förbud för utländska intressen att äga filippinska medier. Enligt en rapport från Reportrar utan gränser har Rappler bara filippinska ägare, men bolaget har fått pengar från bland annat ett filantropiskt investmentbolag, som startats av Ebays grundare Pierre Omidyar. Flera andra mediebolag får ett liknande stöd, utan att det har fått några följder. Maria Ressa, Rapplers VD, menar att beslutet är helt och hållet politiskt, och har överklagat det, en process som kan ta flera år och under tiden fortsätter Rappler trots allt att komma ut. Maria Ressa och hennes kolleger har också blivit måltavlor för hatkampanjer i sociala medier, där de hotas till livet.

Men det betyder inte att medierna stillatigande ser på. Rappler samarbetar sedan i våras med Facebook om faktakontroller. När falska nyheter upptäcks ska de hamna långt ner i Facebook-flödena, men de stryks inte helt.