Pérez Esquivel: Såren ännu öppna i Latinamerika

Argentinaren Adolfo Pérez Esquivel, mottagare av Nobels fredspris 1980, vet hur man imponerar på publiken. Han är en begåvad estradör och man glömmer snart bort att han är en man som överlevt diktatur och förtryck. Det finns ingen möjlighet att se honom som ett offer.

Trots sina 86 år är det han som står för energin och vitaliteten i panelen som han delar med fyra andra fredspristagare: iranskan Shirin Ebadi, guatemalanskan Rigoberta Menchú och polacken Lech Walesa. De är inbjudna till Uruguays huvudstad Montevideo för att diskutera världsläget och de svåra utmaningar som freden möter.

Pérez Esquivel berättar för mig att han är mycket besviken, att han kommer direkt från staden Curitiba i Brasilien där han försökte träffa Brasiliens förra president Luiz Inácio Lula da Silva. Det fick han inte, han tvingades stå och vänta i flera timmar tills fängelsemyndigheterna avvisade honom. Lula da Silva är isolerad och kan bara träffa sin familj och sina advokater.

Pérez Esquivel har föreslagit honom som kandidat till Nobels fredspris.   Nu har Uruguays förra president José “Pepe” Mujica träffat honom och alla här tror att Lula har goda chanser att bli årets fredspristagare. Mujica själv nominerades för några år sedan till priset.

Luiz Inácio Lula da Silva på ett möte i januari för rätten att ställa upp i presidentvalet. Foto: Shutterstock

Jag frågar Adolfo Pérez Esquivel om han inte ser likheter mellan förre Solidaritetsledaren och expresidenten Lech Walesa och Lula da Silva. Visst gör han det, två stora ledare som kom från arbetarklassen och som kom till makten uppburna av stora massrörelser. Dessutom lyckades de att förändra länder som hade en stagnerande ekonomisk modell. Lula tog brasilianerna ur medeltiden, Walesa lyckades med att få Polen på fötter efter kommunismen, resonerar Pérez Esquivel.

Pérez Esquivel själv blev fängslad av den argentinska militärdiktaturen 1977 och undvek mirakulöst att vara en av de ungefär 30 000 som försvann och som den argentinska diktaturen dödade utan rättegång. Den ökända Plan Condor, samarbetet mellan militärregimerna i regionen, sponsrad av USA och dess utrikesminister Henry Kissinger, ansvarade för tiotusentals döda i Paraguay, Brasilien, Chile, Argentina och Uruguay.

Fångarna flyttades mellan de olika länderna, torterades och avrättades, deras kvarlevor slängdes ut i havet eller begravdes i anonyma massgravar på de olika militärkasererna.

Idag pågår det flera rättegångar mot de ansvariga, både i Latinamerika och i Italien. Pérez Esquivel har varit vittne i många av dem. Han har samlat fakta om de försvunna och berättar att han, domarna och advokater gick igenom kasern efter kasern gråtande. Han säger till mig:

– Jag har aldrig sett härdade advokater, åklagare och till och med domare, gråta så hejdlöst som när de läste de hemska berättelserna. Stulna barn, massvåldtäkter, torterade spädbarn, det fanns inga gränser för vad Plan Condor ansåg vara berättigat i kriget mot kommunismen.

Pérez Esquivel har aldrig varit kommunist, han kommer från den katolska befrielseteologin och från kyrkans mest progressiva falanger, de som blev aktiva efter Andra Vatikankonciliet 1968 som moderniserade den katolska kyrkan.

Demonstration i Buenos Aires som uppmärksammar alla dem som försvann och dödades under militärdiktaturen. Foto: Shutterstock

Jag frågar honom vad han anser om Latinamerika idag, nästan 50 år efter diktaturerna. Han skrattar och säger:

–Femtio år är ingenting i människoålder, tänk på andra världskriget, både bödlar och offer lever fortfarande. Våra diktatorer är 70–80 år, de kan fortfarande göras ansvariga för alla brott som de begått. Straffrihet är ett dubbeleggat vapen, inget samhälle utan minne kan läka den förstörda sociala vävnaden. Och våra samhälle har fortfarande öppna sår.

Vi pratar om detta, hur vi i våra små offentliga platser möter våra torterare, de skickar sina barn till samma skolor som våra barn, de bor i samma kvarter, de går i samma kyrkor, de handlar på samma varuhus, de går också på fotbollsmatcher och firar när landslaget vinner.

När fotbolls-VM startade i juni begärde alla fängslade militärer i Uruguay kabel-TV. Vi minns villkoren på våra egna fängelser, den permanenta hunger, isoleringen, bestraffningarna, tortyren. Ingen militär har i sina lyxfängelser upplevt hur det känns att bli behandlad som ett djur, att inte ha några rättigheter.

Adolfo Pérez Esquivel är skeptisk, han ser med djup oro hur Brasilien och Argentina, sitt hemland, nu styrs av nyliberala regeringar som kväver fackföreningarna och de sociala rörelserna, som lyder vad Världsbanken har som recept för att kväsa de sociala protesterna.

– Problemet är som alltid medelklassen, arbetarna håller på att försvinna som klass. Vi har inga industriländer, företag flyttar till Asien där de kan få billig arbetskraft. Våra samhällen blir kvar som jordbruksproducenter men ingen vill leva på landet, där kan man inte växa, man kan inte skicka barn till skolor. Vi döms att bli jordens fördömda, igen, säger Pérez Esquivel.

Jair Bolsonaro leder i opinionsmätningarna inför presidentvalet i Brasilien. Han har hyllat militärdiktaturen och gjort rasistiska och homofoba uttalanden. Foto: Shutterstock

I Brasilien har vi nu en regelrätt diktatur, säger Pérez Esquivel. Den avsatta presidenten Dilma Rousseffs skuld (hon anklagades för att ha fuskat med statsbudgeten) blev aldrig bekräftad och Lula har fängslats för att hans motståndare vill undvika att se honom som landets nästa president. Till och med i fängelset är han oerhört mer populär än alla andra kandidater, menar Pérez Esquivel.

– Och nu är risken att (Jair) Bolsonaro tar över och då kommer det att bli svårt för hela regionen. Det är bara ni, det lilla Uruguay, som lyser stark i regionen, ni har en ekonomi som växer, en stabil regering, en dialog mellan arbetare och arbetsgivare, något som får Uruguay att likna Sverige när Sverige var som bäst, när de uppfann en modell byggd på dialog och konsensus. Men om ni blir klämda mellan (Mauricio) Macri i Argentina och Bolsonaro i Brasilien det kommer att bli tufft för er.

Ser Adolfo Pérez Esquivel någon väg till freden i världen?

– Jag är orolig, Israel kommer att få Trump att anfalla Iran och vi vet inte vilken ny Pandoras box som öppnas där.