Pakistan tvingas balansera mellan Kina och USA

Pakistan och Kina har under decennier utvecklat ett nära säkerhetspolitiskt förhållande. Samarbetet mellan Islamabad och Peking grundades på en gemensam rivalitet med Indien, men också från kinesiskt håll för att motverka amerikanskt inflytande i Sydasien. Sedan 2015, då Kina och Pakistan lanserade China-Pakistan Economic Corridor (CPEC), en satsning på olika energi- och transportprojekt som inkluderar hamnen i pakistanska Gwadar, har det bilaterala förhållandet fokuserat alltmer på ekonomi- och handelsfrågor. CPEC inkluderar lån och investeringar på uppemot 60 miljarder amerikanska dollar, som bland annat binder samman Gwadar-hamnen med Kashgar i Xinjiang-provinsen i Kina.

Det kan tolkas som ett kinesiskt initiativ för att stärka regional integration, men geopolitiska hänseenden måste också uppmärksammas, speciellt avseende konkurrensen med Washington. Det är viktigt att belysa just dessa geopolitiska spänningar i regionen mellan Kina och USA, samt Pekings egna ambitioner i regionen, eftersom det kommer att påverka den nya regeringen i Pakistan.

Röstning vid valet den 25 juli. Foto: The Commonwealth/Creative Commons

I slutet av juli gav de pakistanska väljarna den före detta cricketstjärnan Imran Khan och hans parti Pakistans rörelse för rättvisa (PTI) valsegern. Efter dryga två decennier i politiken lyckades Khan nå den politiska toppen. Khan valdes på en plattform som utlovade stora satsningar på att förbättra landets välfärdssystem. En annan anledning till Khans valseger är att Nawaz Sharif, som har varit premiärminister tre gånger (1990–1993, 1997–1999, 2013–2017), har fällts för utbredd korruption, som uppdagats av Panamadokumenten från 2016. Sedan juli i år sitter Sharif i fängelse, och hans bror, Shehbaz Sharif, leder Pakistanska muslimska förbundet-Nawaz (PML-N), det förra styrande partiet. Som nybliven premiärminister har därför Khan lovat att bekämpa korruptionen i landet.

PTI lyckades säkra 115 av 270 lediga platser i nationalförsamlingen, vilket inte är tillräckligt för egen majoritet men är fler än PML-N med 64 platser och Pakistanska folkpartiet (PPP) med 43 platser. PML-N och PPP styrs av Sharif respektive Bhutto-familjen, och kan betraktas som de två mest politiskt inflytelserika familjerna i Pakistan. Dock överskuggades Khans seger av anklagelser om valfusk: PML-N har till exempel påstått att militären, som till stor del betraktas som vänligt inställd till Khan, har försvårat för andra politiska partier under valkampanjen och försökt rigga valet.

Arméns hedersvakt i Islamabad. Foto: Shutterstock

Sedan Pakistan blev självständigt för 71 år sedan har militären styrt i sammanlagt 33 år och dess budget uppgick 2017 till 11 miljarder dollar, en knapp femtedel av statsutgifterna. Den offentliga redovisningen av militärutgifterna anses dock bara visa en mindre del av de verkliga utgifterna. Det är därför ingen överraskning att militären utövar ett stort inflytande. Dess politiska stöd för Khan kan ses utifrån de försök förre premiärministern Nawaz Sharif gjorde att inskränka militärens politiska makt, särskilt över landets utrikespolitik. Sharif försökte under sin senaste mandatperiod närma sig Indien, vilket strider emot militärens strategi att föra en mera hårdför politik gentemot New Delhi. Den militära ledningen ser Indien som ett  existentiellt hot mot Pakistan och anklagar till exempel Indien för att ha gett stöd till ett antal våldsamma protester i landet. Gränsområdet vid den omtvistade Kashmir-regionen, Line of Actual Control, har som ett resultat sett flera aggressiva handlingar av både Indiens och Pakistans arméer under den senaste tiden.

Dessutom har anklagelser riktats mot Pakistans armé om att härbärgera terrorister inom landets gränser, och att stödja talibanerna i Afghanistan. President Trump drog  in amerikanskt bistånd till Pakistan i januari på grund av dessa anklagelser, och landet har placerats av det mellanstatliga finansorganet FATF på en ”grå lista” över länder som inte tillräckligt noga kontrollerar pengaflöden till terroristgrupper. Indragningen av det militära biståndet är en del av Trumps politik gentemot Pakistan för att se till att landet bidrar till USA:s försök att föra en fredsdialog i det krigsdrabbade Afghanistan.

Khan säger sig vilja reformera Pakistans utrikespolitik, och har sagt att han förespråkar just en dialog med talibanerna. Det finns därmed en öppning för Khan att förbättra relationerna med USA, men det är å andra sidan avhängigt av militärens acceptans för en sådan politik, samt att talibanerna är seriösa med att vilja föra en dialog; den 10 augusti attackerade talibanerna Ghazni, en stad söder om Kabul.

Inför mötet mellan USA:s utrikesminister Mike Pompeo och Khan den 5:e september beslutade Washington att ställa in 300 dollar miljoner i bistånd till Pakistan och omfördela det till andra områden. Det ansträngda förhållandet mellan Washington och Islamabad till trots, fastslog Pompeo att länderna ska arbeta tillsammans för att lösa gemensamma utmaningar.

Protest mot korruptionen i Peshawar.  Foto: Shutterstock

Khan har därtill att bekämpa diverse inhemska problem. Den mest anmärkningsvärda är den valutakris Islamabad står inför: centralbanken har bara 10,2 miljarder dollar i valutareserver som täcker knappt två månaders importkostnader, och beräknas behöva 25 miljarder dollar under återstoden av det finansiella året för att täcka landets utgifter. Den nyvalde premiärministern har utsett Asad Umar till finansminister för att lösa problemen. Umar tjänstgjorde som PTI:s skuggfinansminister under förra mandatperioden. Hittills har Islamabad sökt sig till sina bilaterala partner för att ansöka om lån för att kunna skjuta upp den stundande ekonomiska krisen.

Kina har en central roll i detta händelseförlopp. CPEC har av båda länders regeringar hyllats som ett initiativ som kan förbättra investeringsklimatet i landet, men vissa projekt har också ett geopolitiskt syfte. Gwadar-hamnen, till exempel, är viktig för Peking eftersom det ger Kina tillgång till Arabiska havet och på så sätt expanderar dess regionala inflytande. Dock har vissa experter varnat för att hamnen, som ligger i det konfliktdrabbade området Baluchistan, kan förvärra spänningar mellan provinsen och huvudstaden. Hamnprojektet har anklagats för att ignorera lokala ekonomiska förhållanden eftersom provinsen inte kommer att kunna dra direkt nytta av den, vilket därmed kan förstärka känslan av att centralregeringen exploaterar provinsen.

Hamnen i Gwadar har byggts ut med kinesisk hjälp. Foto: Creative Commons

Trots att Khan har använt CPEC som ett slagträ i sin valkampanj för att kritisera den förra administrationen är han nu mer positiv till CPEC och har konstaterat att projektet kan gynna Pakistans investeringsklimat. Khan har sedan han tillträtt utsett en kommitté för att granska samtliga CPEC-projekt, men måste gå tillväga på ett sätt som inte riskerar att Kina drar tillbaka finansiellt stöd till Islamabad. I sitt segertal hävdade Khan till exempel  att Islamabad ska lära sig av Kina för att lyfta sitt lands befolkning ur fattigdom. Genom dessa uttalanden har Khan signalerat ett närmande till Peking, och verkar visa på att han ser en lösning på landets ekonomiska kris genom ytterligare lån från Kina, trots att det är just de enormt stora skulder Pakistan har ådragit sig för att förverkliga CPEC som till stor del ligger bakom det besvärliga ekonomiska läget.

Bara några dagar efter Khans valseger kom det detaljer om ett kinesiskt lån på 2 miljarder dollar till Pakistan. Det kan ses som ett uttryck för President Xi Jinpings stöd för Khan, och ett försök att stabilisera landet för att säkerställa CPEC, vilket utgör en hörnsten i Kinas Belt and Road Initiative (BRI), eller den ”nya Sidenvägen”.

Det är dock svårt att se hur enbart Kinas lån ska kunna rädda Khan från den ekonomiska kris landet står inför, vilket sannolikt kommer resultera i ett räddningspaket från Internationella valutafonden (IMF). Ett sådant paket på 12 miljarder dollar har förberetts, men landets ledning söker undvika just denna lösning. Det hade i så fall varit den 13:e gången Pakistan begär ett stödpaket från IMF och därtill det största hittills.

IMF skulle villkora stödpaketet på att landets finansminister inför en åtstramningspolitik vilket riskerar underminera Khans popularitet. Till detta kommer att USA:s utrikesminister, Mike Pompeo, har argumenterat för att IMF-lån inte skall kunna användas för att betala tillbaka kinesiska lån. Ett tänkbart krav för ett IMF-räddningspaket är också att Islamabad gör tillgängligt information om kinesiska lån, något som kan belysa strukturella problem i förhållandet mellan Kina och Pakistan, samt väcka frågor om hur hållbar Pakistans statsskuldssituation är. I en rapport från International Crisis Group i juni 2018 sägs det att landets handelsunderskott med Kina ligger på 12 miljarder dollar.

Den nya regeringen kommer att behöva ta itu med dessa problem. Dock är det redan nu tydligt att Khan kommer behöva balansera mellan Peking och Washington i sin utrikespolitik för att till exempel konfrontera de finansiella utmaningar Pakistan står inför. Utgången av valet lär därmed inte bara påverka det inrikespolitiska klimatet i Pakistan, utan också maktbalansen i Sydasien.