Slutspel i Syrienkriget: Kampen om gränserna

President Bashar al-Assads ryskstödda styrkor har ägnat de gångna två åren åt att slå ut isolerade rebellfästen som östra Aleppo och östra Ghuta. De återtog nyligen gränsen mot Jordanien och områden nära Golanhöjderna—men det var också vid den punkten de fick slut på lätta mål.

Ryska diplomater tvingades rusa i skytteltrafik mellan israeler, syrier, iranier och amerikaner för att avstyra internationella sammandrabbningar när Assads styrkor närmade sig den gamla vapenstilleståndslinjen från 1967. Israel gav slutligen efter och tillät en ryskövervakad återgång till det läge som rått före 2011, men det är inte självklart att det blir lika lätt i resten av landet. De tre delar av Syrien som fortfarande befinner sig utanför Assads kontroll skyddas nämligen av Natotrupper och komplicerade internationella överenskommelser.

Tanfområdet

Det minsta området utanför statsmaktens kontroll är Tanf, en 55 kilometer djup bubbla runt en gränsövergång mot Irak. Här arbetar några hundra amerikanska soldater och syriska rebeller sida vid sida för att, säger de, jaga resterna av den så kallade Islamiska staten.

Ryssland har förbundit sig att inte utmana den amerikanska närvaron vid Tanf, men vad USA ska göra med området är högst oklart. Tanf har vid det här laget förlorat större delen av sin relevans för kampen mot Islamiska staten, men högljudda röster i Washington insisterar samtidigt på att militären bör hålla fast vid området som ett horn i sidan på Damaskus, Moskva och Teheran.

Så länge Vita huset kan intala sig att detta tjänar ett eller annat strategiskt syfte lär Tanf förbli utanför centralregeringens kontroll.

Kurdiska soldater i Tell Abyad vid gränsen mot Turkiet. Foto: Shutterstock

Nordöstra Syrien

Nordöstra Syrien styrs numera av Syriens demokratiska styrkor, en väpnad rörelse som skapat ett halvsjälvständigt socialiststyre med stöd av ungefär 2 000 amerikanska soldater. Syriens demokratiska styrkor har kurdiska, arabiska och syriansk-assyriska medlemmar, men det är en offentlig hemlighet att organisationen domineras av den kurdiska PKK-gerillan, Turkiets ärkefiende.

Turkarna är ungefär lika förtjusta i tanken på ett PKK-fäste vid sin södra gräns som amerikanerna en gång i tiden var i sovjetiska missiler på Kuba, och USA:s sändebud har fått ägna en stor del de gångna åren åt att avstyra Ankaras attackplaner.

Den amerikanska närvaron håller emellertid inte bara turkarna ute, den hindrar också Assads styrkor från att återinta nordöstra Syrien. Men de kurdiska ledarna lyssnar med oro till USA:s president Donald Trump, som gång på gång sagt att han vill ta hem sina trupper. Kurderna har inget flygvapen, inga stridsvagnar, ingen livskraftig ekonomi och inga mäktiga vänner utöver USA. Lämnas Syriens demokratiska styrkor ensamma kommer de inte ha någon chans att hålla Damaskus och Ankara stången.

I valet mellan Assad och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan föredrar de emellertid Assad. Förhandlare från Syriens demokratiska styrkor besökte nyligen Damaskus för att föreslå politisk decentralisering, infogandet av Syriens demokratiska styrkor i den syriska armén, och ett slut på regeringens antikurdiska diskriminering. Assad lär knappast acceptera någon verklig maktdelning, men det är möjligt att han kan tillgodose vissa av kurdernas mindre anspråksfulla krav och hitta någon lagom tvetydig lösning på de andra, samtidigt som han erbjuder dem beskydd mot Turkiet. Syriens demokratiska styrkor skulle i utbyte behöva visa ut de amerikanska trupperna.

Den sortens lösning verkar kanske passa väl med Trumps förhoppningar om att kunna lämna Syrien, men amerikanska beslutsfattare oroar sig för att jihadisterna kan göra comeback — och de är måttligt förtjusta i tanken på att supermakten ska tvingas till en förnedrande reträtt av Damaskus.

Om inte Trump tar bladet från munnen och beslutar något annat, lär denna växelverkan mellan politisk trögrörlighet och ideologi hålla USA kvar i nordöstra Syrien tills vidare, vilket gör området ointagligt för Assad.

Förnödenheter delas ut till invånare i Afrin efter att turkiska armén tagit staden i mars 2018. Foto: Shutterstock

Nordvästra Syrien och Idlib

Nordvästra Syrien domineras av Turkiet som en del i den så kallade Astanaprocessen, genom vilken Ryssland, Turkiet och Iran har försökt lösa eller frysa konflikten i enlighet med sina egna intressen. Men Turkiet kan inte agera fritt i nordvästra Syrien utan ryskt godkännande.

Sommaren 2016 skickade Erdoğan sin armé mot den då Islamiska staten-kontrollerade staden al-Bab nära Aleppo, i spetsen för en syrisk rebellkoalition. Två år senare tog turkiskledda styrkor över den närbelägna kurdiska enklaven Afrin. Moskva underlättade diskret bägge interventionerna, och lät Erdoğan karva ut en gränsenklav på villkor att hans rebellklienter inte skulle angripa Assads regering. Det är ett rätt bekvämt arrangemang för Moskva, eftersom det gör en viktig Natomedlem beroende av Ryssland.

Assad verkar mindre entusiastisk. Han har med stigande frustration sett al-Bab och Afrin förvandlas till ett slags turkiska protektorat: elektriciteten dras in över gränsen, skolorna undervisar i turkiska, rebellerna får sina löner betalda av Ankara, turkiska tjänstemän styr polisväsendet och den lokala förvaltningen, och torg döps efter Erdoğan istället för efter Assad.

Flyktingar i Idlib. Foto: Shutterstock

Söder om Afrin ligger Idlib, den sista provinsen i Syrien som fortfarande är nästan helt i rebellernas händer. Här är det turkiska inflytandet mer utspätt, och även om Erdoğan har försökt ändra på den saken är Idlib ingen lättknäckt nöt. Området är större än Afrin och al-Bab tillsammans och har tagit emot hundratusentals syriska internflyktingar, varav många bussats dit från före detta rebellfästen nära Damaskus, Aleppo, Homs eller Daraa i så kallade evakueringsavtal.

FN varnar för att ett regimangrepp på Idlibområdet skulle kunna leda till massflykt. Men samtidigt betraktas de al-Qaida-inspirerade jihadistgrupper som rör sig i regionen som en farlig fiende långt utanför det Assadvänliga lägret.

Turkisk-ryska förhandlingar om Idlib

Mellan oktober 2017 och maj 2018 flyttade runt 1 300 turkiska soldater in i Idlibregionen för att bygga ett dussin befästa utposter längs frontlinjen. Det skedde sedan Ryssland och Iran givit sitt godkännande åt en plan framförhandlad i Astana, vilken syftade till att frysa striderna mellan rebellerna och regimen medan Ankara arbetade för att föra mer pragmatiska Turkietvänliga islamister till makten i området.

Ett viktigt skäl till att Erdoğan vill hindra förnyade strider i Idlib är att han oroar sig för en ny flyktingkris – det finns redan 3,5 miljoner syrier i Turkiet. Sedan Assad börjat vända sina styrkor norrut har turkiska politiker därför sänt signaler till Moskva om att en attack på Idlib vore att överträda en “röd linje” och bryta mot Astanaavtalen.

Moskva vill bli av med Idlibs jihadister och pekar ilsket på rapporter om en serie drönarattacker mot den ryska flygbas som ligger söder om Latakia. Men ryssarna har också starka skäl att upprätthålla det status quo som förhandlats fram i Astana. De vet att Assad kan leva utan Idlib, Afrin och al-Bab – och de ryska diplomaterna tycks dessutom inte ha någon brådska att bryta ett dödläge i vilket båda sidor tvingas tävla om Moskvas gunst. En storskalig offensiv mot Idlib “kommer inte på fråga”, sade Rysslands särskilda sändebud för Syrienkonflikten Aleksandr Lavrentiev i slutet av juli, och gick därmed emot sin syriske kollega.

Dessa rysk-turkiska överenskommelser är besvärliga för Assad. Hans armé kan inte enkelt att återta området utan ryskt stöd, och det är inte säkert att Assad skulle tjäna på att tvinga Kreml att offentligt välja sida.

Vladimir Putin och Bashar al-Assad vid ett möte i maj 2018. Foto: Kremlin.ru

Ryssland kan nog ändå vilja hjälpa Assad, och det finns en stor gråzon mellan total återerövring och att låta läget vara som det är. Det är fullt tänkbart att Ryssland skulle kunna stödja en attack på Idlibregionens ytterkantsområden, exempelvis den strategiskt belägna staden Jisr al-Shughur eller andra orter nära Aleppo. Om konsekvenserna tycks hanterbara skulle en begränsad offensiv kanske också kunna tolereras av Turkiet – det lär vi i så fall få veta inom en snar framtid.

Samtidigt som syriska stridsvagnar rullat norrut och spänningarna växt, har turkiska och ryska regeringsföreträdare nämligen förhandlat intensivt. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov besökte nyligen Ankara för samtal med sin turkiske kollega, Mevlüt Çavuşoğlu, men verkar inte ha nått några klara resultat. Den 24 augusti fortsatte förhandlingarna när en tung turkisk delegation anlände till Moskva, inklusive Çavuşoğlu, försvarsminister Hulusi Akar och den inflytelserike underrättelsechefen Hakan Fidan.

Vad Ryssland och Turkiet till sist kommer fram till kan få en avgörande betydelse för Syriens framtid. En möjlighet är att delar av Idlib överlämnas till Assad, men om Ryssland därefter beslutar att tippa vågskålarna i Turkiets favör kan resten av nordvästra Syrien komma att förbli utanför Assads kontroll för överskådlig framtid.

En sådan utveckling skulle lämna kriget utan tydlig avslutning, men är det verkligen något Moskva tycker sig behöva just nu? Kreml har ju tagit för vana att frysa konflikter i oavslutat läge – från Moldavien till Sydossetien och Abchazien till östra Ukraina. Och den som slänger en blick på Cyperns politiska geografi märker nog att även Turkiet har viss erfarenhet av att låta tillfälliga lösningar växa fast i den politiska verkligheten.

Efter sju års strider är Syrienkriget nu något annat än det en gång var: det är inte längre en kamp om regimens framtid eller Assads styre, utan om vilken form landet ska ha under Assads fortsatta styre. Och det är utländska intressen som avgör den saken.