Algerierna vill se en ny generation leda landet

Algeriets statsapparat har många öknamn. Ibland kallas den bara “le pouvoir” – makten, ibland “den svarta lådan”, med referens till hur svårt det är för utomstående att ha insikt i landets hermetiska maktcentrum som består av olika grupper med komplicerade inbördes relationer till varandra.

Just detta maktcentrum står nu i blickfånget för de demonstrationer som skakat Algeriet sedan slutet av februari, och som ser ut att fortsätta.

Algerierna vill se en ny republik födas, med en ny generation politiker fri från korruption som så tydligt och länge karaktäriserat de ledande. Landet har styrts av i stort sett samma maktelit sedan självständigheten 1962, som framförallt unga algerier inte känner sig representerade av.

Demonstranternas krav har förändrats med tiden. När gatorna först fylldes den 22 februari i år uttryckte algerierna bestörtning över att den då 81-årige presidenten Abdelaziz Bouteflika för femte gången i rad kandiderade till presidentposten.

När kravet på att Bouteflika inte skulle kandidera hade mötts krävde gatan presidentens avgång. Och nu när han har avgått går proteströrelsen ännu längre – ”alla måste bort” är en slogan som upprepas i folkhaven. Flera i makteliten har likt presidenten hämtat sin politiska legitimitet från sin bakgrund som stridande mot fransmännen i självständighetskriget i början av 60-talet, en epok som inte har särskilt stor relevans för många av dagens unga algerier.

Abdelaziz Bouteflika röstar i valet 2012. Foto: Creative Commons

Algeriets makttopp har alltså inte varit en enmansshow. Bouteflika har under åren omgetts av en rad olika grupper och individer, som nu försöker positionera sig i ett tumultartat politiskt landskap.

För det första handlar det om rena familjemedlemmar och närstående från Bouteflikas hemtrakt i västra delen av landet. Ex-presidenten har ofta beskrivits som misstroende gentemot sin omgivning, på gränsen till paranoid, och därför rekryterat släktingar. Mest central är hans yngre bror, universitetslektorn och rådgivaren Saïd Bouteflika. Hans ställning har stärkts sedan den avgångne presidentens hälsa förvärrades 2013 efter en stroke.

För det andra spelar militären en nyckelroll och har sedan självständigheten 1962 haft en central plats i Algeriets politiska liv. I slutet av 1980-talet drog sig militären formellt tillbaka från den politiska arenan men i praktiken fortsatte den dock spela en central roll i landets utveckling. Tydligt blev detta under 1990-talet, som kallas “det mörka decenniet”.

När Algeriet gick mot sina första fria parlamentsval någonsin 1992 avbröts processen för att förhindra islamisterna att ta hem valsegern. På detta följde en blodig inbördes konflikt mellan islamister och militär som varade nästan ett årtionde med över 150 000 döda som följd. Striderna blev ett nationellt trauma som djupt påverkat det algeriska samhället.

Algeriska soldater. Foto: Lamraoui.lamin/Creative Commons

Det var i slutet av denna konflikt som Bouteflika gick till val med ett fredsprojekt. Han valdes till president 1999 och sjösatte fredsplanen, som ansågs lyckad och inledningsvis gav honom stark legitimitet som ledare. Med tiden har dock 1990-talets våldsutveckling kommit att fungera som ett politiskt vapen och hot – om ni (algeriska folket) försöker ta er friheter riskerar vi ett nytt blodbad, har regimens budskap varit.

Från militärens sida har den 79-årige försvarschefen Ahmed Gaïd Salah varit mest synlig i den pågående proteströrelsen. Han tillhör samma generation som Bouteflika, är en av de generaler som suttit längst i toppskiktet och en av ex-presidentens mest lojala män. Han stärkte sin roll och blev av med en konkurrent när han i en maktkamp fick bort den ökände chefen för säkerhetstjänsten, Mohamed Lamine Mediène, också kallad “Toufik”, från posten i september 2015.

Gaïd Salah har gjort en helomvändning de senaste veckorna. Från att ha hållit Bouteflika om ryggen, stöttat honom i omval, och kallat ex-presidentens motståndare “otacksamma”, har han den senaste tiden uttalat sig i media emot den då sittande presidenten och skyndat på hans avgång.

Nu vill han framstå som demonstranternas bundsförvant och en räddare av landet i kris, något som dock förkastas av demonstranterna på gatan då han för många symboliserar regimen.

En tredje viktig aktör i Bouteflikas statsapparat är de så kallade “oligarkerna”, affärsmän som under de senaste decennierna tjänat stora pengar genom fördelaktiga kontrakt inom olika sektorer, bland annat byggverksamhet och den lukrativa olje- och gasindustrin, i utbyte mot politiskt stöd till presidenten.

Emblematisk i denna kategori är Ali Haddad, en av landets rikaste affärsmän och fram tills nyligen chef för landets arbetsgivarorganisation, FCE. Han har haft en mycket stark koppling till “El Mouradia”, det algeriska presidentpalatset. Enligt algeriska medieuppgifter greps han för en kort tid sedan av polis på gränsen till Tunisien när han försökte lämna landet. Hans fall har kommit att symbolisera den jakt på korrupta, förmögna och regimtrogna personer i presidentklanen som nu inletts.

Abdelkader Bensalah. Foto: Unctad/Creative Commons

En central fråga i kort perspektiv gäller organisationen av landets ledning under den närmaste perioden. Abdelkader Bensalah, talman i den parlamentets övre kammare, utsågs den 9 april till tillfällig president med mandat styra landet under maximalt 90 dagar fram till nya val. Detta enligt den algeriska grundlagen.

Men att respektera grundlagen har hittills inte stått i fokus för de demonstrerande algerierna som menar att den 77-årige Bensalah tillhör det gamla systemet och därmed inte är legitim som ledare. Samma sak gäller för Noureddine Bedoui, premiärminister för den nya regeringen och Tayed Belaïz, konstitutionsrådets ordförande.

Under demonstrationerna fredagen den 5 april som var den sjunde protestveckan, hördes krav på att dessa “3B” – Bensalah, Bedoui och Belaïz – stiger åt sidan.

Nu återstår att se om det blir så. Vem eller vilka som i så fall kan komma på tal för att leda övergångsperioden står inte klart. En rad politiska partier existerar i teorin i Algeriet men har i praktiken länge hållits marginaliserade och någon stark organiserad opposition finns inte att tala om.

En person som blivit ett känt ansikte bland demonstranterna är den 64-åriga advokaten och människorättsaktivisten Mustapha Bouchachi, som dock inte vill kalla sig talesperson för rörelsen. I en intervju med franska Le Monde förespråkar han en samlingsregering stödd av armén under övergångsperioden som bör leda till nya val.

Demonstration i Alger den 22 mars. Foto: Yacine Ketfi/Shutterstock

Algeriets proteströrelse är främst av politisk karaktär, men kraven på förändring måste även betraktas ur ett ekonomiskt och socialt perspektiv. Ett av Algeriets grundläggande problem, som är tätt sammankopplat med hur den politiska makten fungerat i decennier, är ekonomins ensidighet. Olje- och gasindustrin är ensam själva ryggraden i ekonomin. Över 95 procent av landets exportinkomster kommer från olja och naturgas. Den enorma avkastningen sedan tidigt 2000-tal är en av anledningarna att Bouteflikas regim kunnat bli så långlivad.

Från millennieskiftet och framåt steg oljepriset, vilket gav de styrande goda marginaler att köpa sig socialt lugn i ett land där över hälften av befolkningen är under 30 år och en av fyra unga går arbetslös. Basvaror och samhällstjänster som livsmedel, transporter, el och bostäder är kraftigt subventionerade i Algeriet, något som blev tydligt under den så kallade “arabiska våren” 2011.

När grannen Tunisien skakades av landsomfattande demonstrationer som till slut fick diktatorn att lämna landet, rörde även Algeriet på sig. Men demonstrationerna blev aldrig omfattande utan slogs ner av säkerhetsstyrkor. Samtidigt gick Bouteflika snabbt ut med löften för att blidka demonstranterna, bland annat att höja löner till lärare och göra mikrolån till unga företagare mer fördelaktiga.

När oljepriset kraftigt gick ner från 2014 blev de negativa konsekvenserna för Algeriets statskassa tydliga. Statsbudgetens inkomster sjönk från 74 miljarder dollar år 2007 till 24 miljarder dollar tio år senare. Detta visade tydligt på den algeriska modellens sårbarhet.

Alger den 8 mars. Foto: Saad Bakhouche/Shutterstock

Samhällskontraktet mellan medborgare och stat i Algeriet har byggt på medborgarnas beroendeställning gentemot staten rent privatekonomiskt. Detta, i kombination med rädsla för att åter dras ner i en våldsspiral lik den under 1990-talets mörka år, har hållit politiskt missnöje i schack.

Nu har algerierna övervunnit rädslan och höjt rösterna mot systemet. Men utmaningarna är stora. En grundläggande fråga är huruvida protesterna förblir fredliga och kan undvika ett ingripande från säkerhetsstyrkorna. Sammandrabbningar, även i mindre skala, skulle vara mycket oroväckande. 1990-talets våld började inte spektakulärt utan trappades upp steg för steg.

En annan grundläggande fråga är hur lyhörd kvarlevorna av regimen kommer vara gentemot demonstranternas krav, och hur tydligt artikulerade gatans krav är. Det algeriska folket har lyckats få bort regimens huvud i form av Bouteflika, och krav ställs nu på att “alla måste bort”. Hur kommer de protesterande hantera utnämningen av Bensalah? Om även denne Bouteflika-trogne skulle tvingas bort återstår att se om en samlingsregering kan komma till stånd enligt demonstranternas krav, och hur militären i så fall skulle ställa sig till den.

Kravallpoliser i Alger. Foto: Daria Taneren/Shutterstock

Ytterligare en utmaning för demonstranterna blir att mer generellt förhålla sig till den korrupta apparat som omgett presidenten i decennier och som är djupt rotad. Det vore orealistiskt att tro någonting annat än att systemet kommer att finnas kvar i större eller mindre utsträckning under lång tid framöver. Rättsväsendet, som länge dansat under den exekutiva maktens pipa, har inlett processer mot vissa oligarker. Det återstår att se om fler individer ur makteliten hamnar under rättsväsendets lupp.

En annan långsiktig utmaning blir att diversifiera ekonomin. Även de kommande makthavarna, vilka de än är, behöver handskas med låga oljepriser och en ensidig näringsstruktur som är dåligt anpassad till den globaliserade ekonomin. Algeriet måste på sikt gå mot en hållbar ekonomisk modell som inte endast bygger på ändliga naturtillgångar och som därmed blir mindre sårbar för ett skiftande oljepris. Inom ramen för denna ekonomi måste unga algerier få ta plats, ges möjlighet att arbeta och uppnå framgång i sina liv utan att nödvändigtvis ha goda kontakter i det politiska maktskiktet.