Svårläst politiskt läge efter valet i Spanien

I parlamentsvalet i Spanien den 28 april erhöll socialdemokratiska PSOE strax under 30 procent av rösterna och 123 av de 350 mandaten i det spanska parlamentets underhus (el Congreso de los Diputados). Högerpartiet PP gjorde ett katastrofalt dåligt val med 17 procent av rösterna och endast 66 mandat. Styrkeförhållandet mellan de båda traditionella partierna är således tvärtom mot föregående val som hölls 2016 (PP 137 mandat, PSOE 85 mandat).

De spanska väljarna har tydligt skänkt initiativet i spansk politik till PSOE och partiledaren Pedro Sánchez. Av allt att döma är det PSOE som kommer att bilda regering men på vilket sätt och med stöd av vem återstår att se i och med att partiet inte har egen majoritet i parlamentet. Det ligger nära till hands att anta att Sánchez kommer söka stöd till vänster hos Unidas Podemos (14 procent av rösterna, 42 mandat) men troligen behöver PSOE ett bredare parlamentariskt stöd än så. PSOE:s förstahandsval är nog trots allt att försöka få till stånd en minoritetsregering med stöd av flera partier. Det mest troliga i nuläget verkar dock vara att partierna även ser till att avvakta resultaten från Europa-, region- och lokalvalen som kommer att hållas senare i maj.     

Det bör dock framhållas att Sánchez gjort en storstilad comeback i spansk politik efter att först ha tvingats bort från partiledarposten i sitt eget parti, sen återvinna den och därefter lyckades han erövra regeringsmakten tack vare en misstroendeomröstning mot den dåvarande statsministern Mariano Rajoy (PP) förra året. På sätt och vis kan man säga att valkampanjen inför årets val började så fort Sánchez tillträdde som premiärminister i spetsen för en socialdemokratisk minoritetsregering med mycket svagt stöd i parlamentet. Mycket av det som Sánchez uträttat under sin tid vid makten har genomförts med tanke på ett stundande nyval och när regeringen inte fick igenom sin budget tidigare i år såg sig Sánchez till slut tvingad att utlysa det val som sedermera hölls i den 28 april.        

Trots att detta val var det tredje parlamentsvalet som anordnats i Spanien inom loppet av endast fyra år var valdeltagandet högt. 75,7 procent av de röstberättigade väljarna avlade sina röster, vilket kan jämföras med föregående val då valdeltagande låg på 69,8 procent. Det höga valdeltagandet beror antagligen på att många medborgare i Spanien upplevde att mycket stod på spel inför valet, dels med tanke på krisen i Katalonien och dels med tanke på att det högerpopulistiska partiet Vox spåddes nå stora framgångar i opinionsundersökningarna innan valet.

Vox-möte i Pamplona. Foto: Miguel Oses/Shutterstock

Inför valet drev partierna på högerkanten i Spanien en stenhård kampanj som i mångt och mycket gick ut på att måla upp bilden att om PSOE tilläts sitta kvar vid makten så skulle Spaniens framtid som land vara hotad. Sánchez beskylldes bland annat för att vara beredd att göra upp med de partier som stödjer kravet på en folkomröstning om självständighet för Katalonien. Det traditionella högerpartiet PP och det nya höger-mitten partiet Ciudadanos tävlade sinsemellan om att framställa sig som garant för Spaniens enhet.

Men det tillskruvade tonläget verkar snarare ha lett till ytterligare fragmentering på högerkanten och snarare verkar det ha gynnat det högerpopulistiska Vox som erhöll 10 procent av rösterna och 24 mandat. Detta resultat är förvisso något lägre än flera opinionsundersökningar antydde innan valet, vilket kan bero på att många väljare som annars kanske inte skulle ha röstat nu ändå gjorde det i syfte att motverka Vox och en möjlig koalition mellan PP, Ciudadanos och Vox.

Vox är trots allt en av valets stora nyheter i och med att det är första gången ett högerpopulistiskt parti tar plats i det spanska parlamentet sedan demokratin återinfördes efter Franco-diktaturen. Fragmenteringen av högern i Spanien ser ut att tillta i och med att Ciudadanos (16 procent av rösterna, 57 mandat) snabbt efter valet tillkännagav att partiet nu har siktet inställt på att ta över rollen som det ledande oppositionspartiet. Kampen mellan Ciudadanos och PP om hegemonin på höger-mittenkanten av spansk politik kommer av allt att döma hårdna framöver och Ciudadanos avvisar bestämt, åtminstone i nuläget, att man skulle kunna stödja en regering ledd av PSOE.         

Katalonien var helt klart en av valets stora frågor. Men valresultatet ger inte nödvändigtvis något tydlig antydan om vilken lösning på krisen i Katalonien som de spanska medborgarna föredrar. Vox framgångar ger vid handen att en minoritet gärna skulle se hårdare tag gentemot de politiker och partier som stödjer det katalanska utbrytningsförsöket hösten 2017 men det är trots allt en minoritet. PP som i slutskedet av valkampanjen angav att partiet var berett att göra upp med Vox och ta i med hårdhandskarna mot Katalonien gjorde sitt sämsta valresultat någonsin och verkar ha tappat väljare både till Vox och Ciudadanos, men antagligen av motsatta skäl.

PSOE:s valframgångar kan tolkas som att det trots allt är långt fler spanska medborgare som även om de inte stödjer kraven på katalansk självständighet ändå stödjer linjen om att man måste försöka hitta en politisk lösning på krisen, inom ramen för den spanska konstitutionen.

Demonstration i Barcelona i februari för frigivning av de katalanska politiker som fängslades efter den ogiltigförklarade folkomröstningen om Kataloniens självständighet. Foto: Shutterstock  

I Katalonien nådde Esquerra Republicana de Catalunya (ERC) stora framgångar (3,9 procent av rösterna nationellt, 15 mandat) och blev klart större än den landsflyktige, före detta regionpresidenten Carles Puigdemonts parti Junts per Catalunya  (JxCAT) (1,9 procent av rösterna nationellt, 7 mandat). ERC har den senaste tiden antytt att partiet möjligen behöver ändra sin strategi och förhandla med Madrid inom konstitutionens ramar, även om det långsiktiga målet är att någon gång få till stånd en legal folkomröstning om självständighet. Därtill har PSOE nu majoritet i den spanska senaten och kan därmed blockera eventuella försök från PP och Ciudadanos att återigen upphäva Kataloniens regionala självstyre (som PP gjorde hösten 2017).

PSOE:s och ERC:s framgångar i valet gör att det kanske går att skönja en liten antydan till en möjlighet att de låsta positionerna i krisen i Katalonien kan komma att börja röra på sig så småningom. Men de pågående rättgångarna i Madrid mot de katalanska politiker som står anklagade för uppror mot den spanska staten i samband med anordnandet av den illegala ”folkomröstningen” i oktober 2017 gör att det politiska läget fortfarande är mycket svårläst. Det kommer hursomhelst att krävas stora portioner politisk skicklighet från både spansk och katalansk sida för att bryta dödläget som nu råder.