Historiskt när Naruhito blir Japans kejsare

När Japans kejsare Akihito abdikerar den 30 april är det i flera avseenden en historisk händelse. Det är första gången i modern tid som en kejsare lämnar sitt ämbete på annat sätt än genom döden. Abdikationen och kronprins Naruhitos invigning till ny kejsare den 1 maj sker med urtida ceremonier som kommer att pågå under månader framöver.

Han anses bli den 126:e kejsaren i rakt nedstigande led från den mytiske förste kejsaren, Jimmu, som ska ha grundat kejsardömet år 660 f Kr. Historiskt fastställbart är dock att på 100-talet e Kr fanns det fortfarande bara några småriken på de japanska öarna. Den japanska staten började växa fram på 400-talet e Kr. Kejsarvärdigheten har också långt ifrån alltid överförts från far till son. Legend och historia lever sida vid sida.

När Akihito blev kejsare efter sin fars, kejsare Hirohitos, död 1989, väckte speciellt en av ceremonierna uppmärksamhet, förundran och upprördhet: Under en natt vistades den blivande kejsaren i en liten byggnad, som uppförts på palatsområdet för enbart detta ändamål. Där skulle han ”förenas” med Amaterasu Omikami, Solgudinnan, kejsarsläktens påstådda urmoder. Vad det innebär är omgivet med djupaste mystik och sekretess. Denna ceremoni kommer också kronprins Naruhito att gå igenom. Både han och hans far är vetenskapligt skolade och forskar i naturvetenskapliga ämnen. Dessa halsbrytande kontraster i deras liv är ett praktexempel på hur motsägelsefullt Japan kan vara.

General Douglas MacArthur och kejsare Hirohito den 27 september 1945. Foto: US Army/Lt. Gaetano Faillace

Vad det innebär att Japan är ett kejsardöme definierades inte efter andra världskriget, en historisk vattendelare. När unga samurajer började förvandla Japan till en västerländskt inspirerad stat år 1868 gjordes kejsaren till en karismatisk frontfigur som stod över alla andra. Kejsare Hirohito, som regerade 1926-1989, betraktades som en gudom. Miljoner och åter miljoner människor dödades och dog i hans namn.

Efter nederlaget i andra världskriget år 1945, när Japan ockuperades av USA, avsade han sig denna gudomlighet. Enligt den nya konstitution som författades av det amerikanska ockupationshögkvarteret och antogs av det japanska parlamentet 1946, är kejsaren ”symbol för staten och för folkets enighet”.  Inför sin abdikation säger kejsare Akihito att han ägnat oändlig tid åt att försöka förstå vad det innebär att vara en symbol.  

De flesta är överens om att kejsaren inte får ha någon politisk roll. Trots det kan man säga att Akihito indirekt och envist har visat sin uppfattning i en grundläggande, politiskt kontroversiell fråga. Han har nämligen på olika sätt indirekt framhållit Japans ansvar för andra världskriget, framför allt genom resor till tidigare krigsskådeplatser. Där har han och kejsarinnan Michiko bett för alla stupades själar, alltså även för fienden och för civila krigsoffer. Att be kan synas oantastligt. Men det kan uppfattas som ett sätt att känna skuld. Högerextremister, även bland politiker, vägrar för sin del erkänna Japans skuld för kriget och japanska krigsbrott, till exempel massakern i Nanking 1937.

Kejsare Akihito och kejsarinnan Michiko besöker 2005 en park på ön Saipan i Stilla havet som anlagts för att hedra dem som stupade i slaget om ön under andra världskriget. Foto: US Navy/Nathanael T Miller

Inför sin abdikation har kejsaren också talat om Japans roll i den globaliserade världen. Han påpekar att Japan som önation varit förhållandevis isolerat och därmed hittills kunnat odla sin egenart. Nu måste man öppna upp i högre grad, kanske en indirekt kritik av aktuella förhållanden, till exempel oviljan att ta emot flyktingar.

Under tidigare generationer var kejsaren som privatperson osynlig. Omedelbart efter kriget användes den unge Akihito av det amerikanska ockupationshögkvarteret som en intäkt för att Japan och kejsarhuset skulle bli demokratiskt. Han fick en amerikansk lärarinna som präglade honom. När han gifte sig med en icke-adlig kvinna var det unikt och hyllades. Sedan dess har Akihito och familjen inte minst i möten med katastrofdrabbade lagt sig vinn om att vara personliga trots att de lever ett liv omgärdat av regler. Akihitos strävan har uppenbarligen varit att komma närmare sina undersåtar, trots hovstatens konservatism.

Allmänhetens uppfattning om kejsaren sträcker sig från skvallerreportage till seriösa debatter om kejsarhusets existensberättigande. De helgdagar då kejsarfamiljen vinkar från palatsbalkongen infinner sig både barnfamiljer och högerextremister för att vifta med Japans flagga. Ett mått på det kommersiella intresset för kejsarhuset är den uppsjö av böcker och tidningar som publicerades när abdikationen tillkännagavs. Men iögonenfallande var att många handlade om vad en kejsare egentligen gör. Okunskapen verkar vara omfattande, ett tecken på likgiltighet.

Kejsarfamiljen tar emot folkets hyllningar från kejserliga palatset den 2 januari 2019. Foto: Shutterstock

Det finns också många japaner, inklusive naturligtvis medlemmar av kommunistpartiet, som är upprörda över de höga kostnader kejsarfamiljen och, inte minst, ceremonierna i samband med abdikationen innebär för staten. Ständigt skärskådas också banden till shintoreligionen, som ser kejsaren som solgudinnans ättling, och därmed gudomlig. Kejsaren deltar regelbundet i shintoriter. Eftersom shinto enligt lag är skild från staten blir det svårförklarligt att kejsaren är symbol för staten samtidigt som han är shintos högste representant på jorden.

För premiärminister Shinzo Abe är yran och publiciteten kring kejsarbytet välkomna. Trots att regeringen har majoritet i både över- och underhus är det politiska läget allt annat är lugnt. Flera politiska skandaler har avslöjats. Den mest omfattande drabbar över 20 miljoner väljare. Felaktiga beräkningar av arbetsmarknadsministeriet gör att de inte fått ut korrekta ersättningar för bland annat arbetslöshet. Tilltron till hela socialförsäkringssystemet har undergrävts.

Inte heller den ekonomiska politiken som skulle göra slut på nära 30  års ekonomisk kris, lanserad som ”Abenomics”, har lett till framgång eller förtroende för regeringen. Nu väntar en avskydd höjning av momsen till hösten. Till de problem som ständigt växer, den åldrande befolkningen och den låga barnafödseln, hör motviljan mot att tillåta arbetskraftsinvandring, nödvändig speciellt för sjuk- och åldringsvård. Åtgärderna kommer droppvis och är otillräckliga.

Premiärminister Shinzo Abe. Foto: Shutterstock

Varken internationella problem, som de dåliga relationerna med Sydkorea, eller stora frågor som kampanjen för att ändra den pacifistiska grundlagen, ställer Abe i bättre dager. Samtidigt råder oro för Nordkoreas kärnvapen och Kinas framstötar till havs.

Abe har visserligen blivit den premiärminister som suttit längst av alla men detta är snarare ett uttryck för andra partiers bristande attraktion än väljarnas tilltro till honom och hans parti, de mycket konservativa liberaldemokraterna.

Vad kommer då den nye kejsaren, Naruhito, att stå för? Han doktorerade på historiska vattenvägar i England och har fortsatt att intressera sig för vattenfrågor. I en aktuell intervju hoppas han därför kunna bidra till att hindra naturkatastrofer. Kronprinsessan Masakos öde kastar en skugga över framtiden. Hon var en gång lovande karriärdiplomat men är sedan många år drabbad av depression på grund av det kringskurna liv hon tvingats anpassa sig till.

Naruhito säger sig liksom sin far söka förstå vad det innebär att vara en symbol. Några konkreta uttalanden kan man inte vänta sig. Politik, hov och kutym gör det omöjligt för honom att uttrycka tydliga åsikter om aktuella frågor. Man får ta till en sliten klyscha: Framtiden får visa vad för slags kejsare Japan får.