Expert i Venezuela: Militären bör bli del i krisens lösning

Det mest konkreta politiska förslaget Juan Guaidó presenterade när han den 23 januari utropade sig till Venezuelas ”förvaltande” president, var löftet om en amnesti för militären. Att militären spelar en avgörande roll för hur krisen i Venezuela ska utvecklas är de flesta eniga om. Men att erbjuda en amnestilag visar hur lite de venezuelanska politikerna vet om den militära världen.

Det menar i alla fall Rocío San Miguel, en av Venezuelas ledande experter på militära frågor.

–De venezuelanska militärerna betraktar sig inte som några brottslingar, säger hon. Så varför skulle de glädjas åt erbjudandet av en amnestilag? Snarare upplevde de det som en förolämpning.

Juan Guaidó tycks ha insett sitt misstag och talar inte längre om den amnestilag som nationalförsamlingen brådskande röstade igenom. Istället säger Guaidó att han för informella samtal med höga officerare. Men Rocío San Miguel är tveksam till att samtalen kommer att ha någon större betydelse.

–Allt beror naturligtvis på vilka han talar med. Men det troliga är att han talar med officerare som antingen är pensionerade eller som inte har någon viktig position inom den militära strukturen.

Rocío San Miguel. Foto: Lars Palmgren

Ett skäl till det är att det helt enkelt vore extremt riskfyllt för en aktiv hög militär att föra samtal med någon som regeringen beskriver som en USA-styrd kuppmakare. Redan i samband med att Hugo Chávez segrade i valet 1998 skickade Fidel Castro kubansk säkerhetspersonal för att skydda honom. Men efter kuppförsöket 2002 ökade det kubanska stödet för att också bygga upp en säkerhetstjänst inom den militära apparaten i syfte att upptäcka konspirationer och illojalitet. En kontroll som, enligt Rocío San Miguel, ökat än mer sen Nicolás Maduro tog över presidentskapet.

–Maduro har inga naturliga band till den militära världen, som Hugo Chávez hade. Hans behov av kontroll är därför större.

De senaste två åren har flera konspirationsförsök avslöjats. Uppemot 180 officerare har fängslats, bland dem ett par av Hugo Chávez närmaste män, som generalen Raúl Baduel som var den som räddade Chávez från kuppmakarna 2002, och den tidigare inrikesministern general Miguel Rodríguez Torres. Båda två hade stort inflytande inom den militära apparaten, men sitter nu isolerade i säkerhetspolisens fängelse. Det är oklart om deras inflytande finns kvar. De deserteringar som skedde i samband med den kritiserade operationen i februari när ”humanitär hjälp” skulle föras in från Colombia var marginella. Om operationens syfte var att provocera fram en spricka inom den militära apparaten, vilket mycket tyder på, så var den ett klart misslyckande.

–Men, säger Rocío San Miguel, det är inte bara på grund av rädsla och intern repression som militären är lojal med Nicolás Maduro. Ännu mer har det att göra med att den idag har en helt annan närvaro i samhället än tidigare.

Hugo Chávez vid en militärparad 2010. Foto: Harold Escalona/Shutterstock

–Med Hugo Chávez förändrades militärens roll, fortsätter hon. Militären fick först uppgifter inom den statliga administrationen och därefter en allt mer politisk roll så att idag är över hälften av alla guvernörer militärer och drygt en fjärdedel av alla ministrar.

Under en period var nästan hälften av alla ministrar militärer, men det senaste året har antalet minskat, enligt Rocío San Miguel, helt enkelt för att det inte finns pengar. Och det är just kontrollen över resurser, och därmed möjligheten att berika sig, som är det avgörande skälet till militärens lojalitet med Maduro.

–Idag kontrollerar militären importen och distributionen av livsmedel och det statliga oljebolaget PDVSA, och har dessutom ett eget bolag, Camimpeg, som sysslar med både olja och gruvdrift och som fått stora koncessioner i ”el arco minero de Orinoco”.

Orinocos ”gruvbåge” omfattar mer än en tiondel av landet och har officiellt klassificerats som utvecklingszon. Där finns enorma fyndigheter av alla slags mineraler, men det är också ett ekologiskt ovärderligt område som riskerar att förstöras om gruvdriften ökar.

PDV är det statliga oljebolaget PDVSA:s bensinstationskedja. Foto: Shutterstock

Men det räcker inte med det. Militären har också eget byggbolag, eget TV-bolag, eget textilföretag och fabrik för sammansättning av bilar. Det område i Caracas, Fuerte Tiuna, där alla viktiga militära kontor och kommandoposter finns och där också många höga officerare bor, är nästan som en stat i staten.

–Och, säger Rocío San Miguel, förutom alla dessa formella ekonomiska intressen har militären också stora intressen i den informella ekonomin, framför allt handeln med droger, med mineraler som guld, den illegala handeln med bensin och på senare tid livsmedel.

Hon ritar upp en karta och visar att Venezuela gränsar till inte mindre än 14 länder. Förutom grannarna på det sydamerikanska fastlandet, finns alla de karibiska öarna.

–Vi har till och med ett gränsavtal med Frankrike.

Vad Rocío San Miguel vill visa är att kontrollen över alla dessa gränser, som ju är militärens uppgift, innebär enorma möjligheter till ”informell handel”.  Samtidigt, påpekar hon, är den venezuelanska militärapparaten inte särskilt stor, cirka 140 000 man. Colombia har 375 000 efter fredsavtalet med Farcgerillan. Innan dess bestod den colombianska militärapparaten av 700 000 man.

–Det som är speciellt i Venezuela är hur många generaler det finns.

–Men, påpekar Rocío San Miguel, det rör sig inte om 2 000 som har påståtts, utan om ungefär hälften, vilket räcker mer än väl. Det är framför allt den här gruppen som är priviligierad. Det är de som befordrats av Maduro i syfte att vinna deras lojalitet. De är de som sitter på viktiga politiska positioner, som leder statliga företag, som har möjlighet att berika sig legalt eller illegalt. Många av dem har egna företag, restauranter, verkstäder, butiker...

Nicolás Maduro. Foto: Shutterstock

–Problemet för dem är att de vanliga soldaterna och de lägre officerarna inte alls har samma privilegier och möjligheter. De lider av samma problem med brist på mat, mediciner och annan social service som befolkningen i stort.

De spänningar det kan ge upphov till inom den militära apparaten kan bli farliga. Men, tror Rocío San Miguel, kanske är det ännu farligare om allmänheten förlorar förtroendet för militären därför att militären inte klarar av att sköta de uppdrag de har fått.

–Att oljeproduktionen gått ner och statens inkomst minskat skyller många, med rätta, på att det är en general som inte vet något om oljeindustrin som leder PDVSA. Och det stora elavbrottet i början av mars, som regeringen påstår var ett attentat, misstänker de flesta, också med rätta, har mer att göra med bristande underhåll. Och att det är militärer som numer har ansvar för elindustrin och alla anläggningar, har knappast stärkt deras prestige.

Rocío San Miguel uppskattar att tio procent av de höga militärerna är indragna i skumma affärer. Resten, menar hon, är professionella och korrekta, även om de inte har kapacitet att sköta de uppdrag de fått.

–Läget i Venezuela är så dramatiskt idag att allt kan hända. Ökad repression, avrättningar till och med massakrer. Men också förhandlingar för att skapa en fredlig övergång och organisera nya demokratiska val.

–Många, säger hon, tror att det kommer att ske en kupp. Att militären tar över helt och skickar Maduro i landsflykt. Men om det kommer att leda till demokrati eller till militärdiktatur är en öppen fråga.

Parlamentets talman Juan Guaidó svär eden som interimspresident den 23 januari. Guaidó har erkänts som tf president av Sverige och ett 50-tal andra länder. Foto: Regulo Gomez/Shutterstock

Ett annat problem är att det inte bara är militären som har vapen i Venezuela. Det finns miljontals vapen som ingen kontrollerar. Men det finns också organiserade miliser och ”colectivos”.

–Maduro hävdar att det snart finns en miljon medlemmar i milisen, både män och kvinnor.

–Men de flesta av dem är statsanställda som helt enkelt beordrats till milisen. Jag uppskattar att det kanske finns 25 000 någorlunda tränade milismän och -kvinnor. Det är mycket nog. Och till det kommer tre till fyra tusen medlemmar i ”colectivos”, som rör sig mellan politiskt högmotiverade politiska aktivister som ser sig som revolutionens gerillamän, till kriminella gäng som fungerar som maffior i sina bostadsområden. Även om de är få, så är det ”colectivos” som sprider mest skräck, tillsammans med de vanliga kriminella gängen, som inte heller ska underskattas.

–Inget enkelt scenario, konstaterar Rocío San Miguel. Och att tro att en amnestilag skulle vara en lösning var nog ganska naivt. Enda möjligheten till en lösning tycks mig vara att göra militären till en aktiv del i lösningen. Det har skett på andra håll och det borde inte vara omöjligt här.   

–Men, ler hon svårmodigt, lätt blir det inte.