Militärt är president Trumps grönländska affär onödig

Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) beskrev idén som absurd. Det var vidrigt (nasty) sagt, och en förolämpning av USA, kontrade den försmådde köparen, USA:s president Donald Trump, efter att hastigt ha inställt ett nästan lika hastigt tillkännagivet statsbesök.

I det globala medielandskapet blev den danska statsministern utsedd som diplomatisk vinnare efter den första uppståndelsen. Ett överslätande telefonsamtal mellan de två ett par dagar senare förstärkte det intrycket. ”Vi hade ett bra samtal. Hon ringde till mig, det uppskattade jag,” sade den amerikanske presidenten som inte längre menade att Mette Frederiksen är nasty utan wonderful.

Försäljning av landområden har i och för sig såväl danska som amerikanska traditioner. Danmark sålde handelskolonien Tranquebar i Indien 1845, och Danska Guldkusten (del av nuvarande Ghana) till Storbritannien 1850. USA köpte Alaska av Tsarryssland för 7,2 miljoner dollar 1867. Och Danmark sålde de tre öarna Sankt Thomas, Sankt Jan och Sankt Croix (då danska Västindien, idag Amerikanska Jungfruöarna) till USA för 25 miljoner dollar 1916.

Mer närliggande är USA:s erbjudande att köpa Grönland 1946. Det blev avvisat, men USA hade då med dansk välsignelse etablerat sig militärt i Grönland 1941, året efter Nazitysklands ockupation av Danmark.

Ett amerikanskt jaktplan på Thulebasen 1960. Foto: USA:s flygvapen

Den amerikanska flyg- och radarbasen Thule blev den viktigaste anläggningen. 1958 upprättade amerikanska ingenjörsstyrkor i hemlighet ett forskningscenter nedborrat i inlandsisen öster om Thule. Centret kallat Camp Century fick värme och elektricitet från ett mobilt kärnkraftverk, men hotades att krossas av ismassorna. Det övergavs 1966. Planer på att utvidga Camp Century till ett bombsäkert kärnvapenlager under isen blev då bildligt talat lagt på is.

När ett kärnvapenbestyckat amerikanskt bombflygplan störtade på havsisen utanför Thule 1968 utlöste kraschen ett gigantiskt uppröjningsarbete för att avlägsna radioaktiva flygplansrester, men också många ton radioaktiv is och snö. Då om inte förr stod det klart att det officiellt proklamerade danska förbudet mot kärnvapen på dansk jord inte gällde USA i Grönland.

USA har aldrig i egentlig mening betalat för sina baser och installationer, om man nu inte tänjer en smula på ordet betalning.

Danska forskare dokumenterade tidigare i år hur Danmarks aktiva deltagande i tre krig på USA:s sida sedan 1999 har motiverats med en strävan att hålla sig väl med USA. Tillsammans med upplåtelsen av baser i Grönland, har de insatserna fungerat som en indirekt betalning för Danmarks försvar. Danska skattebetalare har kommit billigare undan från utgifterna för Natomedlemskapet och de egna försvarsutgifterna har kunnat hållas nere tack vare att man haft Grönland som ett strategiskt värdefullt kort. USA kräver återkommande att Natomedlemmarna i Europa skall avsätta 2 procent av sin BNP till försvarsutgifter, en gemensam målsättning Nato haft sedan 2006.

Statsminister Mette Frederiksen. Foto: News Öresund/Johan Wessman/Creative Commons

Det gör ont i den danska självförståelsen – och uppfattas som bekymrande – att Grönland och fallna danska soldater i krig på USA:s sida nu inte tycks räknas Danmark till godo på samma sätt som under tidigare presidenter. Den nyligen avgångne statsministern Lars Løkke Rasmussen skrev i en upprörd tweet adresserad till @realDonaldTrump: ”Och – som jag sa till dig vid Nato-toppmötet i Bruxelles förra året – vi har (proportionellt) haft exakt samma antal förluster i Afghanistan som USA. Vi står alltid fast och redo – så vi kommer inte att acceptera att vår försvarsvilja bara handlar om procentsiffror.”

Tre, delvis sammanhängande, förändringar ligger bakom det växande globala intresset för Grönland. Klimatförändringarna, kinesiska ambitioner och gränstvister.

Ett varmare klimat är ett hot mot det kustnära isfisket och mot den traditionella slädhundskulturen i Grönland. Å andra sidan innebär höjningen av temperaturen nya möjligheter: odlingsgränser i södra Grönland drar sig inåt och norrut mot iskanten. Fjordar och hamnar blir mer tillgängliga för kryssningsfartyg. Olja och strategiskt viktiga jordartsmetaller blir lättare att exploatera.

Inte minst viktigt är utsikterna till en Nordpolsrutt mellan Asien, Europa och Amerika norr om Ryssland.  En nordostpassage mellan istäcket runt Nordpolen och Ryssland ingår sedan 2018 i Kinas omfattande investeringsprogram Belt and Road (”nya Sidenvägen”).

Byn Ittoqqortoormiit på östra Grönland. Foto: Shutterstock

Kinesiskt kapital stod bakom företaget London Mining som ville exploatera järnmalmsfyndigheter i södra Grönland. Statsägda China Communication Construction Company (CCCC) har erbjudit finansieringshjälp till en utbyggnad av två grönländska flygplatser.

De kinesiska erbjudandena har mottagits med en viss grönländsk, men framför allt dansk, misstänksamhet – underblåst av USA. Kinesiska gruvexperter möttes av strikta danska visumkrav, och drog sig tillbaka.

I september 2018 beslöt den danska regeringen att stödja grönländska flygplatsinvesteringar med närmare 2 miljarder danska kronor i bidrag, lån och statsgarantier. Projektet har utrikes- och säkerhetspolitiska perspektiv utöver den grönländska horisonten, förklarade dåvarande statsminister Lars Løkke Rasmussen. Kinesiska CCCC skulle hållas utanför.

Nyväckta ekonomiska intressen har i sin tur satt fokus på gränsdragningarna i Arktis. De fem gränsstaterna USA, Kanada, Ryssland, Norge och Danmark gör alla i varierande utsträckning anspråk på områden norr om det egna territoriet.

En tvistefråga är hur långt ländernas kontinentalsocklar sträcker sig under ismassorna. Undersökningar har inletts inför kommande gränsförhandlingar i FN-regi. Den största direkta intressekollisionen går mellan Danmark och Ryssland. De gör båda anspråk på själva Nordpolen i kraft av Lomonosovryggen, en bergskedja som förenar ländernas kontinentalsocklar på havsbottnen under isen.

Utöver de fem ingår Finland, Island och Sverige som har territorium norr om Polcirkeln i den mellanstatliga organisationen Arktiska rådet. Där har EU och andra länder som Indien, Sydkorea och Kina plats som observatörer.

På ett rådsmöte i maj 2019 bad Kina om att få en särskild status som ”när-arktisk” nation. USA:s utrikesminister Mike Pompeo sparkade bakut: ”Det finns enbart arktiska och icke-arktiska stater. Det finns ingen tredje kategori, att påstå det motsatta, berättigar inte Kina till något som helst.”

President Donald Trump: Foto: Shutterstock

Donald Trumps utspel sågs först i Grönland och Danmark som en förolämpning, men kommentarerna fick snabbt nyanseringar. Uppmärksamheten har också sina fördelar. Grönlands utrikesministerium tog tillfället i akt att meddela vad man har att erbjuda av strategiska råvaror, fisk, skaldjur och äventyrsturism och med slutklämmen: ”We’re open for business, not for sale”.

Grönländska politiker noterar också uppvaktningen från flera håll med viss tillförsikt. Aaja Chemnitz Larsen, ledamot av folketinget för vänsterpartiet IA (Inuit Ataqatigiit – folkgemenskap) skrev i en tweet: ”Nej tack till att Trump skall köpa Grönland. Tvärtom bör ett bättre och mer likvärdigt partnerskap med Danmark vara vägen fram för ett starkare och på sikt mera fritt Grönland.”

En förbisedd aspekt av den avvisade ”fastighetsaffären”, som den amerikanska presidenten formulerade det, är att den militärt sett är helt onödig. Ett försvarsavtal mellan USA och Grönland från 1951 ger USA rätt att anlägga baser som man vill, att besöka dem utan pass och visum och att färdas mellan dem utan att be om lov.

Avtalet fritar också USA från förpliktelser att röja upp efter nedlagda och förorenade installationer. Det påpekar Hans Mouritzen, seniorforskare vid Dansk Institut for Internationale Studier (DIIS – motsvarar UI), i en intervju med tidskriften Ræson: ”Avtalet ger USA full militär förfoganderätt över Grönland. Jag har nyss läst det och det är en helt otrolig läsning.”