Svårt för hbtq-personer i Afrika trots ökad tolerans

När Botswanas motsvarighet till hovrätten beslutade att avkriminalisera homosexualitet, var det inte bara en seger för landets hbtq-aktivister utan samtidigt ett stycke kolonialhistoria som gick i graven. Flera av de gamla brittiska kolonierna i Afrika har inte fullt ut reviderat sina lagböcker efter självständigheten, trots att det i de flesta fall gått mer än 50 år sedan Storbritannien lämnade sina kolonier. Botswana blev självständigt 1966 och då var homosexualitet fortfarande förbjudet i Storbritannien.

I juni föll så utslaget att Botswana skrotar den gamla lagen. En faktor som förklarar beslutet är att frågan om homosexuellas rättigheter de senaste åren drivits som en integrerad del av mänskliga rättigheter i allmänhet, skriver The Conversation. Flera små steg har tagits på vägen, bland annat tillkom 2010 en paragraf i arbetsrättslagen som förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning.

Bakslaget kom snabbt. Några veckor efter det att domaren Michael Leburu förkunnade att ”en demokratisk stat omfamnar tolerans, mångfald och öppenhet” meddelade regeringens högste juridiska rådgivare att han tänker överklaga beslutet eftersom han anser att domare Leburu ”tagit miste i sin slutsats”. När eller om överklagan kommer att höras finns inga uppgifter om. 

Glädjen var stor i domstolslokalen efter att hovrätten i Botswana den 11 juni beslutat att homosexualitet ska avkriminaliseras. Foto: @mondokoosh/Twitter

Flera andra afrikanska stater har ärvt liknande lagar som Botswana och bara några veckor före det historiska beslutet valde det kenyanska rättsväsendet att gå i helt motsatt riktning. Där beslöt hovrätten att behålla den lag som förbjuder homosexualitet.

Ifjol bad den dåvarande premiärministern i Storbritannien, Theresa May, om ursäkt för de lagar som kriminaliserar homosexualitet, som kolonialmakten lämnade efter sig.

”Jag är väl medveten om att dessa lagar ofta instiftades av mitt eget land. De far fel då. De är fel nu,” sade premiärministern vid ett möte mellan Samväldets stater.

Men det går inte enbart att skylla diskriminering, hot och förföljelse av homosexuella på den gamla kolonialmakten. Reaktionerna på Mays uttalande från afrikanska politiker lät inte vänta på sig. Vice talman Alban Kingsford Sumana Bagbin i Ghana kommenterade Mays ursäkt med orden: ”homosexualitet är värre än en atombomb…vi kommer aldrig att acceptera det.”

Ofta hävdar afrikanska politiker att homosexualitet är oafrikanskt och ”den vite mannens sjukdom” – detta trots historiska bevis på att homosexualitet förekommit på den afrikanska kontinenten i århundraden. Ett av argumenten som de första missionärerna lade fram som ett bevis på afrikanernas ”behov av kristen rening” var européernas upptäckt av homosexualitet i Afrika, skrev den brittisk-nigerianska författarinnan Bernardine Evaristo i en debattartikel i The Guardian för något år sedan. Det var, argumenterar hon, inte homosexualitet som ”importerades” med koloniseringen utan snarare homofobi.

Ugandas president Yoveri Museveni. Foto: Russell Watkins/UK Department For International Development

För närvarande har 28 av 49 länder söder om Sahara någon form av straff mot samkönade relationer, enligt Human Rights Watch.

Tidigare i år publicerades Annika Hamruds bok Fundamentalisterna om den växande homofobin i Uganda. Pådrivande är de hatpredikande evangelister från USA som de senaste åren har drivit en ny missionsvåg över landet.

Uganda är ett av de länder i Östafrika där hbtq-personer länge fört en kamp för ökade rättigheter trots hot om misshandel, lynchningar och våldtäkter. En ny lag 2014 var tänkt att belägga vissa homosexuella handlingar med dödsstraff, men landets författningsdomstol underkände förslaget – trots att president Yoweri Museveni redan undertecknat det. Lagen ligger nu på is men aktiva i den ugandiska gayrörelsen är fortsatt extremt utsatta.

Ifjol försökte aktivister öppna ett center för hbtq-personer, tanken var skapa en fredad zon och att låta konst bli en del i debatten mot homofobi. Bakom förslaget låg Rainbow Riots som grundats av svensken Petter Wallenberg. Men centret mötte hårt motstånd av bland annat ministern för etik som dömde ut det som olagligt eftersom ”homosexualitet är förbjudet och helt oacceptabelt” i Uganda.

En av Rainbow Riots ugandiska medlemmar förklarade situationen för hbtq-personer för The Guardian:

”I Uganda kan vem som helst förödmjuka dig, skämma ut dig, jaga dig från ditt hus och hem och det finns inget du kan göra. Det finns ett förakt och ett hat mot hbtq-personer. De ses som onda och oafrikanska.”

Deltagare i London Pride 2016. Foto: John Gomez/Shutterstock

Även i Tanzania har situationen för homosexuella försämrats. Ifjol uppmanade Dar es Salaams guvernör, Paul Makonda, allmänheten att rapportera homosexuella och hotade med att sätta samman en specialstyrka för att jaga dem. Hundratals personer gick under jorden. Guvernören fick utstå skarp internationell kritik och landets ledning försökte rädda situationen genom att hävda att Makonda enbart uttryckt sina personliga åsikter.

Homosexualitet är olagligt i Tanzania och kan ge upp till 30 års fängelse, men rättsorganisationer menar att hbtq-personer hittills har kunnat leva relativt ostört. Det är först sedan John Magufuli blev vald till president 2015 som klimatet hårdnat.

Men det finns också länder där utvecklingen följt Botswanas linje. Tidigare i år strök Angola delar av en lagtext som förbjöd ”synd mot naturen” vilket allmänt tolkats som förbud mot homosexuella relationer. Samtidigt infördes ett förbud mot diskriminering av personer på grund av sexuell läggning. Även Moçambique, Kap Verde, São Tomé Príncipe, Seychellerna och Lesotho har under de senaste åren avkriminaliserat homosexualitet. 

Det är dock endast Sydafrika som i grundlagen ger lika fri- och rättigheter åt alla invånare oavsett sexuell läggning. Det omfattar bland annat även giftermål och adoption. Trots det är kampen mot homofobi långt ifrån över, inte minst bland svarta samhällsgrupper.

Sydafrika har visserligen blivit en fristad för många afrikanska hbtq-personer men även här riskerar de hatbrott och trakasserier – inte minst av sina egna landsmän i exil.

Prideparaden i Kapstaden i mars 2019. Foto: Shutterstock 

Diskussionerna handlar ofta om manliga homosexuella relationer, men i Sydafrika har även transpersoners och lesbiskas utsatthet lyfts upp i debatten de senaste åren. Det brutala mordet på fotbollsstjärnan Eudy Simelane 2008 fick stor uppmärksamhet i media och belyste den vardag kantad av diskriminering, hot om våld och ”corrective rape” – det vill säga att män våldtar lesbiska för att ”rätta in dem i ledet” – som många svarta lesbiska kvinnor lever i.

En poliskår som har bristande utbildning och förståelse för den här typen av hatbrott i kombination med en komplicerad mix av fördomar, traditioner och sociala normer, är några av de bakomliggande orsakerna till att många, främst svarta, hbtq-personer i Sydafrika inte känner sig trygga.  

I år öppnade organisationen OUT ett rättscenter i huvudstaden Pretoria för att uppmuntra och hjälpa utsatta att driva hatbrott och diskrimineringsfall genom landets rättsinstanser. Enligt en undersökning som OUT gjort 2016, svarade nämligen en stor majoritet av dem som utsatts för diskriminering att de aldrig rapporterat händelsen. Kunskapen om vilka rättigheter man har, och rädslan för hur man kommer bli bemött av polis och rättsväsendet, är några av de bakomliggande orsakerna.

”Det finns en enorm kraft och tillfredsställelse i att kunna hjälpa hbtq-personer och informera dem att grundlagen i vårt land skyddar dem och kan användas för att ge dem rättvisa,” sa OUT:s legala representant Maude Maodi-Swartz strax efter öppnandet.