Klimataktivismen en global kraft att räkna med

Opinionsundersökningar från Pew Research Center från runt om i världen visar att en majoritet av världens befolkning ser klimatförändringar som ett betydande hot, från Brasilien och Sydafrika till Polen och Filippinerna. Med ökad oro har även antalet personer som vill göra något för att bryta utvecklingen ökat. Den 20–27 september deltog totalt cirka 7 miljoner människor i en globala klimatstrejk inspirerad av Greta Thunbergs rörelse Fridays for Future. Demonstrationer för klimatet blir allt vanligare och större och det blir även andra former av klimataktivism som blockader och ockupationer.

Historiskt har aktivism varit en central komponent i stora samhälleliga förändringar. Kända exempel är suffragettrörelsen i Storbritannien och medborgarrättsrörelsen i USA. Idag försöker många klimataktivister dra lärdomar från dessa tidigare rörelsers taktiker. Många olika typer av handlingar kan falla in under begreppet aktivism, från de som kräver relativt låg ansträngning som att gå i demonstrationer och skriva på namninsamlingar till mer radikala metoder som kan medföra risker och kostnader, som exempelvis ockupationer och sabotage.

Europa har sett ett uppsving av klimataktioner de senaste åren: blockader av fossilgasfält i Nederländerna, ockupationer av kolgruvor i Tyskland och massblockader i Storbritannien. Dessa är exempel på aktioner där hundratals eller tusentals aktivister använt sig av civil olydnad riktat mot fossilbränsleindustrin och nationella politiker för att försöka åstadkomma förändring.

Medlemmar i Extinction Rebellion demonstrerar i Budapest den 29 november. Foto: Zoltan Balogh/AP

Miljöaktivism har funnits i flera decennier i olika former: urfolk som kämpar för att skydda sina territorier, kärnkraftsmotståndare, trädkramare och så vidare. Den nya klimataktivismen bygger mycket på dessa tidigare rörelser men utmärker sig också i omfattning, demografisk komposition och till viss del med sina metoder och strategier.

En av de största grupperna inom den europeiska och internationella klimatrörelsen är Extinction Rebellion. Gruppen bildades 2018 i Storbritannien och har sedan dess växt dramatiskt och har idag cirka 600 lokalgrupper utspridda över hela världen, varav mer än 400 finns i Europa. I maj i år utförde Extinction Rebellion en massaktion i London där tusentals människor blockerade centrala delar av staden, såsom vägar, broar och torg. De krävde att regeringen skulle utropa ett klimatnödläge och agera omedelbart för att minska landets utsläpp. I oktober utförde Extinction Rebellion än en gång massaktioner, både i London men också i ett 50-tal andra städer globalt.

Till skillnad från många tidigare miljörörelser har Extinction Rebellion lyckats mobilisera människor i en utsträckning som inte setts tidigare och har dessutom attraherat många människor som aldrig tidigare engagerat sig i politisk aktivism och civil olydnad. Vikten av att agera en masse med folk i alla åldrar för att påvisa att det är gemene man som oroar sig för klimatförändringar har varit central i gruppens filosofi. Detsamma kan sägas för Fridays för Future-rörelsen som också lyfter fram att det är en folkrörelse, ledd av unga, för att skapa legitimitet och tyngd bakom sina aktioner.

Den tyska miljöorganisationen Ende Gelände protesterar den 24 november vid kolkraftverket i Lippendorf nära Leipzig. Foto: Jens Meyer/AP

Bland andra centrala grupper i den europeiska klimataktionsrörelsen finns tyska Ende Gelände som sedan sommaren 2015 årligen har blockerat brunkolsgruvor i Tyskland och nederländska Code Rood som 2017 och 2018 utförde blockader mot kol- och fossilgasindustrin i Amsterdam och Groningen.

I och med att både politiker och företag vinner på att uppfattas i ett positivt ljus kan en möjlig effekt av stora protester vara att de tar till sig av kritiken och gör förändringar. Detta gäller särskilt om aktionen i fråga får medial uppmärksamhet.

En annan effekt av klimataktivismen, utöver att visa missnöje, är de direkta kostnader de åstadkommer. Ofta går klimataktioner ut på att störa verksamhet, exempelvis att hindra ett fossilföretag från att bedriva transporter, något som leder till kostnader. Detta kan vara svårare att ignorera än om det bara rör sig om uppmaningar vid en demonstration eller en mejlkampanj. Ende Geländes kolgruveblockader har exempelvis flera gånger stoppat kolutvinning under en begränsad tid. Extinction Rebellions massblockader i maj, där klimataktivister begränsade framkomlighet i delar av centrala London, är ett annat exempel. I detta fall möttes ett av Extinction Rebellions krav när det brittiska parlamentet utlyste ett klimatnödläge.

En demonstrant från Extinction Rebellion förs bort av polis i samband med en klimataktion som stoppade trafiken i delar av London. Foto: Matt Dunham/AP

Fler tillfällen där demonstrationer, namninsamlingar och civila olydnadsaktioner har föregått politiska beslut är när fossilgasföretaget Swedegas i oktober fick avslag av den svenska regeringen på sin ansökan om att ansluta sin terminal i Göteborg till det svenska stamgasnätet och i november när den brittiska regeringen beslutade att stoppa frackning, en metod för att utvinna fossilgas och olja, i Storbritannien.

Trots aktivismens inverkan i specifika fall är det svårare att hävda att aktionerna har fått en större effekt på övergripande trender i politiken och näringslivet. Protester mot verksamhet som är skadlig för klimatet och den politik som gör det möjligt har pågått i flera decennier jämsides med att de globala utsläppen har fortsatt öka.

Fossila bränsle-företag verkar än så länge inte se klimatprotester som en anledning att inte fortsätta investera i industrin. Shell fortsätter att investera miljarder dollar om året i fossilgas och olja, Exxon meddelade förra året att de planerar att öka sin olje-output med 25 procent till 2025 och Norge bygger ut sin oljeproduktion till nivåer som inte setts sedan 1980-talet. Detta tyder på att de alla gör bedömningen att den fossila industrin kommer att fortsätta vara lönsam samt att de kommer få tillräckligt stöd framöver från regeringar för att kunna bedriva sin verksamhet.

De effekter som klimatrörelsen har fått på klimatdiskursen i stort är bland annat en större opinion för att begränsa användning av fossila bränslen och stöd för en politik som gör det möjligt, vilket har fått klimat och hållbarhet högre upp på både politikens och näringslivets agenda. Generalsekreteraren för oljekartellen Opec, Mohammed Barkindo, säger att klimataktivism är det "kanske största hotet mot industrin framöver” och att mobiliseringar för klimatet har börjat påverka policy och företagsbeslut, inklusive investeringar i oljeindustrin.

Klimatdemonstration utanför börsen i Johannesburg, Sydafrika. Foto:Denis Farrell/AP

Det brittiska parlamentets utlysning av ett klimatnödläge skulle kunna vara ett exempel på ett politiskt beslut som Barkindo förutspår kommer få konsekvenser för oljeindustrins framtid. Andra menar att beslut som detta främst varit symboliskt och utan substans. Extinction Rebellions andra tvåveckorsblockad i London, som hölls i protest mot att utlysningen av klimatnödläget inte lett till några konkreta politiska beslut, resulterade inte i några ytterligare politiska löften.

Att klimatpolitiska framsteg stannar vid ord utan att medföra vidare handling verkar vara ett hinder för klimatrörelsen generellt. I och med att klimatrörelsen har blivit en symbol för progressivitet vill en majoritet ställa sig bakom den, företag och politiker inkluderade – samtidigt som man fortsätter med verksamhet som alstrar nya utsläpp av växthusgaser. Exempelvis utlyste det kanadensiska parlamentet ett nationellt klimatnödläge i juni, varpå landets regering dagen efter godkände en utbyggnad av en oljeledning. Och i september deltog sedan Kanadas premiärminister Justin Trudeau i Montreals klimatstrejk.

Å andra sidan, även om nödlägesstatusen än så länge inte har visat sig ha effekt på länders klimatpolitik, skapar det ändock tydligare grunder för att kritisera politik som är otillräcklig eller direkt skadligt för klimatet. Det skulle med tiden kunna leda till en mer kraftfull klimatpolitik. De aktörer som vill alliera sig med klimatrörelsen utan att agera i enighet med den riskerar att förlora trovärdighet och dra på sig ännu mer kritik.

När avståndet mellan ord och handling synliggörs blir det i längden ohållbart. En demonstration mot att pensionsfonder investerar i fossila bränslen kan lyfta på vilket sätt stater stödjer fossilindustrin. Om det sätts in polis för att försöka avbryta en klimataktion, till exempel genom att se till att ett kolkraftverk kan fortsätta bränna kol eller att en leverans av fossilgas når fram, kan det tolkas som att klimatskadlig verksamhet skyddas av staten. Genom olika former av klimataktivism formas allmän opinion kring vad som är legitimt från politikens och näringslivets håll och vad som är skäl nog för motstånd.

FN-chefen António Guterres inför öppnandet av klimatmötet COP 25 i Madrid. Foto: Paul White/AP

Till sist kan man även diskutera vad en mer seriös debatt kring konkreta samhällsförändringar kan tänkas få för politiska konsekvenser. Tydligare ställningstaganden för en handlingskraftig klimatpolitik kan förväntas skapa polariserande motreaktioner. Ståndpunkter som att klimataktivismen representerar en alarmistisk syn på klimatförändringar, att uppfyllanden av aktivisternas krav på samhällsreformer skulle vara för kostsamt och att det finns viktigare problem att prioritera är redan utbredda. Under en uppskruvad klimatpolitisk diskurs kan de förväntas fortsätta växa.

Det är tydligt att klimataktivismen är en växande aktör inom den internationella klimatpolitiken och huruvida den är möjlig att bortse från eller får betydande påverkan kommer att visa sig tydligare med tiden. Klimataktivismens påverkan på politik och näringsliv – både i att form av vad som anses legitimt och progressivt samt genom att påverka kostnadskalkyler för politiker och företag – har varit påtaglig i flera fall och så länge de globala utsläppen inte drastiskt minskar kommer incitamenten för aktivismen att finnas kvar och den kommer då troligtvis fortsätta att öka.