Partistaten vid 70 år – styrkan och klådan

Den 1 oktober firade Folkrepubliken Kina 70 år. Med president Xi Jinping, det kinesiska kommunistpartiets (KKP) generalsekreterare sedan 2012, inleddes en ”tredje era”, med honom själv i samma firmament som Mao Zedong och Deng Xiaoping, och firandet framställdes naturligen som en bekräftelse på̊ Kinas pågående pånyttfödelse under kommunistpartiets förutbestämda ledning. Det hela kröntes med en militärparad som illustrerade Kinas uppbyggnad av en oövervinnlig försvarsmakt. Kinas framgångar var ”ett mirakel i mänsklighetens historia”. Det kinesiska folket ”måste hålla enighetens banér högt och samlas tätt ihop bakom KKP:s Centralkommitté́”. Därigenom skulle man ”skapa en styrka utan motstycke som kommer att driva den nationella förnyelsens skepp genom vågorna och nå̊ sin destination”.i (se noter nedan)

Det finns mycket att fira. Ett fattigt och krigshärjat Kina har förvandlats till en supermakt. Decennier av ekonomiska framgångar har lagt grunden för ett Kina som på̊ många sätt är vår tids största utmaning.

Partistaten – Globaliseringens största vinnare

Samtidigt har partistaten inte gått under eller vittrat bort, som många förutspådde efter massakern 1989 vid Himmelska fridens torg och Sovjetväldets kollaps. Deng Xiaopings radikala omläggning mot ”reform och öppning” år 1978, två̊ år efter Maos död och kulturrevolutionen (1966–1976), ledde inte bara till att Kina kunde börja ”komma ikapp” utan också till en era av ekonomisk tillväxt med få motstycken.

Industrimässa i Peking. Foto: Mark Schiefelbein/AP

Idag är Kina inte bara världens näst största ekonomi, och sedan 2014 den största mätt i köpkraft (PPP), utan också̊ världens ojämförligt största handelsnation i varor och tillsammans med Japan världens näst största utlandsinvesterare. Det handlar inte heller bara om BNP-siffror. Klyftorna, och i synnerhet förmögenhetsklyftorna, har vuxit dramatiskt, men närmare 800 miljoner har lyfts upp ovanför fattigdomsstrecket och den förväntade livslängden ligger idag på̊ 76 år. Branko Milanovic, en av världens ledande auktoriteter på global inkomstfördelning, har beskrivit Kina som en ”sumobrottare” som genom sitt fattigdomslyft dramatiskt förändrat den globala bilden. Lyftet var av avgörande betydelse för uppnåendet av FN:s millenniemål om halvering av världsfattigdomen.

Kina har också visat sig vara långt mer innovativt än vad ett land med Kinas system ”borde” kunna vara. Istället för att vara världens fabriksgolv vill landet enligt ”Made in China 2025” (2015) bli ledande inom ett tiotal teknologiområden som robotik och förarlösa bilar, och redan idag intar man enligt många bedömare en ledande position inom artificiell intelligens (AI), med data som vår tids olja.

Landet är, ironiskt nog, globaliseringens största vinnare, i den historiska parentes av hyperglobalisering som, inte minst på̊ grund av Kinas framgångar, nu nått sitt slut. Enligt forskarna Daron Acemoglu och James A. Robinsons hyllade bok Why Nations Fail – the Origins of Power, Prosperity, and Poverty (2012) var Kina dömt att misslyckas – run out of steam – om inte dess ”extraktiva politiska institutioner ersattes av inklusiva institutioner” som äganderätt, en fri arbetsmarknad och, ytterst, demokrati.iii

Affisch med kommunistpartiets ledning och historiska ledare i en by 2015. Foto: Harald Groven/Creative Commons

Kina har visat en överraskande auktoritär uthållighet, som nödvändiggör fördjupad analys. Enligt Deng kunde en katt ha vilken färg som helst, ”bara den kunde fånga råttor”. Utfallet var av avgörande betydelse. Just utfallet, hur företag överlever och utvecklas, var huvudfrågan i forskarna Victor Nees och Sonja Oppers bok Capitalism from Below – Market and Institutional Changes in China (2012). De anlade ett tankeväckande perspektiv underifrån.iv

I och med Xi Jinpings makttillträde 2012 vid den 18:e partikongressen inleddes en ny era där kattens färg och styrka gavs ökad betydelse, med en annan färdriktning än Dengismen. Xi har, som bland annat forskaren Joseph Fewsmith konstaterat, rört sig bort ifrån Dengs reformerta partistat, även om Dengs modernisering hade fyra huvudmål – inte fem, inte demokrati. Också för Deng var Partiet förutsättningen, men han ville reformera partistaten, utveckla staten och institutionernas roll och vaccinera landet mot maoistiskt envälde.

Xi är, som journalisten Richard McGregor, författaren till The Party - The Secret World of China’s Communist Rulers (2010), konstaterat, "troende övertygad om Partiets rätt (min kursivering) att styra”.vi Xi vill vara Maos arvtagare.

Man kan därför som sinologen Carl Minzner fråga sig om det vi bevittnar bara är första akten, och det verkliga dramat väntar. Vad kommer att hända, frågar han, då ”de böljande spänningar som skvalpar mot Kinas frusna fasad kommer till ytan”.vii

Demonstranter omringar en lastbil med soldater den 20 maj 1989. Soldaterna var på väg in mot centrala Peking. Foto: Mark Avery/AP

30 år sedan Berlinmurens fall – och Massakern vid Himmelska fridens torg

Den 9 november 2019 var det 30 år sedan Berlinmurens fall. Sovjetväldets sammanbrott skulle betyda ”slutet på historien”. Efter Sovjetunionens fall hävdade statsvetaren Francis Fukuyama i sin mycket uppmärksammade bok The End of History and the Last Man (1992) att endast en väg nu återstod, den på marknadsekonomi grundade liberala demokratin. Redan 1989 hade han i en artikel på samma tema hävdat att ”det vi bevittnade inte bara var slutet på det kalla kriget eller en särskild period i historien, utan slutet på mänsklighetens ideologiska evolution och universaliseringen av den västerländska liberala demokratin som den slutliga formen av samhällelig styrning”.viii

Världen har länge befunnit sig i vad statsvetaren Samuel Huntington kallat den tredje demokratiseringsvågen. (The Third Wave: Democratization in the Late Twentieth Century, 1991.) Den inleddes i mitten av 1970-talet med Greklands, Portugals och Spaniens demokratisering och växte sedan stadigt. Efter Sovjetväldets sammanbrott framstod den länge som obrytbar.

Historien har blivit en annan. Freedom House, som årligen publicerar rapporter om medborgerliga och politiska friheter i världens länder, har sedan 2005 konstaterat en årlig tillbakagång. ”Det genomsnittliga globala indextalet har sjunkit år efter år, och antalet länder med sjunkande indextal har konsekvent överstiget antalet länder med nettoförbättringar”. Tillbakagången har, konstaterar man, ”gällt en rad länder i samtliga delar av världen, från långvariga demokratier som USA till konsoliderade auktoritära regimer som Kina och Ryssland. Tillbakagången är fortfarande ytlig i förhållande till vinsterna i slutet av nittonhundratalet, men tendensen är konsistent och olycksbådande. Demokrati är på tillbakagång”.ix

Foto: Harald Groven/Creative Commons

1989 var inte bara året för Berlinmurens fall. Det var också året för massakern på Himmelska fridens torg och nu, 30 år senare, kan man, som journalisten Gideon Rachman, konstatera att det finns ”två 1989, Berlin och Peking”.x

Sovjetväldets sammanbrott skakade Peking i grunden. Det borde inte ha kunnat inträffa, men det var ett faktum och förutsägelserna om att Kina och det lilla fåtalet resterande kommunistregimer skulle falla var legio. De har emellertid visat sig vara betydligt mer uthålliga än förutsett.

Partistatens fundament

I de senaste årens kanske mest omfattande arbeten om samhällens utveckling och demokratins förutsättningar fördjupar Fukuyama sin analys (The Origin of Political Order, 2011 och Political Order and Political Decay, 2014). Han konstaterar att byggstenarna för ett väl organiserat samhälle är tre: en stark stat, ett fungerande rättsväsende (rule of law) och möjlighet till ansvarsutkrävande. Han menar vidare att sekvensen mellan de tre är avgörande. Många av dagens demokratier har tillkommit utan att det funnits en stat som förmår styra landet. Kina har, anser han, en historiskt stark stat men stora brister i de båda andra hänseendena. Han finner inte den rådande situationen i Kina hoppfull, men menar att en mer kompetent stat håller på̊ att växa fram och att möjligheten till en demokratisk utveckling finns. Ansvar utkrävs dock bara uppifrån, vilket på sikt är ohållbart.

Firandet av Folkrepublikens 70-årsdag i Peking den 1 oktober. Foto: Mark Schiefelbein/AP

Utvecklingen under Xi Jinping har gjort Fukuyama betydligt mer pessimistisk än tidigare. I det senare av sina båda arbeten konstaterar han att Xi i sin anti-korruptionskampanj ”har eroderat det regelverk som det kollektiva ledarskapet skapat sedan 1978 till förmån för en personlig diktatur”. Xis attack på ”konstitutionalism” och utvecklingen av en mer rättsbaserad stat finner han ”djupt regressiv”.

Det kinesiska kommunistpartiet under Xi har under alla omständigheter inte tänkt sig att följa Fukuyamas trestegssekvens. Xi Jinpings och det nuvarande ledarskapets ambition är otvetydigt att förädla snarare än avveckla partistaten. Häri ligger ett betydligt djupare problem än vad Fukuyamas analys ger vid handen.

Med hänsyftningen på ”konstitutionalism” avser Fukuyama det centrala particirkuläret Nr 9, ”Meddelande om den nuvarande situationen på det ideologiska området”, som i april 2013 sändes ut av partiledningen. I dokumentet anges ”sju hot” och enligt det första får man inte förespråka västerländsk konstitutionell demokrati. Att göra så är ett försök att underminera partiets ledarskap och systemet med socialism med kinesiska förtecken.xi 

Västerländsk konstitutionell demokrati sägs ha distinkta politiska egenskaper och syften: ”Bland dessa märks maktfördelning, flerpartisystem, allmänna val, oberoende rättsväsende, nationaliserat försvar och andra egenskaper. Detta är den kapitalistiska klassens nationsbegrepp, politiska modell och systemutformning”.

Man får inte heller förespråka universella värden. Att göra så är ett försök att försvaga den teoretiska grundvalen för partiets ledarskap. Betecknande är landets förhållningssätt till medborgerliga och politiska mänskliga rättigheter. Kina erkänner inte längre sådana rättigheters universella karaktär.

Övervakningskameror ställs ut på en säkerhetsmässa i Shenzhen i oktober 2019. Foto: Andy Wong/AP

I och med den kinesiska revolutionen skapades en partistat, med marxism-leninism som sin ideologiska bas. Partiet var suveränt. Över tiden har dess karaktär skiftat, med försvarsminister Lin Biaos uppfattning om staten som helt onödig som en ytterlighet och de tankar om stat och parti som liberalt orienterade ledare som i synnerhet Zhao Ziyang (premiärminister 1980–1987 och partisekreterare 1987–1989) utvecklade under 1980-talet som de mest reformvänliga. De hade stöd av Deng, fram till händelseutvecklingen under 1989.

I efterhand framstår både presidenterna Jiang Zemins och Hu Jintaos styre, med kollektivt ledarskap, som relativt liberala. En deklarerad målsättning under Jiang och Hu var att fördjupa demokratin inom Partiet (intraparti-demokrati) och byval sågs under en period som försök till demokratisering underifrån, men partistaten var axiomatisk.

Korruptionen blev under Hus styre alltmer omfattande, och dess bekämpning ett huvudtema i Xis maktutövning. Korruptionsbekämpningen leds dock av Partiets Centrala Disciplinkommission, med rättsväsendet som dess verktyg och utan ett oberoende rättsväsende och grundläggande fri- och rättigheter, inklusive mediefrihet, förblir korruptionen omfattande. Transparency International placerar i sitt index för 2018 Kina på plats 87 av 180 länder, med ett något sjunkande resultat.xii

Någon entydig definition av vad som konstituerar en partistat, till skillnad mot enpartistater av olika slag, finns inte. Fram till Sovjetunionens sammanbrott fanns ”jämförande kommunism” som ett forskningsområde, men sedan dess har de partistater som överlevt – Kina, Vietnam, Laos, Nordkorea och Kuba – knappast varit föremål för någon jämförande analys, uppenbara och mycket intressanta skillnader till trots.

Politbyråns ständiga utskott röstar vid ett möte den 31 oktober. Foto: Ju Peng/Xinhua/AP

Grundläggande är Partiets maktmonopol, inklusive dess kontroll av försvarsmakten. Grundläggande är likaså Partiets leninistiska uppbyggnad enligt den demokratiska centralismens principer. Grundpelare är:

1. All politisk makt tillhör ytterst partiet.
2. Försvarsmakten har som en central uppgift att försvara inte bara landet utan också Partiet.
3. Partiet kontrollerar genom kadersystemet alla utnämningar inom förvaltning, militär, statsföretag och statliga institutioner.
4. Media kontrolleras ytterst av Partiet.
5. Rättsväsendet är underordnat Partiet.xiii

Samtliga dessa fem förutsättningar uppfylls med god marginal i den kinesiska partistaten och sedan Xi kom till makten har partistaten systematiskt fördjupats, på bekostnad av stat och civilsamhälle. Vid den 19:e partikongressen (2017) slogs i denna anda fast att: ”KKP ska upprätthålla absolut ledarskap över Folkarmén och andra väpnade styrkor och genomföra Xi Jinpings tänkande om hur militären ska stärkas”.

Genom sin upphöjelse i partistadgan kunde Xi förbli landets yttersta ledare på livstid  och vid den Nationella folkkongressen i mars 2018 undanröjdes också 10-årgränsen för innehav av presidentposten. Hur länge han kommer att inneha nyckelposterna i partiet, försvarsmakten och staten återstår att se. Deng var under sina sista år som landets oomtvistade ledare bara ordförande i Kinas bridgeförbund. Xis behov av kontroll torde vara större än så.

Dagens Kina skiljer på många sätt dramatiskt från Maos Kina, men kraven på lojalitet med Partiet är starkare än någonsin sedan Maos död. Med sina närmare 90 miljoner medlemmar, med särskilda krav på lojalitet och metoder för ansvarsutkrävande, och mer än fyra miljoner basenheter är Partiet allestädes närvarande, i massmedia och civilsamhället, på företag och universitet och, inte minst, inom försvarsmakten.

Vy över Shanghai: Foto: Arend Kuester/Creative Commons

Mycket har förvisso skett under de gångna decennierna, men aldrig bortom partistaten. Utvecklingen inom rättsväsendet är en god illustration. Efter kulturrevolutionen fanns bara cirka 500 advokater, och de var ”statsadvokater”. Idag finns mer än en kvarts miljon ofta välutbildade advokater, och den som ställs inför rätta i ett brottsmål har i regel någon tillgång till en advokat, men advokaten måste sedan 2012 för att få verka svära en ed av trohet till Partiet och rollen saknar den integritet som präglar en rättsstat med ett oberoende rättsväsende. Försvarare i fall som gäller mänskliga rättigheter tar stora risker. Rättssystemet utvecklas i partistatens bur. Påtagliga förbättringar kan och har skett vad gäller till exempel dödsstraffet, men ett oberoende rättssystem kan inte byggas inom en partistat, och inget tyder på sådana ambitioner.xiv

Internet har inte, trots 800 miljoner användare, blivit den oövervinneliga ”world wide web” som president Clinton förutspådde då Kina år 2000 blev medlem i WTO. Landets ekonomi är ännu mycket större än någon då kunde ana, men partistaten har befästs.

Makten och klådan

Kort efter sitt makttillträde talade Xi på ett internt möte i Guangdong- provinsen. Hur kunde, frågade han, Sovjetunionen och det sovjetiska kommunistpartiet efter drygt 70 års maktinnehav på ett ögonblick falla samman? Att det kinesiska partiet gick ett sådant öde till mötes måste till varje pris förhindras. Ett avgörande misstag hade, förklarade Xi, varit att förstatliga försvarsmakten. Partiet hade avväpnats. Folkarmén måste lyda direkt under partiet, och vara dess yttersta garant.

Soldater övar utanför Peking 2015 med ett porträtt på president Xi Jingping i bakgrunden. På affischen står det bland annat att armén ska lyda kommunistpartiet. Foto: Ng Han Guan/AP

Under Xis ledning har armén följdriktigt knutits ideologiskt hårdare till partiet och samtidigt genomgått en dramatisk modernisering med ett nytt ledarskap i Xis hand. Att tjäna nationen och partiet ska vara synonymt. Trots framgångarna och konsolideringen av sin maktställning lider Xi av vad statsvetaren Larry Diamond kallat en ”70-årsklåda”, en existentiell oro över något slags tipping point, en oförutsedd utveckling som kunde hota honom och Partiet.xvi

”Stabiliteten” kräver ständigt skärpt vaksamhet och den teknologi som enligt Clinton skulle tvinga Kina till ökad öppenhet har istället lett till uppbyggnaden av en virtuell kontrollstat, en ”controlocracy” för att citera statsvetaren Stein Ringen, baserad på de möjligheter till ansiktsidentifiering som AI-tekniken skapar, med mer än 200 miljoner säkerhetskameror.ii 

Målsättningen är att på denna grundval bygga ett social credit system där varje individ utan varje form av rättssäkerhet kan bestraffas, eller belönas. Kontrollsystemet testas och förfinas i provinsen Xinjiang.

Efter Sovjetväldets fall fanns det inte något konkurrerande system med anspråk på universell relevans. Nu vill kommunistpartiet, i ljuset av Kinas uppgång och utvecklingen i världen, också hävda det egna systemets styrka. Det var, förklarade Xi vid den 19:e partikongressen, dags för Kina ”att inta huvudscenen i världen och ge större bidrag till mänskligheten”. Kina förklarades också ha en modell som innebar ”nya val för andra utvecklingsländer”. Dengs devis att ”Kina skulle dölja sin förmåga och bida sin tid” tillhör en svunnen tid. Xi lider snarare av hybris. Samtidigt som hans stabilitetsfixering blockerar angelägna reformer. Ytterst handlar det om Xis egen kluvenhet. Xi står mot Xi.xvii

Järnvägsstation i Chengdu. Foto: Kristoffer Trolle/Creative Commons

Kinas demokratiska utmaning skulle avgjort ha varit större och mer omedelbar om världens demokratier utvecklats på ett mer entydigt positivt sätt som trovärdiga demokratier, och visat större förmåga att i demokratiska former klara de utmaningar som länderna står inför.

Därtill kommer 2016 års amerikanska presidentval, där en populistisk Donald Trump visade ringa förståelse och respekt för demokratins institutioner. I kinesiska medier framställdes presidentvalet och tillståndet i den amerikanska demokratin naturligen som ett bevis på enpartistatens överlägsenhet.
Den redan mycket starka kinesiska nationalismen gavs en ny ideologisk referenspunkt.

System som det kinesiska saknar dock, oavsett retoriken och antalet kombinationer med termen demokrati, demokratins politiska legitimitet. Samhället rymmer alltmer av strukturer och embryon till ett pluralistiskt samhälle, i en bur. Hongkong och Taiwan utgör påminnelser om de demokratiska idéernas styrka. Klådan gör sig ständigt påmind. Inte heller partistaten är slutet på historien.