Proteströrelsen i Chile samlar ny energi

Den upprorsliknande protestvågen i Chile är inne på sin nionde vecka och visar inga tecken på att avta. Intensiteten har av naturliga skäl mattats, men samtidigt har protesterna tagit sig nya uttryck.

Ett exempel är fenomenet med den feministiska teatergruppen Las Tesis ”Un violador en tu camino” (En våldtäktsman korsar din väg), som blivit en internationell hit, och som har fördjupat den existentiella dimension som funnits med i protesterna ända från början. ”En våldtäktsman korsar din väg” tvingar inte bara politiker och makthavare att vända blicken inåt mot sig själva, utan också manliga aktivister som under de gångna veckorna tävlat med varandra om att vara mest macho i kriget mot polisen. En effekt är att det också har fötts ett slags chilenskt #metoo på sociala medier där hundratals kvinnor i alla åldrar har lagt upp information, ofta med namn och bild, på män som utsatt dem för sexuella övergrepp.

Men dessutom har en ny konstitution börjat materialiseras, det som varit proteströrelsens centrala krav ända sedan höjdpunkten i slutet av oktober, då uppemot 1,5 miljoner människor samlades på Plaza Italia i Santiago. Parlamentet har enats om en folkomröstning med obligatoriskt deltagande i april, som frågar dels om man alls vill ha en ny konstitution, dels hur den ska utarbetas.

Möte den 16 december med den kommission som utarbetar ramverket för folkomröstningen om konstitutionen. Foto: Cámara de Diputados de Chile/Creative Commons

Den gångna helgen röstade över två miljoner människor om just de frågorna i lokala folkomröstningar organiserade av borgmästare från alla politiska tendenser i 226 av Chiles 346 kommuner. Ett mycket större deltagande än någon väntat, inte minst med tanke på att det var första gången i Chiles historia som kommunala folkomröstningar hölls. Över 80 procent röstade dessutom för en ny konstitution utarbetad av en församling med delegater som är direkt valda. Folkomröstningarna gällde också vilka sociala problem som upplevs som mest akuta. Prioritetsordningen blev: pensioner, sjukvård och utbildning, frågor som också varit centrala under demonstrationerna.

Till skillnad mot den nationella folkomröstningen i april fungerar de kommunala mest som en slags opinionsmätare. Men ambitionen med dem är också att inspirera till en mer levande demokrati, där den här typen av lokala folkomröstningar är en del. Helgens folkomröstningar var, kan man säga, ett slags praktiskt inlägg i debatten om en ny konstitution.

Beslutet att folkomrösta om en ny konstitution i april är bara ett exempel på hur framgångsrik proteströrelsen har varit i att tvinga regeringen på reträtt. Först fick man slut på de undantagslagar som utlystes i början av protesterna. Militären skickades tillbaka till sina förläggningar och president Sebastian Piñera gjorde självkritik. Efter honom gjorde nästan alla politiker, med vissa självgoda undantag, självkritik för att de inte insett problemens vidd.

Därefter tillkännagav Piñera ett socialt reformpaket som visserligen är otillräckligt, men ändå ett litet steg i rätt riktning. Därefter kom avtalet om att skriva en ny konstitution, något regeringen till dess hårdnackat vägrat att ens diskutera. Sedan ett löfte om att reformera karabinjärkåren, polisen. Och senast ett omfattande ekonomisk paket för att reaktivera ekonomin i syfte att rädda jobben som också inkluderar ett ordentligt kontantbidrag till fattiga familjer.

President Sebastián Piñera anländer till presidentpalatset La Moneda. Foto: Esteban Felix/AP

Däremellan genomfördes en radikal regeringsombildning och den förre inrikesministern Andrés Chadwick, Piñeras närmaste man som också är hans kusin, dömdes av kongressens båda kamrar i en slags riksrätt som ansvarig för de brott mot mänskliga rättigheter som dokumenterats av Amnesty International, Human Rights Watch, den statliga chilenska kommissionen för mänskliga rättigheter och nu senast av FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter, som leds av Piñeras föregångare Michelle Bachelet. Försöken att också ställa president Piñera inför samma slags riksrätt i syfte att avsätta honom misslyckades dock.

I Bachelets rapport framhålls att hennes arbetsgrupp bjudits in av regeringen och fått allt stöd den behövde för sitt arbete. Liksom de andra människorättsrapporterna rekommenderar den en genomgripande omorganisation av karabinjärkåren. Karabinjärerna har fått hård kritik för olika former av övervåld, däribland användande av gummikulor med bly som orsakat ögonskador på över 200 demonstranter. Unga kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp. Minst 20 personer har dödats sedan protesternas början. Enligt FN-rapporten är det bekräftat att i fyra fall har dödsfallen orsakats av säkerhetsstyrkor (karabinjärer och militär).  Över 10 000 har skadats på olika sätt.

Regeringen säger att den tagit till sig kritiken, att det inletts rättsliga processer mot de poliser som identifierats och att det kommer att ske en omfattande omstrukturering av hela karabinjärkåren. Fyra generaler har fått gå. Användandet av gummikulor har förbjudits och det regelverk som gäller för karabinjärerna har setts över och gjorts striktare.

Polisen griper en demonstrant vid en prostestaktion i Santiago den 16 december. Foto: Fernando Llano/AP

Men i FN:s högkommissionärs rapport påpekas också att över 2 000 karabinjärer har skadats, ett 40-tal av dem allvarligt, och att det gjorts över 200 våldsamma attacker mot polisstationer, fram för allt i poblaciones, det vill säga fattiga arbetarkvarter.

En del av våldet kan förklaras med att karabinjärernas nästan rituella metod att bemöta demonstrationer med först vattenkanoner, därefter tårgas och slutligen gummikulor har gett upphov till en slags ursinnig motritual. Grupper av aktivister har organiserat sig för gatustrid med framför allt en sorts kommandogrupper som kallas la primera linea som är specialister på att snabbt bygga barrikader och som bakom improviserade sköldar går till attack mot karabinjärerna med stenar, slangbellor och molotovcocktails, och som i sin tur stöttas av grupper som förser dem med nya stenar, kulor och molotovcocktails. Det är comandos som ser som sin uppgift att skydda de övriga demonstranterna genom att hålla karabinjärerna på avstånd, men som också söker konfrontation.

Det är inte första gången comandos av det här slaget agerar. Under hela 2000-talet har de regelbundet agerat utifrån olika universitet, även om långt ifrån alla är universitetsstudenter. Många tillhör de stora fotbollsklubbarnas supporterklubbar, barras bravas, som rymmer gott om ökända huliganer.

Det finns i Chile omkring en halv miljon unga som vare sig studerar eller arbetar. Och ytterligare 1,2 miljoner unga människor som har studerat på universitet, men som inte kan få riktiga jobb, och som dessutom oftast är skuldsatta för livet på grund av det studielånesystem som gäller i Chile. Härifrån rekryteras många av upprorets mest militanta aktivister. Inte alla med någon särskild politisk övertygelse, men präglade av en upplevelse att vara misshandlade av samhället. Det är en grupp utan historiska minnen och ofta utan framtidsdrömmar. De flesta av dem brydde sig inte om att rösta i det senaste valet. Men eftersom de inget har att förlora, är allt möjligt.

En del betraktar det nuvarande upproret som den tredje vågen av det uppror som inleddes med ”pingvinerna” (efter elevernas blå-vita uniformer) 2006 och som fortsatte med studentrörelsen 2011, där många av ”pingvinerna” också var med eftersom de avancerat till universitetsstudenter. Många av ledarna från rörelsen 2011 var initiativtagare till vänsterfronten Frente amplio och flera av dem sitter i parlamentet.

Demonstration mot regeringen den 29 oktober i Santiago. Foto: Rodrigo Abd/AP

Men basaktivisterna befinner sig på gatorna och tänker stanna där tills ”livet är värt att leva” som en av kampparollerna lyder. Det är en generation som formats i nyliberalismens individualism, som är skeptisk till ideologier och organisation men som inte bara behärskar, utan nästan lever i sociala medier – en slags nyliberalismens monster som bestämt sig för att bekämpa systemet genom att ”förstöra allt man kan” som en annan paroll lyder, med tillägget ”med kärlek” som en slags poetisk hinna.

Men även om det finns en sorts romantisk , om än inte särskilt ideologisk, våldskult så är det sällan demonstrationernas comandon som ligger bakom de omfattande plundringarna och den typ av förstörelse som man numera möter i nästan alla chilenska städer och som förklarar varför så många banker och affärer har fönster och dörrar förspikade även när de är öppna, ofta med en vädjande lapp ”förstör oss inte, här finns vårt arbete som våra familjer är beroende av”. Ansvariga för det våldet och den förstörelsen är fram för allt kriminella grupper av olika slag, inte minst lokala knarkgäng.

De organiserade plundringarna och förstörelsen med anlagda bränder har varit så omfattande att de drabbat de flesta chilenare, också demonstranter, nästan som en chock. Bara de boende i poblaciones som lever under knarkmaffiornas kontroll har varit medvetna om hur stor maffians makt är. Nu vet alla. Uppskattningar hävdar att minst tio procent av Santiagos territorium står under maffiornas kontroll, en siffra som har ökat snarare än minskat sedan proteströrelsen tog fart. Samtidigt råder det inget tvivel om att när väl en plundring kommit igång suger den till sig också ”vanliga” människor som inte ens i sin vildaste fantasi kunnat drömma om att delta i en plundring.

Två kvinnor passerar en plundrad affär i Santiago. Foto: Rodrigo Abd/AP

Situationen blir inte enklare av att sociala medier är fulla av konspirationsteorier av alla slag. En är att det i själva verket är regeringen som ligger bakom plundringarna. En annan är att den massiva förstörelsen av Santiagos tunnelbanesystem som markerade inledningen på hela proteströrelsen, utfördes av utländska professionella agenter.

Senast var det de Amerikanska staternas organisations (OAS) generalsekreterare Luis Almagro som hävdade att ”ingen kan tro att det var en spontan aktion då fyra strategiska punkter i Santiago angreps och totalförstördes samtidigt”. Den åklagare som har hand om undersökningen har också sagt att det på de hundratals timmar från T-banestationernas kamerasystem finns material som pekar i den riktningen. Men de enda som hittills gripits verkar ha varit ett par ganska vanliga demonstranter som protesterade mot prishöjningarna.

Att inte fler gripits, eller ens pekats ut, trots allt filmat material, har utlöst spekulationer om att sprängningen av tunnelbanan i själva verket var polisens verk. En slags maktens konspiration mot folket.

Trots alla mer eller mindre paranoida konspirationsteorier har upprorsrörelsens främsta energi varit glädje, en känsla av en ny slags gemenskap och den överraskande upplevelsen att förändringar är möjliga. Men med tiden har glädjen också blandats med oro och rädsla. Redan innan den 18 oktober, då proteströrelsen startade, tillhörde Chile de länder där det konsumerades mest lugnande medel i hela världen. Sedan upproret började har konsumtionen ökat med 30 procent.

Många vågar bara gå ut vissa säkra tider. Alltid i dagsljus, aldrig efter mörkrets inbrott. Transporterna till och från jobbet har blivit extremt komplicerade och svårförutsägbara eftersom nästan alla trafikljus har förstörts och tunnelbanan bara fungerar delvis. Livet har blivit svårare, mer spänt och osäkrare. Över 100 000 jobb har gått förlorade. Den materiella förstörelsen uppgår till flera miljarder kronor. De ekonomisk prognoserna ser inte ljusa ut. Och det är inte ovanligt att höra ”om jag bara kunde, skulle jag flytta härifrån”.

Demonstration mot regeringen i Santiago den 21 oktober. Foto: Creative Commons

Man kan tycka att proteströrelsen borde ha stärkt vänstern. Istället har det blivit nästan tvärtom. Den nya lovande vänsterfronten Frente amplio har till och med splittrats. Den ende politiker som fått ökat stöd enligt opinionsmätningarna är ledaren för det konservativa partiet Renovación Nacional, Mario Desbordes. Stödet till presdent Piñera har sjunkit till strax över 10 procent, men alla andra ledande politiker, med undantag för Desbordes, har ännu lägre stöd.

Istället för en livlig diskussion om den nya konstitutionen har man låst fast sig i kortsynt sekterism och en växande intolerans där alla som inte tycker lika är ”förrädare”. Sociala medier är fulla av hatkampanjer och rykten. Husväggarna är täckta av slagord om att ”döda en snut”, ”Piñera=Pinochet”, ”Allt eller inget”. Problemet är att ingen vet vad ”allt” är.

Den sociala enhetsorganisation med störst representativitet, MUS (Mesa de Unidad Social), där landsorganisationen CUT är den centrala kraften, har visserligen lagt fram ett reformprogram. Men det är ett program man inte tänker förhandla om. När MUS ledning accepterade en inbjudan av inrikesministern var det bara för att presentera sina krav. ”Vi är inte tillgängliga för några förhandlingar”, klargjorde man. En aningen övermodig attityd med tanke på att de två generalstrejker MUS har kallat till knappast ens kan kallas för strejker med tanke på den dåliga uppslutningen.

Den fackliga organiseringen i Chile är låg och CUT-ledningens trovärdighet är också låg efter ifrågasatta interna val tidigare i år. Vid båda strejkuppmaningarna förekom ovanligt våldsamma protester och plundringar. En slags kidnappning av den sociala mobiliseringen av grupper med andra intressen, men som MUS ledning skyller på polisen. Problemet för polisen är att de fredliga demonstranterna ofta går tillsammans med plundrarna och att de försöker utnyttja varandra.

Demonstration mot våldet mot kvinnor i Santiago inspirerad av den feministiska  teatergruppen Las Tesis performance "En våldtäktsman korsar din väg". Foto: Esteban Felix/AP

Att det mitt i denna ganska förvirrade situation dyker upp ett fenomen som Las Tesis med sitt antipatriarkala performance ”En våldtäktsman korsar din väg” kan kanske ge proteströrelsen inte bara ny energi, utan en ny riktning. Och när nyligen över 10 000 ”senior”- kvinnor över 45 år samlades utanför Nationalstadion i Santiago för att ropa ”El violador eres tu!”, Våldtäktsmannen är du, så var det också som en inbjudan till dem som deltog i de första jättedemonstrationerna men som därefter dragit sig tillbaka från gatorna både av rädsla för våldet och för att man måste sköta sina jobb.

De lokala folkomröstningarna i helgen visade också hur mycket närmare verkligheten borgmästarna är, än politikerna i kongressen.

Kanske är det kvinnorna och borgmästarna som kommer att föra tillbaka diskussionen till det som var upprorets ursprungliga krav – en ny konstitution för att definitivt befria Chile från arvet från Pinochetdiktaturen och kanske äntligen ”göra livet värt att leva”.

Det positiva resultatet av de kommunala folkomröstningarna är ett hoppfullt tecken. Liksom också att Las Tesis sprids som ringar på vattnet fram för allt i Chile, men också ute i världen.