Ukraina behöver en genomtänkt reformprocess

Bara sex veckor efter att Ukrainas nya parlament, verchovna rada, tog upp sitt arbete i slutet av augusti hade 65 nya lagar stiftats. Det är en hög siffra i jämförelse med förra mandatperioden då Petro Porosjenko var president, och totalt 35 lagar klubbades genom.[1] Produktiviteten i det nya parlamentet är onekligen anmärkningsvärd, samtidigt som den väcker misstro om lagarnas kvalitet och själva lagstiftningsprocessen.

Det handlar om implementeringen av samma gamla löften som gavs redan under Porosjenkos tid: avskaffandet av den parlamentariska immuniteten, införandet av ett förfarande som möjliggör avsättning av presidenten, en reformering av vallagarna, förbättring av investeringsklimatet, omstrukturering av rättsapparaten och en effektivisering av antikorruptionsmyndigheterna. Många av reformerna skulle kunna ha långsiktiga politiska konsekvenser som bör granskas närmare, men när de drivs genom på så kort tid är det lätt att förlora överblicken.

Den nyvalda, politiskt helt oerfarna president Volodymyr Zelenskyjs mission är helt enligt principen ”gör om, gör rätt”.  Han vill omstrukturera inte bara parlamentet utan även domstolar, åklagarmyndigheten, säkerhetstjänsten, kort sagt: alla statliga organ och myndigheter. En av hans första åtgärder var upplösningen av det gamla parlamentet och anordnandet av nyval. Vinnaren blev det av Zelenskyj grundade partiet Sluha Narodu (Folkets tjänare), som med 43 procent av rösterna fick en absolut majoritet av platserna i parlamentet.

Folkets tjänares parlamentsgrupp vid en manifestation i verchovna rada den 29 oktober. Foto: Efrem Lukatsky/AP

De nya ledamöterna består mestadels av politiska nybörjare, handplockade av Zelenskyj. Med en genomsnittsålder på 41 år är det nya parlamentet det yngsta sedan Ukraina blev självständigt 1991. Förhoppningen är nu att ”Team Ze”, som Zelenskyj och hans entourage skämtsamt kallas för, ska lyckas vinna tillbaka befolkningens och den internationella gemenskapens förtroende för den ukrainska statsapparaten.

Ett av Ukrainas huvudproblem är korruptionen som genomsyrar hela systemet. Om de nya ansiktena är mindre benägna att dras in i korrupta affärer kvarstår att se men faktum är att oligarkerna trots den radikala nystarten lyckats fått in en fot i maktens korridorer.

Ett exempel är att högsta chefen för Zelenskyjs kansli Andrij Bohdan, eller ”skuggpresidenten” som han också kallas, även är före detta försvarsadvokat och vän till den kontroversiella oligarken Igor Kolomoiskyj, som sedan länge är affärspartner till Zelenskyj och nyligen har fällts för bedrägeri av en domstol i London. Det betyder inte automatiskt att oligarkerna styr politiska beslut, men Kolomoiskyj sitter i alla fall med vid förhandlingsbordet gällande privatiseringen av den statliga banken PrivatBank.[2]

Chefen för president Zelenskyjs kansli Andrij Bohdan. Foto: Presidentadministrationen i Ukraina/Creative Commons

Den största utmaningen för den nya regeringen är att vinna befolkningens tillit. I mars i år uppgav 75 procent av ukrainarna att de misstrodde rättsapparaten, 67 procent hade inget förtroende för högsta domstolen och 65 procent litade inte på författningsdomstolen. Hela 68 procent litade inte heller på antikorruptionsdomstolen. Den siffran som i negativ bemärkelse sticker ut mest är förtroendet för brottsbekämpande myndigheter som enligt en aktuell undersökning ligger på 14 procent. Det är nedslående resultat för en demokrati.

Det folkliga stödet för presidenten låg fortfarande på relativt höga 66 procent i mitten av oktober. Det talas mycket om en ”historisk seger” för ”Team Ze”, men valdeltagandet var rekordlågt. Bara 49 procent röstade i parlamentsvalet.

Ukrainarna har alltså fortfarande förtroende för Zelenskyj. Skulle han misslyckas med att leva upp till förväntningarna lär det få konsekvenser för stabiliteten i landet. Ekonomin och säkerheten skulle påverkas negativt och en försvagning av den ukrainska staten skulle få geopolitiska följder.

Sedan 1991 har ingen ukrainsk president haft lika mycket makt och handlingsutrymme att dominera den verkställande och lagstiftande makten som Zelenskyj. Den huvudsakliga kritiken mot den föregående administrationen riktades mot ineffektiviteten vid implementeringen av reformer, oförmågan att avsluta kriget i östra Ukraina och den utbredda korruptionen bland den politiska eliten. Misslyckanden kunde då delvis härledas till splittringar i regeringen och avsaknaden av en stabil majoritet i parlamentet.

Det kan inte skyllas på längre. Med 254 av 450 mandat har Zelenskyj en teoretisk möjlighet att få igenom vartenda ett av sina egna och sitt partis lagförslag.

Ett av Privatbanks kontor i Kiev. Foto: Efrem Lukatsky/AP

Genom att ha avskedat nästan hela det gamla politiska etablissemanget har Zelenskyj nu skapat förutsättningarna för att eliminera både korruptionen och ineffektiviteten, och vissa åtgärder har redan vidtagits: den parlamentariska immuniteten har avskaffats, högsta domstolen som länge dominerats av interna lojaliteter och mutbara domare har omstrukturerats och antalet domare har halverats. Skyddet för visselblåsare har stärkts och de institutionella mekanismerna för förebyggandet av korruption förbättrats.

Antikorruptionsdomstolen har äntligen tagit upp sitt arbete och det verkar inte gå en dag utan att före detta makthavare utreds för misstankar om mutbrott. Dessutom har databaser inrättats, som möjliggör att de offentliganställdas inkomstdeklarationer, finansiella tillgångar samt förbindelser till oligarker kan kontrolleras av gemene man. På det sättet är Ukraina kanske till och med mer transparent än andra, mindre korrupta europeiska länder.

Listan av nya lagar skulle kunna göras ännu längre men kvantitet är som bekant inte kvalitet och många av lagarna har signifikanta brister. Att avskaffa den parlamentariska immuniteten leder också till att parlamentet, som bör vara en motvikt till presidenten, försvagas. Beslutet att halvera antal domare i högsta domstolen har kritiserats då domstolarna redan i nuläget är underbemannade. Generellt bidrar insparningar på rättsapparaten inte till ett bra system av maktdelning. Skyddet för visselblåsare har förbättrats men kritiserats för att vara allt för snävt. Lagen täcker enbart korruption medan rapportering om andra brott eller kränkningar av mänskliga rättigheter inte omfattas.

Antikorruptionsdomstolen har visserligen tagit upp sitt arbete, men har översvämmats med anmälningar. För att reducera arbetsbördan har tröskelvärdet för korruption höjts, med följden att många som åtalats för mindre summor nu undkommer utredningen.

Volodymyr Zelenskyj och Donad Trump träffas i i Vita huset den 25 september. Foto: Shealah Craighead/Vita huset

Zelenskyj försöker att i samband med omstruktureringen av den offentliga sektorn och författningsförändringar tillskansa sig själv långtgående befogenheter som att till- och avsätta chefsposterna i regering, parlament och offentlig förvaltning. Det är enligt Zelenskyj bara så korruptionen kan utrotas för gott. Frågan är till vilket pris det sker. Om den redan svaga demokratin måste lida ytterligare är det kanske fel strategi. Det är trots allt just avsaknaden av rättsstatlighet och demokratiska institutioner som är själva grogrunden för korruption.

Ukraina hamnade 2018 på plats 120 i det korruptionsregister som Transparency International sammanställer, tillsammans med Malawi, Mali och Liberia på (1= minst korrupt, 180 mest korrupt). Korruptionen är ett djuprotat problem som många ser som huvudskäl för instabiliteten i landet. Ändå kan det ifrågasättas om presidenten behöver utökade befogenheter i den frågan, när det redan finns specifika institutioner som just antikorruptionsdomstolen.  

I nuläget är det inte de demokratiska institutionerna som stärks, utan presidenten. Zelenskyj är väl medveten om det. I det mycket uppmärksammade telefonsamtalet med USA:s president Donald Trump sade han att ”i och med att vi har vunnit en absolut majoritet i parlamentet kommer nästa riksåklagare vara 100 procent min person, min kandidat.”

Ukrainska poliser patrullerar vid fronten i Luhansk-provinsen. Foto: Evgeniy Maloletka/AP

Än har det inte väckt någon större offentlig debatt. Det verkar finnas en tolerans för ett system med en stark ledare. Eller så uteblir debatten för att vill man klamra sig fast vid de positiva tendenserna, som att det är fler kvinnor i parlamentet än under de föregående mandatperioderna, eller att budgeten för 2020 innehåller högre summor avsedda för försvar, infrastruktur, utbildning, pensionssystemet och sjukvård. Dessutom har Ukrainas ansträngningar att leva upp till Natostandard gett resultat och i östra Ukraina drar sig för första gången på länge trupperna tillbaka, efter en överenskommelse med Ryssland. Nästan dagligen hålls protester och demonstrationer framför parlamentet i Kiev. Det är ett tecken på fortsatt missnöje men även på ett aktivt civilsamhälle och på att demokratin fortfarande lever.

Presidenten och hans regering har erhållit ett historiskt mandat och därmed ett stort ansvar. Misslyckanden kommer inte kunna skyllas på någon annan. Men även om ”Team Ze” lyckas med att implementera reformerna och tränga bort oligarkerna från sina maktpositioner behöver maktstrukturerna fyllas med avpolitiserade institutioner och kompetenta och hederliga beslutsfattare. Oavsett om det gäller kampen mot korruption och fattigdom eller fredsprocessen måste reformerna vara välgenomtänkta och framtagna i en transparent arbetsprocess. Att enbart satsa på hög hastighet, nya ansikten i politiken och koncentrerandet av makten hos presidenten kommer inte leda till en långsiktig och stabil demokrati i Ukraina.

Trots ett gynnsamt politiskt läge är det omöjligt att avgöra om epoken Zelenskyj kommer att kännetecknas av långsiktigt demokratiskt arbete eller av populistiska reformer.

[1] International Centre for Policy Studies, Inside Ukraine 91, Political Competition, Legislative Initiatives of the new Authorities: Reforms or Expansion of Influence?, 2019, p. 7
[2]  InterFax Ukraine, Zelensky ready to start talks with Kolomoisky, other oligarchs, 10.10.2019, senast besökt 02.11.2019