Albright varnar om demokratins skörhet

I Fascism. En varning (Historiska Media), nyligen utgiven på svenska, utgår Madeleine Albright från sina egna erfarenheter av fascism. Albright flydde med sin familj hemlandet Tjeckoslovakien inte bara en, utan två gånger: först från nazisterna och sedan från kommunisterna. Albrights far, Josef Korbel, var diplomat och rådgivare till den tjeckoslovakiska exilregeringen i London under andra världskriget. Efter kriget återgick Korbel till utrikesdepartementet i Prag och var under en tid ambassadör i Belgrad men efter att kommunistpartiet tagit makten i Tjeckoslovakien 1948 emigrerade familjen till USA.

Madeleine Albright var elva år gammal när hon kom till USA. Många år senare kom hon att tjäna det nya hemlandet som dess första kvinnliga utrikesminister (Secretary of State); detta var under Bill Clintons andra presidentperiod 1997–2001. De tidiga erfarenheterna har präglat Albrights politiska gärning, som alltid kommit att handla om att stå upp för liberala värderingar och främja demokratisering runt om i världen. Det är således inte helt oväntat att hon nu i tider av populism, protektionism och inte minst, Trumpism, höjer ett varningens finger mot de tendenser hon menar att vi sett förut.

I bokens 17 kapitel är Albrights huvudargument att vi står inför en tillbakagång för demokratin, där risken är stor att historien kommer att upprepas och hon är långt ifrån ensam om denna analys. Albright befarar en återgång till det internationella klimatet som rådde på 1920- och 1930-talen. Tesen är alltså att vår tids populism skapar grogrund för fascism, orsakad av liberalismens och marknadsekonomins tillkortakommanden.

Albright belyser fascism genom en analys av fascistiskt ledarskap. Enligt Albright är en fascist en person som påstår sig tala för ett helt land eller en grupp, som är ointresserad av andra människors rättigheter och som är beredd att ta till vilka medel som helst, även våld, för att uppnå sina syften. Tre omständigheter utskiljs som avgörande för fascismens grogrund: social, politisk eller ekonomisk kris, svag politisk opposition och de konservativas tysta medgivande. Albright menar att dessa omständigheter återfinns i USA:s politiska system idag.

Benito Mussolini och Adolf Hitler i München 1938, inför undertecknandet av Münchenöverenskommelsen. Foto: Bundesarchiv/Creative Commons 

Albrights definition av fascism är bred och delvis förenklad och hennes analys bygger på kraftiga generaliseringar, men det är viktigt att ha den tilltänkta publiken för boken i åtanke – Albrights avsikt är främst att varna dem som inte redan ser riskerna med demokratiska eftergifter och demagoger. Det är också därför hon väljer att exemplifiera fascism med historiska käpphästar som Hitler, Mussolini, Stalin och Franco. I bokens senare delar illustrerar hon sitt argument om historiens upprepning genom nedslag i dagens Ungern, Polen, Turkiet, Venezuela, Ryssland och såklart USA, som hon menar riskerar gå ett liknande öde till mötes.

Istället för fördjupad politisk analys av dessa olika kontexter försöker Albright genomgående svara på yngre generationers ständiga frågor om hur illdåd som etnisk resning och folkmord i historien kunde få hända, varför folk inte gjorde motstånd och kanske den viktigaste frågan av dem alla: Kan det hända igen?

Albright visar genom sina jämförelser och paralleller hur fascism är en gradvis och därför mycket farlig utveckling. Här bidrar boken med en relativt lättsmält genomgång i syfte att uppfriska det kollektiva minnet av den moderna demokratins historia. Kapitlen kryddas med personliga anekdoter från Albrights liv och gärning, det är särskilt underhållande att läsa om hennes möten med många av de män vars fascistiska tendenser hon diskuterar: Slobodan Milosevic, Viktor Orbán, Recep Tayyip Erdoğan och Vladimir Putin som hon till exempel beskriver som ”reptilliknande”.

Madeleine Albright möter Vladimir Putin i Moskva i februari 2000. Foto: Kremlin.ru 

Madeleine Albright har förutom sin politiska karriär haft en framgångsrik akademisk karriär och är 80 år gammal fortfarande aktiv professor vid Georgetown-universitetet i Washington. Hon är dessutom expert på Östeuropa. Analysen är således inte ytlig på grund oförmåga att driva en djupare analys. Hon är mycket väl förmögen att avgränsa definitionen, specificera variabler, välja fall, fördjupa analysen och falsifiera antaganden. Men Fascism. En varning är inte ett bidrag till den vetenskapliga debatten om fascism. Boken är istället ett försök av Albright att använda sin röst i den (främst amerikanska) samhällsdebatt som sedan Trump intog presidentämbetet karaktäriseras av förenklingar, historierevisionism och i värsta fall, lögner.

Albrights senaste bok är alltså ingenting för fascismnördar eller för dem som slukar historiska biografier om Hitler. Den svarar mot ett behov av att på ett pedagogiskt sätt möta sin publik i en ny era av opinionsbildning. Fascism, En varning är nämligen en transparent redogörelse för den liberala demokratin och internationalismens ståndpunkt. Boken är präglad av Albrights egen politiska övertygelse, vilken hon själv också menar är ett resultat av erfarenheter av kalla kriget.

President Donald Trump med Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Foto: Gints Ivuskans/Shutterstock

Ideologiska argument behöver emellertid också utvecklas och diskuteras i relation till nya politiska situationer. Varningen är dessutom ganska lågmäld och fascismens signaler subtila. Albright går till exempel inte så långt som att kalla Trump för fascist, en återhållsamhet som också kan behövas i en tid då nyhetsmediers rapportering av samhällshot alltmer präglas av sensationsjournalistik.

Boken gör heller inga anspråk på att förklara fascism eller för den delen erbjuda snabba lösningar. Fascism, En varning är just detta, en varning om demokratins skörhet från Madeleine Albright som varit med länge, ägnad åt dem som tar den för givet.