Danmark i krig – för att hålla sig väl med USA

Forskningsledaren Rasmus Mariager slog an tonen när han presenterade den drygt 2 000 sidor omfattande Krigsutredningen för pressen:
”Jag är förvånad över hur få principiella överväganden man gör, hur långt in i de interna förhandlingarna man har nått innan folketinget blir indraget genom utrikesnämnden, hur få kritiska frågor som ställs i nämnden, och hur få människor som i verkligheten avgör om Danmark går i krig. Det är statsministern, utrikesministern och deras centrala tjänstemän – i dialog med amerikanska aktörer.”

Hans egen förvåning kan förklara den uppmärksamhet som utredningen har fått. För förväntningarna på ett intressant resultat var inte överdrivet höga.

Den aktuella utredningen blev tillsatt 2016 efter att den borgerliga regeringen just hade lagt ned en omdiskuterad kommission som skulle utreda Irakkriget. Den nya utredningen skulle – i motsats den nedlagda kommissionen – inte ta ställning till ett eventuellt rättsligt ansvar för Danmarks deltagande. Den skulle heller inte värdera resultatet av insatserna i Irak och Afghanistan, eller granska uppgifter om danska soldaters ansvar för tortyr. Beslutet att delta i flygkriget mot Libyen 2011 ingick inte heller i utredningsdirektivet.

Däremot skulle utredarna granska Danmarks deltagande i Natobombningarna 1999 av det dåvarande Jugoslavien – det som idag är Serbien – och den efterföljande Natostyrkan Kfor i Kosovo. De besluten togs under den dåvarande socialdemokratiskt ledda regeringen, och den borgerliga regeringen ansåg att även de besluten borde belysas.

Den danska styrkan på Camp Bastion i södra Afghanistan avslutar sin närvaro i maj 2014 med en ceremoni. Foto: Jessica Ostroska/US Department of Defence

Med ett så begränsat mandat trodde de flesta att utredningen skulle utmynna i en akademisk beskrivning av Danmarks ”aktivistiska” utrikespolitik de senaste 20 åren, med summering av kända politiska positioner, men inte så mycket mer.

Så blev det inte riktigt.

Utredarna har inte frågat ut politiker och tjänstemän under vittnesansvar, men de har haft tillgång till bland annat förre statsministern Anders Fogh Rasmussens (liberala Venstre) privata arkiv och till hemligstämplade handlingar från regeringsdepartement och folketingets utrikesnämnd.

Den bild som utredningen tecknar är att de officiella argumenten präglade debatten, som humanitära skäl att bomba Jugoslavien, försvar av demokrati och frihet i Afghanistan och upprätthållande av en internationell rättsordning i Irak.  Men de förklarar inte varför besluten egentligen togs.

Det avgörande skälet för Danmarks militära engagemang var de danska beslutsfattarnas vilja att efterkomma amerikanska önskemål. ”De stora argumenten handlade om Danmarks strategiska intresse av ett nära förhållande till USA. Inget argument var för stort och inget för litet.”

Men, understryker utredarna, det ska inte förstås som att Danmark blev direkt pressat av USA. Snarare handlade det om en dansk önskan att ställa upp, att tillmötesgå vad man visste eller antog var amerikanska önskemål, tydligt illustrerat av ett uttalande från dåvarande statsminister Poul Nyrup Rasmussen (S) till TV-kanalen CNN innan det officiella beslutet att störta talibanregimen i Afghanistan var ett faktum: ”Jag är redo. Mitt land Danmark är redo, och signalen till USA är klar: Säg till vad ni vill ha.”

Krigsutredningens redovisning av glidande motiveringar innebär heller inte att de ansvariga ministrarna direkt anklagas för att ha talat osanning. Men de har, med utredarnas terminologi, haft en ”minimalistisk informationspraxis”.

Och de diplomater och ämbetsmän i utrikesdepartementet som utarbetade underlag till besluten att gå i krig sägs besitta hög ”musikalitet”. De var lyhörda för politiska önskemål om hur beslutsunderlaget skulle se ut.

Ett danskt stridsflygplan av typen F-16 på uppdrag under Kosovokriget 1999. Foto: US Department of Defence/Creative Commons 

Ole Wæver, professor i internationell politik som inte själv har deltagit i utredningen, tycker inte det är anmärkningsvärt att en regering internt kan vända och vrida på olika argument inför så avgörande beslut som att gå i krig. Men han är kritisk till att viktig information undanhölls folketinget som tog de formella besluten.

Det gäller juristers argument för och emot att gå i krig utan ett FN-mandat i Kosovo. Det gäller underrättelsetjänsternas värdering om huruvida Saddam Hussein verkligen hade massförstörelsevapen i Irak. Danska försvarets underrättelsetjänst var skeptisk, har tidigare läckor visat. Och det gäller diplomaters värdering av de regionala, och inte minst civila, konsekvenserna av att invadera Afghanistan och Irak.

Informationsflödet från de reella till de formella beslutsfattarna redovisas pedagogiskt i utredningen. Politiskt ger utredningen ammunition för kända och tidigare framförda argument om det danska krigsdeltagandet:

• Bombningarna av Jugoslavien 1999 under en socialdemokratisk regering bröt mot en 50-årig politik att inte gå till angrepp utan ett klart FN-mandat.
• Invasionen av Irak 2003, beslutad med en snäv marginal i folketinget, byggde i grunden på politiska löften till USA, inte på de föregivna skälen att Saddam Hussein vägrade rätta sig efter FN.
• Den breda enigheten om att invadera och föra krig i Afghanistan 2001 uppstod utan närmare analys av vad som var krigsföringens egentliga mål, och när de kunde tänkas vara uppnådda.

President George W Bush och statsminister Anders Fogh Rasmussen i juli 2005. Foto: Paul Morse/Vita huset 

De utpekade huvudaktörerna har varit återhållsamma med kommentarer. Poul Nyrup Rasmussen har inte medverkat till utredningens arbete och har hittills nekat till att uttala sig om utredningens slutsatser.

Anders Fogh Rasmussen avvisar kategoriskt utredningens kritik, med den för honom karakteristiska kommentaren ”här finns intet att sätta ett finger på.”

Per-Stig Møller (Konservative folkeparti), mångårig utrikesminister bland annat under Irakinvasionen, säger att han inte känner igen sin egen roll i utredningens historieskrivning.

Sannolikheten för att utredningen får personliga konsekvenser för huvudaktörerna är liten, utöver hur det kan komma att påverka deras politiska eftermäle. Det finns visserligen en risk, eller chans, att det folketingsval som ska hållas senast i juni leder till en socialdemokratisk regering. Den skulle kunna tänkas vilja gå till botten med den tidigare borgerliga regeringens juridiska ansvar för Irakbeslutet.

Å andra sidan kan socialdemokraternas intresse av att nagelfara det rättsliga ansvaret för Irak bli svårt att upprätthålla om inte också insatserna i Kosovo och Afghanistan granskas i samma ljus. De krigsbesluten stod socialdemokraterna bakom.

Dansk soldat i Helmandprovisen i Afghanistan 2011. Foto: Bryan Nygaard/US Marines

Men den nutidshistoriska Krigsutredningen pekar också mot framtiden.

Utredarna ställer frågan om varför den dokumenterade följsamheten mot USA uppstod, och tilltog från 1990-talet och framåt. De svarar själva att besluten som de har granskat fattades i en tid när USA var världens enda supermakt. Det var samtidigt en tid när det inte såg ut att finnas några militär hot mot Danmark.

Så ser världen inte riktigt ut längre.

Utredarna menar att senare års offensiva ryska utrikespolitik i kombination med att USA i allt mindre grad är villigt att försvara den ordning som blev uppbyggd efter andra världskriget, signalerar en ny tingens ordning.

De går inte närmare in på konsekvenserna, men antyder försiktigt att det möjligen inte är ett lika självklart nationellt danskt intresse som tidigare att bidra med ubåt, bombflyg och jägarförband till militära aktioner i Centralasien, Mellanöstern eller på andra håll i världen, även om USA skulle önska det.