Aachenfördraget – Ny kraft i tysk-franskt samarbete?

Varför nu?

När Elysée-fördraget undertecknades av den franska presidenten Charles de Gaulle och den tyska kanslern Konrad Adenauer, bara 18 år efter andra världskriget, var det ett tydliggörande av försoningen mellan de två ärkefienderna. Nu, 56 år senare, har EU växt från sex till 28 (snart 27) medlemsstater. Samtidigt står EU inför nya utmaningar. Växande geopolitiska hot, framväxten av nationalistiska och populistiska krafter samt autokratiska tendenser såväl inom som utanför EU är alla framträdande idag. Därför menar Tyskland och Frankrike att det krävs ett starkare tysk-franskt samarbete för att vitalisera och fördjupa samarbetet inom Europa.

Är det mest ett symboliskt avtal?

Symboliken är såklart viktig, men faktum är att Angela Merkel och Emmanuel Macron har haft gott om symbolladdade framträdanden, till exempel när Macron av Merkel tilldelades Charlemagne-priset eller när de båda omfamnade varandra vid en gemensam ceremoni för 100-års dagen av första världskrigets slut.

Den långa väntan på den tyska regeringsbildningen har ökat efterfrågan på reella politiska framsteg. I Frankrike har det funnits en växande frustration över Tysklands långsamma svar på Macrons idéer från hans linjetal vid Sorbonne 2017. Frankrike har även velat gå vidare med en fördjupning och reform av eurozonen, med en gemensam eurozon-budget och en digital skatt på EU-nivå, medan Tyskland har stretat emot en sådan utveckling. Det nya fördraget innehåller 28 artiklar med omkring 60 olika mer eller mindre konkreta förslag. Ur ett substantiellt perspektiv kan dock främst två områden i fördraget urskiljas: ett inom försvar och säkerhet samt ett i integrationen av de tysk-franska gränsregionerna.

Vad är nytt på det försvars- och säkerhetspolitiska området?

Tyskland och Frankrike har enats om att i framtiden agera mer samstämmigt i frågor som berör utrikes- och säkerhetspolitik. Länderna kommer också att driva på för att Tyskland ska accepteras som en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd, vilket innebär att idén om att EU skulle ta plats i FN:s säkerhetsråd begravs.

Vidare ska länderna skapa ett gemensamt försvars- och säkerhetsråd som ska reglera samarbetet på den högsta politiska nivån i målsättning att utveckla en gemensam strategisk kultur. Fördraget innehåller också planer på gemensamma stridsgrupper för stabiliseringsuppdrag, gemensam träning av soldater och försvarsmaterielprojekt. Länderna understryker även, utifrån de fastslagna åtagandena inom Natos artikel 5 och EU:s 42:7 klausul, den ömsesidiga försvarsgarantin i händelse av en väpnad attack mot deras territorier. Målsättningen med samarbetet är att det ska leda till att Europa ska kunna agera autonomt inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Franska, tyska och polska pansarsoldater på den internationella övningen och tävlingen Strong Europe Tank Challenge som årligen hålls i Tyskland. Foto: Lacey Justinger/US Army

Tyskland och Frankrike har länge lidit av en bristande gemensam strategisk förståelse inom försvars- och säkerhetspolitiken. Detta har resulterat i oenigheter kring när länderna ska intervenera i olika konflikter. Frankrike har traditionellt varit mer villigt att intervenera i olika konflikter medan Tyskland intagit en mer återhållsam hållning. En ökad gemensam förståelse och vilja skulle kunna innebära ett mer potent europeiskt svar vid oroligheter och konflikter runt om i världen.

Vidare kan det nya tysk-franska samarbetet få stor betydelse för den europeiska försvarsindustrin. De båda länderna har under de senaste åren genomfört en konsolidering av delar av sin försvarsindustri och ämnar gemensamt utveckla den nya generationens stridsflygplan och drönare. Angela Merkel har även lyft möjligheten att framöver harmonisera försvarsexportsregler vilket kan komma att få stor betydelse för hela den europeiska försvarsindustrin.

Slutligen tydliggör de båda länderna återigen vikten av strategisk autonomi, där Europa  ska kunna vara redo att agera på egen hand. Det talar för mer reformer och initiativ inom försvars- och säkerhetspolitiken, såväl inom som utanför EU:s ramar.  

Vad betyder avtalet för Tyskland och Frankrike?

Integrationen mellan de två ländernas gränsregioner är ett annat fokusområde. Fördraget ämnar underlätta för människorna i dessa regioner genom att reducera hinder för arbete och företagande. En fransk-tysk ekonomisk zon ska inrättas med gemensamma regelverk och harmonisering av EU:s regler.

Fördraget ämnar också möta nya gränsöverskridande utmaningar. Exempelvis ska samarbetet mellan de båda ländernas polis och underrättelsetjänst förstärkas för att motverka organiserad brottslighet och terrorism. Vidare ska också gemensamma avtal inom klimat, miljö, hållbarhet och hälsa snabbt implementeras. 

Men avtalet har även betydelse för de båda ledarna. För Merkel är det en chans att göra ett sista politiskt avtryck. För Macron är det ett sätt att börja leverera några av hans ambitiösa reformer och idéer. Hittills har Macron fått ägna mycket tid åt att vänta på Tyskland, detta samtidigt som hans popularitetssiffror i Frankrike dalat och han är under stor press efter gula västarnas gatuprotester.

Elysée-fördraget undertecknas av förbundskansler Konrad Adenauer och president Charles de Gaulle. Foto: Bundesarchiv/Creative Commons

Vad betyder avtalet för EU?

1963 års Elysée-fördrag banade vägen för en allt djupare europeisk integration, vid en tid när relationen till såväl Storbritannien som USA var turbulent (Charles De Gaulle nekade samma år Storbritannien inträde i EU:s föregångare EEG med det något motstridiga argumentet att landet inte var mycket att räkna med längre – "l'Angleterre, ce n'est plus grand chose" –  men att de ändå riskerade att göra en atlantistisk klubb av det hela på grund av sin nära relation till USA).

Aachen-fördraget skrivs vid en tidpunkt när Storbritanniens och USA:s roll i europeisk politik återigen är aktuell. Frågan är dock om innehållet motsvarar utmaningarna från ett europeiskt perspektiv. Mer integration kan nog bli en effekt. Fördraget innebär att länderna i allt högre grad ska koordinera och fastställa gemensamma ståndpunkter inför EU-toppmöten. Att detta kan leda till mer omfattade EU-reformer är inte alls omöjligt. Det nya tysk-franska säkerhetsrådet med planeringsfunktion torde även få betydelse för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och arbetet inom Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik.

Premiärminister Theresa May lämnar en presskonferens i Bryssel. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Om Tyskland och Frankrike i allt högre grad kommer överens om gemensamma ambitioner och idéer inom detta område kan utvecklingen verkligen ta fart. Exempelvis har Macron tidigare uttryckt en vilja att förstärka EU:s gemensamma försvarsklausul 42:7, vilket nu skulle kunna bli en fransk-tysk ståndpunkt gentemot de övriga EU länderna.

Men mindre landvinningar vad gäller unionens interna funktionssätt eller dess möjlighet att intervenera vid småskaliga konflikter kring sina gränser står inte riktigt i paritet med den geopolitiska storm som är på uppgång mellan USA och Kina och där Europa förr eller senare måste positionera sig.

Med hänsyn till brexit fanns det förhoppningar om ett tydligt besked för hur Tyskland och Frankrike ville utveckla europasamarbetet för att säkra någon form av inflytande för en kontinent av småstater. Snarare har avtalet karaktären av en avstämning mellan två länder som redan har ett nära samarbete men har svårt att övervinna kvarstående barriärer. Å andra sidan kanske det är en välkommen signal om att Europa inte längre drivs av en bilateral kontinental motor, nya krafter behövs i olika format för projektets fortlevnad.