Djibouti: Det nya kalla krigets Casablanca

DJIBOUTI

Små länder utan naturtillgångar eller andra inkomstkällor brukar förvandla sig till skatteparadis för banker, företag och försäkringsbolag. Djibouti, det tredje minsta landet i Afrika har valt en helt annan väg: utländska makter kan arrendera mark här för att etablera militärbaser. Den gamla franska kolonialmakten — Djibouti hette tidigare Franska Somaliland — har två baser i Djibouti medan USA, Japan och Italien har en var. Tyska och spanska trupper är stationerade på de franska baserna.

Och så Kina. I augusti 2017 invigde kineserna sin första militärbas utomlands, och det blev här i Djibouti på Afrikas Horn. Officiellt är de här för att bekämpa pirater utanför grannlandet Somalias kust och stödja humanitära räddningsaktioner i Afrika. Men det ligger närmare sanningen att säga att Kina vill bevaka infarten till Röda havet och därmed Suez-kanalen, samt att skydda den för landet livsviktiga handeln över Indiska oceanen. Olja från Mellanöstern och mineraler från Afrika skeppas till Kina via dessa farleder liksom handeln med alla tänkbara varor till och från de arabiska, afrikanska och europeiska marknaderna.

Franska soldater vid en ceremoni i Djibouti på stilleståndsdagen den 11 november 2015. Den lilla franska flaggan fördes av trupper från Afrikas horn under båda världskrigen. Foto: US Army Africa

Fransmännen har alltid haft en militär närvaro i sin forna koloni även om den blev självständig 1977. Efter terrorattackerna i New York och Washington den 11 september 2001 tog USA över en gammal förläggning som en gång i tiden varit bas för den franska främlingslegionen. Flera tusen amerikanska soldater kom hit och härifrån skickades drönare ut för att slå till mot diverse mål i regionen. De japanska och europeiska soldaterna kom först hit för att bekämpa somaliska pirater. Men efter att Kina etablerat sin bas har situationen ändrats radikalt.

Djibouti, huvudstad i landet med samma namn, har blivit ”det nya Casablanca”. Djibouti är liksom Casablanca en fransk-influerad hamnstad med ett kargt inland där alla spionerar på alla. Här finns visserligen ingen modern version av Rick’s Café Américain som i filmen från 1942 med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman, men det närmaste man kan komma är Kempinski, ett lyxhotell i den norra delen av staden. I lobbyn ser man västerländska soldater i kamouflageuniformer och kängor som släpar på säckar med persedlar, afrikanska affärsmän i kostym och slips, araber i traditionella kläder och kinesiska tekniker och rådgivare.

Amerikansk patrullbåt i Djiboutis hamn. Foto: Vladimir Melnik/Shutterstock

Den väl bevakade amerikanska basen liksom de franska, italienska och japanska förläggningarna finns i närheten av Djiboutis flygplats medan kineserna har byggt sin bas en mil bort intill förorten Doraleh, där landets största hamn också ligger. Och för Djibouti är detta en lönande affär. USA betalar motsvarande 560 miljoner kronor i årlig hyra för sin bas, Frankrike 320 miljoner, Japan en liknande summa, Italien 23 miljoner och Kina 178 miljoner. Den kinesiska andelen är med andra ord inte störst, men kineserna har varit betydligt mer aktiva än de andra länderna när det gäller att vinna inflytande på andra områden i Djibouti.

De har finansierat en ny, 76 mil lång järnväg från hamnen i Doraleh till Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Intill Doraleh har Kina uppfört den största frihandelszonen i Afrika genom vilken affärer sköts inte bara med Djibouti och grannländer som Etiopien utan med hela Afrika. Lilla Djibouti har blivit Kinas inkörsport till den afrikanska kontinenten och även delar av Arabvärlden. Och Kina har etablerat ett mycket nära förhållande till landets president Ismail Omar Guelleh, en auktoritär härskare som suttit vid makten sedan 1999.

Men kinesernas relationer med de andra länderna med militärbaser i Djibouti har varit spända ända sedan de kom hit. När två kinesiska örlogsfartyg lade till i Djibouti förra året skickade japanerna dykare för att se vad de kunde ha med sig för last. I maj år protesterade USA mot vad de sade vara laserstrålar riktade mot några av deras piloter — och se, strålarna kom från den kinesiska basen. Det är allmänt känt i Djibouti att amerikanerna och japanerna avlyssnar kinesernas radiotrafik och kineserna övervakar amerikanernas och japanernas.

Kinesiska soldater paraderar i Djibouti på landets 40-åriga självständighetsdag den 27 juni 2017. Foto: Stephen Martin/US Army National Guard  

Det nya kalla kriget mellan Kina å ena sidan och Västvärlden och Japan å den andra är tydlig här i Djibouti. Amerikanerna och de många filippinare som arbetar för dem får av säkerhetsskäl inte lämna basområdet. De andra rör sig relativt fritt — men håller sig på behörigt avstånd från kineserna. Men de olika militärmakterna är trots allt nära varandra — och minsta gnista skulle kunna orsaka en konflikt som skulle bli svår att bemästra.

En av anledningarna till att just Djibouti blev hemvist för alla de här militärbaserna är att säkerhetssituationen skiljer sig som natt och dag från det kaotiska läget i grannlandet Somalia, där olika krigsherrar slitit landet i stycken. Den andra grannen Etiopien är en snabbt växande ekonomisk makt, men även där förekommer strider i flera områden i landet. Djiboutis valuta är också konvertibel. Och samme man har suttit vid makten i nära tjugo år.

Djibouti är inte heller så politiskt stabilt som det kan tyckas och det finns flera potentiella orosmoment. Exporten från och importen till Etiopien, som saknar egna hamnar, går nästan uteslutande via Djibouti. Den andra möjligheten, Eritrea, var stängd eftersom de två länderna befann sig i krig med varandra. Men i juli 2018 slöt Etiopien och Eritrea ett fredsavtal. Och om Etiopens utrikeshandel omdirigeras till Eritrea kan det leda till en svår ekonomisk kris i Djibouti. Nu tjänar Djibouti 6,5 miljarder kronor årligen på transithandeln med Etiopien.

En annan faktor är att de kinesiska byggnadsprojekten i Djibouti inte är gåvor utan lån. Djiboutis utlandsskuld på drygt elva miljarder kronor uppgår till 88 procent av landets totala bruttonationalprodukt, och den allra största fordringsägaren är Kina. Djibouti har inga möjligheter att betala tillbaka alla dessa lån och det är inte osannolikt att Kina kan kräva större äganderätt i till exempel hamnen i Doraleh i utbyte mot skuldavskrivning. Det har tidigare skett i Hambantota i Sri Lanka, där Kina tog över hamnen efter att den lankesiska regeringen var oförmögen att betala tillbaka lånen. En sådan utveckling skulle skapa ännu större motsättningar än vad nu är fallet mellan Kina och de andra länderna med baser här, eftersom också de är beroende av hamnarna.

President Omar Guelleh. Foto: Shutterstock

En tredje faktor är Guelleh-regimen och dess osäkra framtid. Att jag var försiktig på flygplatsen — och att min filippinske vän föredrog att viska — var helt nödvändigt. Bakom den stabila fasaden finns en helt annan bild med politiska fångar, tortyr och munkavle på pressen. Djibouti har under senare år sjunkit från ”delvis fritt” till ”inte fritt” på det index Freedom House sammanställer. Den ”arabiska våren” 2010–2011 spred sig även till Djibouti och demonstrationer hölls i huvudstaden. Folk krävde demokrati och ett slut på maktmissbruk, korruption och censur — och möttes av välutrustad kravallpolis. Proteströrelsen krossades, men den finns kvar under ytan.

Framtiden ser därför inte ljus ut för Djibouti. Både ekonomiska och politiska kriser kan rubba på ordningen — och ingen annanstans i världen finns det så många militärbaser från olika länder som här. Än så länge är det här som det var i filmens Rick’s Café i Casablanca på fyrtiotalet. Fienderna håller ett vaksamt öga på varandra, men avstår från större konflikter. Men Djibouti är en krutdurk som kan explodera när som helst. Och då kan följderna bli katastrofala.