Demokratisk kongressgrupp med nya radikala röster

WASHINGTON

Röd kappa, höga klackar och solglasögon – och en vass replik till svar när Donald Trump försökte ”mansplaina” hur lagstiftning går till.

Omvärlden såg direkt att Nancy Pelosi markerade att hon snart kontrollerar ena halvan av kongressen vid första mötet med Trump efter mellanårsvalet i november. Den ”blå” demokratiska vågen kom sent men den kom, främst tack vare fler kvinnoröster och kandidaternas tonvikt på sjukvården som väljarna rankade högst bland valfrågorna.

– Det är ingen tvekan om att president Trump var en avgörande faktor. 60 procent av de kvinnliga väljarna har en negativ uppfattning om honom – och om hans retorik och hur han uppför sig, säger Betsy Fischer Martin som är chef för Women & Politics Institute vid American University i Washington.

De nyvalda ledamöterna i kongressen beskrivs alltid som en skolklass och i ”the freshmen class of 2019” återfinns hela 100 nykomlingar som fick gå på inskolning och tilldelades kontor under november och december. Det blir fler kvinnor än någonsin efter detta Year of the Women, nästan alla demokrater. Samma gäller minoritetsrepresentanterna, till exempel de två första muslimska kvinnorna och de två första som tillhör ursprungsbefolkningen. Totalt 22 har en bakgrund i militären eller underrättelsetjänsterna, med ganska jämn fördelning, 12 republikaner, 10 demokrater. På den republikanska sidan klassas ett tiotal som ärkekonservativa.

– Kvinnor är mer intresserade av kandidater som har samma värderingar som de själva och de tycker att det borde vara fler kvinnor i politiken, påpekar Betsy Fischer.

Nancy Pelosi och Donald Trump. Foto: Marianique Santos/US Department of Defence

Mest intressant framöver blir den ideologiska sammansättningen av det demokratiska blocket. Blir det dominans för ”demokratiska socialister”? Kan mittendemokrater hålla sina löften om kompromisser? Väntar en svekdebatt om Pelosi och övriga demokrater i ledande ställning håller tillbaka radikala unga ledamöter, som redan ställt krav på ett grönt stimulanspaket, en Green Deal, med en ordlek på klassiska demokratiska New Deal från 1930-talet.

Nancy Pelosi tvingades förvisso till eftergifter för att säkra talmansposten en andra gång. Hon förhandlade fram förslag om tidsbegränsade ledarskap, något som hennes nära nog jämnårige andreman, 79-årige Steny Hoyer, inte är så pigg på. Pelosi räddade förstås sitt eget skinn mot några upprorsmakare men visade också att hon uppfattat propåerna bland partikamraterna om föryngring och flexibilitet i kongressen där senioritet väger tungt.

Man behöver inte vara feminist för att hävda att Pelosi har utsatts för mer sexistiska påhopp än till och med Hillary Clinton. Innerst inne torde republikanska motståndare känna skräckblandad beundran för denna taktiker som alltid hållit ihop sitt spretiga block, både under och efter Barack Obamas presidentskap.

Fokus riktas i synnerhet mot 29-åriga Alexandria Ocasio-Cortez som uppnådde rockstjärnestatus när hon besegrade en sittande partiveteran i Bronx i New York. AOC, som hennes namn redan förkortas, orsakar rubriker varenda dag: hon dök upp på en klimatdemonstration utanför Pelosis kontor, hon klagade på storföretagsnärvaron i kongressen under introduktionskurserna, hon tänker betala praktikanter minimilön och hon protesterar öppet mot att jätten Amazon fått subventioner för att öppna ett nytt högkvarter i New York. Pengarna borde gå till att rusta upp exempelvis tunnelbanan, enligt Ocasio-Cortez.

Men Alexandria Ocasio-Cortez är också måltavla för giftpilar, såväl i sociala medier som i vanliga medier. Dels när det visade sig att hon har en del rätt allvarliga kunskapsluckor, dels när hon tweetade om att hon skulle ”ta hand om sig själv” ett litet tag över helgerna. Det senare förlöjligades som en lyx för ”en arbetslös bartender” innan hon börjar sitt skattefinansierade uppdrag i representanthuset, inte som en välbehövlig paus efter en hård valkampanj och nämnda kursen i Washington i att vara kongressledamot.

En grupp miljöaktivister tog sig den 13 november in i Nancy Pelosis kontor i kongressen för att kräva en radikalare miljöpolitik. Foto: Rachael Warriner/Shutterstock

Många inom det demokratiska partiet befarar att alltför radikal politik är riskfyllt. De ansträngde sig för att minimera de progressiva kandidaterna både under primärvalen och före mellanårsvalet. Det är förvisso sant att senatorn och förre presidentkandidaten Bernie Sanders påtryckningsgrupp inte kunde räkna in så många segrar som de hoppades – men analyser av ”årskullen 2019” tyder på en stor övervikt för det progressiva blocket, Progressive Caucus, troligen minst 95 ledamöter, jämfört med mer traditionella Blue Dog-blocket inom partiet. Sanders för sin del skulle hävda att valresultatet är en seger för honom och hans socialdemokratiska idéer om utvidgad offentligt finansierad sjukvård och retorik mot ”miljonärer och miljardärer”. Ett par av de nyinvalda med klar vänsterstämpel har tilldelats synliga poster, det gäller till exempel Ilhan Omar från Minnesota som blir talesperson för Progressive Caucus som redan omtalas som det som har flest röster.

Slitningarna mellan de här bägge strömningarna flammade upp efter Hillary Clintons nederlag i presidentvalet 2016. Hennes Wall Street-finansierade ljumma kampanj blev en spik i kistan, anser vänsterfalangen i partiet med ett finger mot opinionsmätningar som visar på en positiv syn på ”socialism” bland unga amerikaner och i alla fall ett begynnande intresse för facket i delar av IT-sektorn.

Ilhan Omar blir talesperson för Progressive Caucus. Foto: Fibonacci Blue/Creative Commons

Att det demokratiska partiet står allt starkare i storstäder är ett faktum, likaså var segrarna i valen i år ett tecken på framgångar i de så avgörande förorterna. Men för att få fler stolar i senaten krävs kandidater som kan tävla med Donald Trump ute på landsbygden. Och, det är partiets verkliga dilemma och den största utmaningen för partifunktionärer som börjar förbereda kampanjerna för presidentvalet 2020. Externa vänsterkommentatorer är nervösa och upprepar envist att vänstervinden inte får tillåtas att mojna som vanligt när eliten tar över kontrollen. En öppen debatt måste föras mellan de olika fraktionerna, menar de, bland annat för att mäta var de unga står.

På Madam Speaker Nancy Pelosis agenda finns sjukvården, billigare läkemedel, högre löner, satsningar på infrastruktur, att minska pengarnas betydelse i politiken. I eftervalsanalysen från Women & Politics Institute framgår att de kvinnliga väljarna väntar sig praktiska resultat snabbt, på just de områden som Pelosi ringat in, plus exempelvis vapenlagstiftning. Männen i studien prioriterade vård, ekonomi och invandringen, medan de placerade vapenfrågan allra sist.

Donald Trump säger att han vill samarbeta. De få träffarna han haft med ”Chuck och Nancy”, alltså Pelosi och den demokratiske minoritetsledaren i senaten Chuck Schumer, har inte varit hjärtliga eller konstruktiva. Numera vågar Trumps egna republikaner i kongressen klaga på att deras arbete försvåras av att presidenten ändrar sig hela tiden. Inget under de gångna åren tyder på en Trump-metamorfos och faktum är att kongressdemokraterna befinner sig mycket långt ifrån honom i sakfrågorna.

För att klubba förslag från Trump, Chuck och Nancy skulle det antagligen krävas att ett antal republikaner röstar för. Några sådana förhandlingstalanger har ännu inte synts hos författaren till storsäljande boken The art of the deal. En allmän åsikt i ”Washingtonträsket” är att Trump inte har en susning om hur svårt det blir för honom med en demokratisk majoritet i representanthuset. Det sista som skedde före jul- och nyårsuppehållet var en strid om budgeten – eller egentligen medel till Trumps mur mot Mexiko – som slutade i en stängning av statsapparaten. Någon ände på konflikten syntes inte till och ger en föraning om det dödläge som verkar oundvikligt i väntan på valet 2020.

Elizabeth Warren vill utmana Donald Trump i presidentvalet 2020. Foto: Shutterstock

Och slutligen standardfrågan: hur ska det gå för demokraterna i det presidentvalet?

Trump ligger långt framme i planeringen, med kampanjhögkvarter i Trump Tower och slogan Keep America Great. Det demokratiska fältet blir rekordstort. Minst 20, kanske uppemot 30, hoppfulla kandidater tänker ge sig ut på kampanjturnéer i de tidiga primärvalstaterna Iowa och New Hampshire under det här året.

Välkända Massachusettssenatorn Elizabeth Warren, besk kritiker av banker och av Trump, var först med att ta de första stegen mot en regelrätt kampanj. Mest omtalade för närvarande är Minnesotasenatorn Amy Klobuchar, kvinna med pragmatisk profil, och Ohiosenatorn Sherrod Brown, med en övertygande valseger 2018 i en allt mer republikanskt präglad delstat som Trump tog hem 2016. Och så har vi Bernie Sanders, förre vicepresidenten Joe Biden, Texaskandidaten Beto O’Rourke, ett stort antal andra senatorer, någon guvernör…

Donald Trump litar till sina politiska instinkter och det lönade sig ju 2016. Alla hans många kritiker utfärdar samfällda varningar om att det är farligt enbart rikta in sig på basen som han gör just nu. Den utgör kanske 30 procent av väljarkåren och det räcker inte för att vinna presidentvalet.