”Irak har aldrig tagit hand om sina minoriteter”

Klockan fem på morgonen den 3 augusti 2014 började telefonen ringa hemma hos den yazidiska parlamentsledamoten Vian Dakhil i familjehemmet i Erbil i norra Irak.

Soldater från Islamiska staten (IS) hade överraskande attackerat hennes födelsestad Sinjar och intilliggande byar, inte långt från Mosul, i jakt på yazidier. De separerade män och kvinnor, dödade de flesta män och kidnappade flickor och kvinnor.

– Efter det första samtalet var jag i chock och insåg inte vad som hade hänt, men när jag hade pratat med ett par personer till förstod jag att det var bråttom och flög omedelbart till Bagdad, berättar Vian Dakhil.

Vian Dakhil satt, som enda yazidier och som medlem i Kurdistans demokratiska parti, i parlamentet i Irak under åren 2010–2018. Hon är född i Sinjar, liksom en majoritet av yazidierna i Irak, och förstod att det låg på hennes axlar att göra något. Men hon hade aldrig sett detta komma.

I Bagdad samlade hon ihop höga företrädare för regeringen och internationella diplomater. Men det var svårt att få gehör, i det läget visste ingen hur de skulle kunna stoppa terrorgruppen IS, säger Dakhil.

Två dagar senare, den 5 augusti, höll hon ett känslomässigt tal i parlamentet. Det kom att spridas över världen, och det dröjde inte länge innan omvärlden kom till undsättning och flygbombningar inleddes. Hundratusentals yazidier var då på flykt i Sinjarbergen.

                        Khokhes dotter Namr sköts till döds när IS attackerade deras by nära Sinjar den 3 augusti 2014. 

En vecka senare kraschade den helikopter som Vian Dakhil färdades i under en humanitär insats för att dela ut mat över Sinjarbergen, där barn och gamla dog av vatten- och matbrist. Piloten avled, men Dakhil kom mirakulöst nog undan med ett brutet ben.

– Vi hade tagit ombord de sjukaste barnen och gamla och var runt 45 personer i helikoptern som hade kapacitet för 25 personer, så vi föll på grund av övervikt, säger hon.

De yazidiska flickorna som hade tagits tillfånga kom senare att säljas öppet som sexslavar på marknader. Uppskattningsvis 7 000 personer försvann och 5 000 mördades. Enligt FN begick terrorgruppen IS folkmord på yazidierna och utreder möjligheterna att ställa dem inför rätta.

Närmare 400 000 yazidier tvingades på flykt under bara några dagar när IS attackerade. Av dem beräknas cirka 90 000 ha lämnat landet och av dem som har stannat kvar är majoriteten fast under usla förhållanden i flyktinglägren i norra Irak. De flesta internationella organisationer har gett sig av.

Nadia Murad, mottagare av Nobels fredspris 2018. Foto: Alexandros Michailidis

Fyra år senare, och ett delat Nobels fredspris till en yazidisk kvinna som överlevt IS fångenskap, är det dock inte mycket som har förbättrats i situationen för yazidierna, konstaterar Dakhil.

– Jag är väldigt glad och stolt över Nadia Murad, men trots att hon och andra yazidiska kvinnor har rest runt och berättat om vad de har utsatts för har situationen för yazidierna inte förbättrats under dessa år.

– Vi har fortfarande väldigt många som är fast i flyktingläger, där de bor i tält och under usla levnadsförhållanden. När det regnar och nu under vintern är det svårt att överleva där, fortsätter Dakhil.

Hon säger att de inte har något annat val än att stanna eftersom återuppbyggnaden av Sinjar ännu inte har kommit igång.

– Alla hus är förstörda, liksom el- och vattenledningarna och skolorna.

Dessutom är det farligt, på grund av allt explosivt material som finns kvar i ruinerna, att vistas på de flesta platser i regionen.

Dakhil menar att det yazidiska folket har hamnat i kläm mellan de konflikter som råder mellan den kurdiska regionala regeringen och regeringen i Bagdad. Det omfattar även de flickor som fortfarande är försvunna. Uppskattningsvis tretusen flickor och kvinnor saknas fortfarande. Dakhil berättar att yazidiska familjer kontaktas av IS-soldater som kräver lösesummor för att släppa kvinnor och barn ur fångenskap.

– Vi får löpande information om kvinnor som fritas genom att smugglas ut eller genom att deras anhöriga betalar för att få tillbaka dem, säger hon.

Framtiden för dessa kvinnor är mycket svår. Flickorna har varit utsatta för grovt sexuellt våld och upprepade våldtäkter, många har sett familjemedlemmar förnedras eller mördas och många har försökt ta sitt liv. Tillgången till hälsovård är bristfällig och professionellt psykologiskt stöd i stort sett obefintlig. Flyktinglägren erbjuder få arbetstillfällen och möjlighet till stimulerande aktiviteter. Dessutom är yazidierna diskriminerade och har svårt att få arbete utanför lägren.

Enligt FN tvingades många yazidiska kvinnor att konvertera till islam i fångenskap, vilket tros ha skapat stor rädsla hos många av de kidnappade kvinnorna för att komma tillbaka. Vian Dakhil berättar att drygt tusen unga kvinnor har fått hjälp i Tyskland, men många av dem har återvänt och bor nu tillsammans med sina familjer.

De  flickor som har återvunnit frihet har hamnat hos sina familjer i något av de över 20 flyktingläger som har upprättats i Dohuk-regionen i Kurdistan i nordvästra Irak, sedan år 2013.

Flyktingläger i Dohuk-regionen. Foto: Christin Sandberg

Yazidierna definierar sig som en religiös minoritet och talar i regel kurdiska. Deras religion, yazdanismen, härstammar från den uråldriga zoroastrismen (en persisk tro) och har genom historien införlivat element från både kristendom och islam. Deras religion förs framför allt vidare genom muntlig tradition. Gruppen beskrivs ofta som väldigt sluten.

I Lalish, yazidiernas heliga stad, har den högsta andliga ledaren, kallad Baba Sheikh, tagit emot alla kvinnor som varit IS fångar med öppen famn. Många av dem har döpts på nytt som en symbolisk gest av välkomnande tillbaka in i gemenskapen. Det har varit viktigt för många av kvinnorna.

– Det skulle vara bra om vi öppnade upp oss mer, men jag kan samtidigt förstå att ett folk som har överlevt 73 folkmord är rädda och tenderar att sluta sig, säger Vian Dakhil.

Under historien har det yazidiska folket spritts ut och många har idag svårt att se en framtid i Irak och vill lämna landet. Allt detta påverkar minoritetsgruppens sammanhållning. 

Vian Dakhil var ett år gammal  1972 när hennes far blev den första läkaren inom den yazidiska minoriteten. Hennes farfar var den första läraren i mitten på 1940-talet. Nu för tiden är det vanligt med professioner såsom advokater, läkare och lärare. Dakhil är dock den enda politikern.

Hur kommer det sig att du blev den första yazidiska politikern? 

– Kanske för att jag växte upp i Erbil, eftersom pappa arbetade här, säger hon.

Men det var också tillfälligheter som gjorde att hon hamnade i politiken. För liksom sju av hennes åtta syskon studerade även hon medicin. Hon arbetade på universitetet i Erbil när hon fick frågan om hon kunde hjälpa till och bistå minoriteter på flykt från Mosul.

– Under 2007 dödade al-Qaida minoriteter i Mosul, bland annat yazidiska och kristna studenter. Så jag ingick i ett projekt för att förflytta dessa studenter från Mosul till universitet i Kurdistan, säger Dakhil.

Efter det rekryterade talmannen henne, vilket sedan ledde till att hon, som medlem av Kurdistans demokratiska parti, valdes in i parlamentet år 2010. Där fick hon posten som ordförande för kommittén för service och byggplanering.

– Det var väldigt svårt. Du ser knappt några kvinnor på höga positioner i politiken. Men jag jobbade hårt för att visa att en kvinna, en yazidisk kvinna och en kvinna utan slöja, kan klara det. Och jag var framgångsrik i mitt arbete, säger Vian Dakhil.

– Det finns inga rättigheter för kvinnor i Irak, hur skulle vi annars kunna ha över tretusen kvinnor som saknas utan att någon gör något åt saken, fortsätter Dakhil.

Viyan, före detta fånge hos IS, gifter sig med sin ungdomskärlek Muhanad. Foto: Christin Sandberg

I samband med att Nadia Murad tilldelades fredspriset hördes upprop om att omvärlden måste stötta yazidiernas kamp. Vian Dakhil, som nu har det svåra uppdraget att arbeta för att återuppbygga freden, säger så här om det:

– Fredsprocessen måste byggas inifrån Irak om yazidierna ska kunna bo kvar här.

Det är något som, enligt henne, kommer att bli mycket svårt.

– Nadia Murads och de andra flickornas röster och vittnesmål är viktiga. Men Irak är ett land med bra inkomster (från oljan, red anm) och möjligheter, men de har aldrig riktigt tagit hand om sina minoriteter.

Fredsprocessen handlar inte i första hand om IS brutalitet utan om att läka såren efter grannar som pekat ut dem.

– Ingen utifrån (de IS-soldater som stormade in i Sinjar, red anm) kunde veta vem som var yazidier. Om du hade kommit till Sinjar åren före IS så hade du inte kunnat skilja på en yazidisk och icke-yazidisk kvinna, säger Dakhil.

Så är det ens möjligt att bygga upp freden?

– Jag kan inte säga att det är omöjligt, säger Dakhil.